Jag vägrar säga åt mitt barn att krama någon om hon inte vill

En av mina grundprinciper när det gäller förhållandet till vårt barn är att hon aldrig ska tvingas till närhet mot sin vilja, något jag skrivit om tidigare (till exempel här och här). Jag anser att det är otroligt viktigt att barn (och vuxna, för övrigt) vet att de har en okränkbar rätt att bestämma över vem som får röra dem och när. Så när sambon igår berättade att han pratat med sin mamma och hon sagt att nästa gång hon hälsar på måste vi ”släppa lite på” det här att tigern inte ska behöva kramas för det är ju så tråkigt att farmor inte får krama sitt barnbarn, är det inte direkt någon överdrift att säga att jag reagerade, eftersom det här gör mig så enormt provocerad. Att hon lägger sig i hur vi uppfostrar vårt barn är visserligen störande, men det är bara en pyttedel i det hela.

Till saken hör att vårt barn alltid har visat en väldigt stark kroppslig integritet och varit väldigt tydlig med att hon inte tycker att det är okej om andra kommer för nära om hon inte vill. Det upptäckte de till exempel tidigt på förskolan, eftersom hon visade sig besvärad när andra kom för nära, och när de flesta av de andra barnen sov middag två och två i vagnarna, sov tigern själv, för hon kom helt enkelt inte till ro om det låg ett annat barn tätt intill. Det är i princip bara oss föräldrar hon vill krama, och ibland inte ens oss om hon inte är på det humöret. Hennes morföräldrar, som hon ändå träffar ofta har hon kramat någon enstaka gång. Jag kan bara påminna mig att hon en (1) gång frivilligt kramat någon hon inte känner särskilt väl och det var på nyår när vi hade vänner som sov över med sin 2-åring. När de skulle gå kramades vi alla, även med deras barn, och när vi frågade tigern om hon ville ge det andra barnet en kram svarade hon ”ja” och gjorde så.

Att vi då skulle säga åt vårt barn att krama någon eller tillåta att någon kramar henne fast hon inte vill känns otroligt främmande. Visst kan det kännas jättetråkigt att inte få krama någon man tycker mycket om, men mina känslor som kramsugen är underordnade, för det är viktigare att respektera en annan människas vilja. När människor uttrycker att det inte är någon stor grej och att det bara är en kram, vill jag fråga dem hur de själva skulle reagera om de sa ifrån att de inte ville kramas, men att den andra personen gjorde det ändå. Skulle de verkligen känna att ”åh, så mysigt det här var, trots allt” eller är det mer sannolikt att de skulle känna ”det här var riktigt obehagligt, jag vill ju inte och det känns som om den här personen kränker min integritet”? Jag vet i alla fall hur jag skulle känna och det vore ett starkt obehag. Så om man känner så som vuxen, hur svårt kan det då vara att förstå att ett barn kan känna precis likadant?

Det verkligen kryper i kroppen på mig när jag ser andra föräldrar eller vuxna som står och manar på barn och uppmanar dem att krama/pussa/sätta sig hos farmor/morbror/kompisen och så ser man hur barnet verkligen inte vill, men det känner inte att det har någon rätt att säga emot och värna sig själv. Om någon försöker få ett barn att krama mig brukar jag säga att ”du behöver bara kramas om du vill”, framför allt för att visa barnet att hen verkligen inte behöver kramas, men även för att få föräldrarna att sluta tjata på sitt barn, utan att för den skull säga åt dem att sluta tjata. En enda ärligt menad kram är värd miljoner framtvingade kramar.

Jag vill passa på att återigen tipsa om Rädda barnens material ”Stopp! Min kropp!”, som handlar om just det här. För en av anledningarna till att jag anser att det är enormt viktigt att barn lär sig att de har en okränkbar rätt att bestämma över sin egen kropp, är att om det så bara finns en mikroskopisk chans att det kan hjälpa till att förhindra att vårt barn utsätts för övergrepp är det tillräckligt för att jag ska slåss med näbbar och klor för hennes rätt att aldrig tvingas till närhet hon inte känner sig bekväm med.