Min kluvenhet inför komplimanger

I’m back! I alla fall just nu, men även om jag gärna vill vet jag inte om jag kommer lyckas skriva mer regelbundet framöver. Det återstår att se, den som vill får gärna hålla tummarna. Under sommaren är det ett par saker som har legat och gnagt i mig och nu tänkte jag att de ska få komma ut. Det kommer bli väldigt självutlämnande och känns därför lite jobbigt att skriva, men så får det bli. Fast jag börjar i den enkla änden.

Jag har länge känt att det här med utseendekomplimanger mest gör mig besvärad och gör mig medveten om de saker med mig som är ”mindre bra”. Därför brukar jag tycka att det är ganska skönt att slippa sådana, medan jag blir glad över komplimanger som gäller min personlighet eller saker jag har gjort. Samtidigt har det varit en del av mig som fortsatt sukta efter de där utseendekomplimangerna, och nu under sommaren lyckades jag äntligen sätta fingret på varför.

Det jag insåg är nämligen att för många, företrädesvis kvinnor skulle jag vilja påstå, är komplimanger om någons utseende ett sätt att säga ”jag ser dig, jag gillar dig”, vilket gör att de ändå blir något man kan längta efter. Jag har ju skrivit här förut om att jag inte har så många nära vänner (om några) och eftersom detta är något som är en stor sorg för mig blir det så att det inte går att undgå att önska sig de där positiva kommentarerna. Det handlar helt enkelt om en önskan om att andra ska se mig och gilla mig.

I området där vi bor finns det många i min ålder, men av någon anledning lyckas jag aldrig få riktig kontakt med dessa och lära känna dem. Det som gör ont (och nu börjar det här inlägget kännas riktigt jobbigt att skriva) är att se hur de andra umgås. Det här är ju en uppenbar nackdel med sociala medier, eftersom man kan se hur folk lagt upp bilder på att de gjort saker tillsammans. Fast det kan lika gärna handla om att man hör det när människor pratar med varann. Jag tror inte att någon exkluderar mig med flit, fast det går ju inte att komma ifrån känslan av att de helt enkelt inte tycker att jag är tillräckligt intressant att umgås med eller lära känna. Jag har försökt bjuda till och visa mitt intresse på olika sätt, utan att för den skull framstå som desperat, men det kommer liksom inget tillbaka.

Jag har funderat så mycket på vad det här beror på, fast jag kommer aldrig fram till något. Däremot känner jag mig lite udda sett till de andra. De är liksom ”tjusiga” och ”kvinnliga” (vet inte hur jag ska förklara det bättre), medan det verkligen inte känns som ord man kan använda om mig. Kanske gör min egen osäkerhet att jag framstår som avståndstagande. Som introvert är det dessutom inte helt lätt att vara sådär bubblande och framåt som ibland verkar vara det som krävs för att folk ska kunna ta en till sig. Fast grejen är ju att det behövs inte så otroligt mycket för att jag ska komma förbi det där första som liksom hindrar, men ändå lyckas jag inte komma så långt. När jag kommer hem efter sociala sammanhang är det ändå med en känsla av att ingen hade saknat mig om jag inte hade varit där.

Äh, jag vet inte vart jag vill komma med detta längre, jag antar att jag bara behövde skriva av mig lite. Kanske se om det finns någon som känner igen sig. Eller så gör det inte det, men nu är det åtminstone ute.

Publicerat i Livet | 3 kommentarer

Bryssel-weekend

Nu när vårt barn börjar bli lite större är det så väldigt mycket enklare att göra saker tillsammans, så i helgen åkte hela vår lilla familj till Bryssel för lite tid tillsammans, kombinerat med sightseeing, våfflor och öl. När vi kom till hotellet visade det sig att vi tydligen hade lyckats hitta en riktigt bra deal, för vi hade fått en juniorsvit, som var det största hotellrum jag har bott i åtminstone, och det var inte ens särskilt dyrt. Perfekt utrymme för tigern att öva hjulningar på golvet.

Staden var riktigt mysig och vi ägnade mycket tid åt att bara promenera runt. Vi betade av sevärdheter som Atomium och Mini-Europa och självklart var vi ju tvungna att titta på den lilla kissande pojken Manneken Pis. En sak som slog mig med den var att den egentligen är ganska ointressant i verkligheten och mycket mindre än man kan tro. Däremot hade jag sett innan att han också har en kvinnlig motsvarighet i Jeanneke Pis, som visade sig vara mycket mer intressant. Dels är den som konstverk sett betydligt mer spännande, och den har även varit kontroversiell, vilket har lett till att hon sitter i en väggnisch med ett galler framför för att inte bli förstörd. Så här ser hon ut i alla fall:

Det här fick mig att fundera en del över hur olika vi ser på flickors och pojkars nakenhet, där det är fnissigt och kul med en naken pojke som håller i snoppen och kissar, medan en naken flicka som sitter på huk och kissar är kontroversiell och lite skamlig. Nu är visserligen statyn med den kissande pojken mycket äldre, men den kissande flickan nämns oftast inte ens i turistguider, just för att den är så kontroversiell. Samtidigt vallfärdar folk för att se pojkstatyn och i varje turistbutik finns mängder av miniatyrer av den, i olika storlekar och olika modeller (t.ex. som flasköppnare där snoppen har bytts ut mot en korkskruv *superspexigt*).

Hur som helst gick helgen alldeles för fort, som det alltid gör när man är iväg, men vi hann med flera museibesök, som Museum of Original Figurines, ett chokladmuseum och ett akvarium. Akvariet var väl inte direkt det mest flashiga vi sett och vi undrade ett tag vad vi hade gett oss in på, men det blev bra i alla fall och tigern var väldigt nöjd med besöket.

En sak jag kunde konstatera när jag kollade igenom bilderna jag tog är att jag, om man bortser från att min naturliga förkärlek för att fotografera vårt barn, även dras väldigt mycket till motiv med en grafisk/geometrisk känsla och räta linjer, helst fotat i stående format. Skåda denna samling.

Publicerat i Livet | Märkt , , , | 1 kommentar

Närhet som straff

I sambons och mitt föräldraskap är rätten till sin egen kropp en väldigt viktig komponent, något jag har skrivit om många gånger. Det skulle aldrig falla oss in att tvinga vårt barn att kramas eller bara vara nära om hon inte vill. När jag då ser en sådant filmklipp som det jag såg idag börjar det krypa i hela kroppen av obehag.

Filmen visar två barn som har på sig samma tröja, som är så pass liten att de måste stå tätt intill varandra, mage mot mage. Det beskrivs sedan hur tröjan kallas ”I love you”-tröjan och att mamman har börjat använda den här metoden när barnen bråkar, i syfte att få dem att komma överens. Barnen håller varandra i händerna och gungar fram och tillbaka i någon slags dans. Mamman säger att barnen avskyr tröjan, men att den är så bra, för den får dem att sluta bråka. I filmen syns tydligt hur obekväma barnen är i situationen. I kommentarsfältet till filmen är det många som hyllar metoden och tycker att det visar barnen att man ska hålla ihop vad som än händer, vilket enligt någon kan hjälpa till att förhindra skilsmässor, och andra har använt samma metod och tycker att den är SÅ BRA för den får verkligen barnen att sluta bråka direkt.

Men alltså, jag vet knappt var jag ska börja nysta i det här. Till att börja med känns det så förnedrande för barnen att filmas i den här situationen, som är så intim och samtidigt så obekväm för dem. Fast det jag ser som det största problemet är att man använder närhet som ett straff. Man fråntar alltså barnen helt rätten till att bestämma över sin kropp och de tvingas ha en annan person tätt intill sig fast de inte vill. Det är dessutom en person man är arg på. Jag kan inte låta bli att fundera över hur det här påverkar barnens syn på sin egen och andras integritet, och även hur det påverkar deras syn på närhet. Om närhet utövas som ett straff, hur ska man då kunna tycka att det är mysigt och njutbart att vara nära en annan person i framtiden?

Jag fattar att det kan kännas som om man har kommit på något revolutionerande och jättesmart när man hittat ett sätt att få barnen att sluta bråka som verkligen funkar, för de slutar ju faktiskt skrika och härja, toppen liksom! Alla älskar en quickfix! Det är onekligen mycket jobbigare att prata med barnen och verkligen lyssna, att försöka ta reda på vad som egentligen hänt och försöka hjälpa barnen att lösa konflikten. Men om man inte bara tänker på det kortsiktiga perspektivet (skrikfritt, yay!), utan även funderar på det långsiktiga målet, måste det väl ändå vara att föredra att lära barnen att lösa sina konflikter? Det är en förmåga som man har väldigt stor nytta av i framtiden och är väl verkligen något som kan förhindra skilsmässor.

Det känns dessutom väldigt kontraproduktivt att bestraffa barnen för deras känslor, vilket trots allt är vad man gör när man bestraffar dem för att de är arga och i stället tvingar dem att undertrycka känslorna och forcera fram ett lugn. Nu är ju jag emot straff över huvud taget, så det här skaver på så otroligt många nivåer. Nej, fram för respekt för barn, deras känslor och deras integritet, trots att det gör föräldraskapet så otroligt mycket krångligare.

Publicerat i Föräldraliv | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Städdagsfunderingar

Igår hade vi städdag i området där vi bor, något som sker en gång på våren och en gång på hösten. Vi bor ju i ett väldigt medelklassigt område och de flesta här är ganska högutbildade. Jag gissar på att många här dessutom skulle säga att de är ganska jämställda i sina förhållanden, både mamman och pappan (det finns bara heteropar) tar ut föräldraledighet och man delar på hämtningar och lämningar på förskola/skola och, nu gissar jag verkligen bara, jag tror att de flesta anser sig ha en hyfsat jämlik arbetsfördelning i hemmet.

Men en sak jag reagerar på vid varje gemensam städdag är hur otroligt uppdelade sysslorna är. Med några få undantag är fördelningen att männen gör hantverksgrejer som att skruva fast farthinder, lagar trappor och utför tyngre jobb som att gräva och skyffla grus, medan kvinnorna krattar löv och sopar, skurar sopkärl och rensar ogräs, alternativt är inte med alls på de jobb som utförs, eftersom de har hand om små barn. Samma sak varje år.

Eftersom jag är lite kärringen mot strömmen, och dessutom tycker det är astråkigt att kratta, får nog av att rensa ogräs i mina egna rabatter och tycker att skura sopkärl är typ det äckligaste jag kan tänka mig, brukar jag vara med på ”mansjobben”. Jag hjälper hellre till att fixa farthinder och gräver, och tyckte det var riktigt kul att laga trappan förra året. Fast det är inte bara för mitt eget nöjes skull som jag envist vägrar rätta mig enligt den rådande arbetsfördelningen.

För om det är så att vi faktiskt tycker att alla barn ska vara fria att välja vilka yrken de vill i framtiden, så måste vi ju faktiskt visa dem att alla kan utföra alla arbeten. Det måste inte vara männen som gör de tunga och tekniska jobben, eller kvinnorna som städar och tar hand om barnen. Det går alldeles utmärkt att göra tvärtom. De flesta männen i vårt område är inte hantverkare, utan faktiskt helt vanliga kontorsarbetare, precis som kvinnorna, och det är inte självklart att de har större kunskaper om hur en borrmaskin funkar eller att de har mer kraft för att gräva.

Enda anledningen till att de har de kunskaperna är att de har lärt sig det för att det förväntas att de ska kunna det. Alltså finns det absolut ingenting som säger att inte kvinnorna kan lära sig samma saker, precis som att det finns absolut ingenting som säger att männen skulle vara sämre lämpade att stå och vagga en barnvagn eller rensa ogräs. Det gör mig så frustrerad att se hur den här uppdelningen fortsätter att bevaras, och jag har ingen aning om ifall min lilla en-kvinnas-revolution gör någon som helst skillnad, men det är i alla fall värt att fortsätta försöka. Om inte annat så för att i alla fall vårt barn ska se att de här rollerna inte är något som är skrivet i sten.

Publicerat i Feminism, Genus | Märkt , , , | 2 kommentarer

Snart blir det mer kurs

Inte nog med att jag nyligen var på fotokurs, jag har dessutom anmält mig till en skrivkurs, eller skrivarresa för att vara exakt, som hålls i sommar. Det blir fyra dagar av skrivande ute i skärgården på en kurs som leds av Sara Lövestam (starstruck, much?) och Mian Lodalen. Det var något av ett spontant infall som lät så otroligt kul, och när sambon tyckte att det var helt självklart att jag skulle gå anmälde jag mig.

Det är med lika delar skräck och förtjusning som jag ser fram emot kursen. Jag vet ju inte alls vilken ambitions- eller skicklighetsnivå de andra ligger på, så det känns på många sätt väldigt läskigt. Jag har egentligen inga skönlitterära ambitioner, men det vore roligt att utforska något nytt. I mitt arbete som översättare använder jag knappast mina egna ord och här på bloggen har jag skrivit med min egen röst, men jag tänker att det här blir något annat ändå. Det kan bli pannkaka och det kan bli bra, vem vet.

Det jag vet är i alla fall att det blir något helt nytt som jag aldrig har provat på förut och kanske ger det mig tillgång till helt nya saker. Eller så blir det fyra dagar av konstant skrivkramp… Jag ska i alla fall försöka lägga prestationsångesten åt sidan och ta det som en rolig och kreativ upplevelse. Om inte annat är det ju inte fel med fyra dagar i skärgården.

Publicerat i Livet | Märkt , | 7 kommentarer

Jag har varit på fotokurs!

Om jag inte minns helt fel nämnde jag för ett tag sedan att jag skulle gå på fotokurs och nu har jag varit på de fyra kurstillfällena. Det var en kurs som verkligen började från grunden vad gäller inställningar och fotokomposition, så jag var osäker på vilken nivå det skulle ligga på, eftersom jag har fotat ett tag och har åtminstone lite koll på i alla fall vissa saker. Och visst var det saker som jag redan kände igen, men det som var bra var att det verkligen gav en stabil grund att utgå ifrån och jag har nu frångått det halvautomatikläge jag har fotat med de senaste åren för att använda manuella inställningar. Det känns kul och bra!

Till tre av kurstillfällena skulle vi ta med oss 3–5 bilder var som vi sedan skulle titta på gemensamt och få feedback om. Här syntes det verkligen hur olika nivå vi i gruppen låg på, fast det är nyttigt att titta även på riktigt ”dåliga” bilder och höra hur de hade kunnat göras bättre, eftersom det hjälper en att undvika sådana misstag i framtiden. Det som var roligt (fast samtidigt nästan lite generande i sammanhanget) var att jag faktiskt fick riktigt mycket beröm av kursledaren för mina bilder.

Å andra sidan hade jag på ett sätt också velat ha mer kritik, för jag tror ju inte på något vis att jag är fullärd utan vill förbättra mig så mycket det bara går. Fast jag har ändå fått många tips och flera saker att tänka på vad gäller detaljer som är lätta att missa, t.ex. att inte kapa delar av ett motiv eller att horisonter måste vara raka. Det kanske låter självklart, men det är lätt att glömma när man är mitt uppe i fotograferandet, fast det blir väldigt tydligt när någon påpekar det om en bild man har tagit.

En bra sak med att gå kursen var också att det fick mig att faktiskt ta fram kameran och fotografera. Det har liksom inte blivit av på jättelänge att jag har gjort det och det är ju bara att konstatera att det verkligen är mycket lättare att fånga något fint om man använder kameran, till skillnad mot om den ligger undanstoppad. Det ger dessutom en helt annan känsla att ta bilder med en riktig systemkamera jämfört med att bara använda mobilen, som är vad som kommer fram för det mesta. Här är i alla fall några av bilderna jag tog under kursens gång.

Publicerat i Livet | Märkt , | 4 kommentarer

Mans berättigande leder till mord

Rubriken på detta inlägg är vad som hade varit en passande rubrik på en artikel jag läste igår. Den handlade om en kvinna i USA som hade blivit mördad av den man hon delade boende med. De var vänner och när kvinnan bestämde sig för att flytta ihop med sin pojkvän i stället mördade rumskamraten henne. Rubriken på artikeln jag läste löd ”Friend zone turns fatal”.

Dådet var vidrigt i sig, men att sätta en sådan rubrik på en artikel är verkligen helt förkastligt. Den rubriken lägger så mycket av ansvaret på det som hänt på offret, det är liksom hennes fel som ”friend-zonade” killen. För det vet ju alla att killar och tjejer inte kan vara vänner, för en kille kommer alltid vilja mer och beter sig bara som en vän för att få det han egentligen vill, det han anser att han faktiskt förtjänar för att han är en snäll kille, nämligen att tjejen ska bjuda till och vara tillgänglig.

Det spelar ingen roll vad kvinnan vill, mannen är alltid berättigad till henne. Kvinnor ska vara tillgängliga och villiga (fast inte för mycket, såklart, då är de ju slampor) och bjuda på sig själva som betalning för handlingar som män gör. En drink är inte bara en drink, det är en förskottsbetalning för något mannen förväntar sig att få av kvinnan i gengäld. Ett leende, kanske. Eller varför inte ett ligg, det är väl det minsta man kan begära?

För det vet ju alla att tjejer alltid väljer ”the bad guy” före den snälla killen. Sedan att den snälla killen kanske inte är så jäkla snäll, utan en typ som förväntar sig att tjejen ska ge honom något i gengäld för att han är så ”snäll” och när han inte får det så tycker han att det är rimligt att knivhugga henne till döds? Att det kanske fanns något hos honom och hans attityd som kanske var lite obehagligt även om han egentligen inte var otrevlig? Att hon kanske bara ville ha, och trodde sig ha, en vän?

Den där uppfattningen att kvinnor har den sexuella makten, det här är vad den leder till. Det här är ett tydligt bevis på att kvinnor inte har rätt att bestämma över sig själva och sina kroppar. För när de försöker göra det löper de risk att bli mördade.

Och så säger de åt oss att vi inte behöver vara rädda, för de flesta är faktiskt snälla killar. Snälla killar som bara mördar litegrann när de känner sig förorättade.

Publicerat i Feminism | Märkt , , , | Lämna en kommentar