Två saker som gjort mig upprörd idag

Den här dagen började med något av en rivstart humörmässigt. När vi höll på att göra oss i ordning i morse började tigern och jag prata om tröjan jag hade på mig. Hon och jag har ett par med samma tryck och jag blir lika glad varje gång hon eller jag har dem på, eftersom jag tycker så mycket om motivet. Bilden på tröjan ser ut så här:

fat-unicorn

Det visade sig att när tigern hade haft sin tröja med detta tryck på sig i skolan hade andra barn skrattat, och inte på ett snällt sätt. De hade tittat på enhörningen och tyckt att den var konstig och ”för rund” (tjock, alltså). Därför säger tigern nu att hon inte kan ha den på sig i skolan mer, bara på helgerna, trots att det är en av hennes favorittröjor. Och jag blev så jäkla arg. Jag sa till henne att de andra barnen ska skita i vad hon har för kläder på sig, det är hennes kläder och hon tycker om dem. Jag förstår ju att det känns tråkigt när någon säger så och att hon tappar lusten att ha den tröjan, samtidigt som hon inte ska behöva känna sig styrd av andras åsikter.

Det gör mig helt vansinnig att barn håller på så här. Hur svårt kan det vara att låta bli att vara taskig? Hur svårt kan det vara att hålla klaffen om man inte har något snällt att säga? Jag fattar ju att det kommer från de vuxna, att de kommenterar både det ena och det andra om hur människor ser ut och vad de har på sig, men det är inte mindre sorgligt för det när ens eget barn blir drabbat. De flesta föräldrar säger säkert till sina barn att man ska vara snäll mot andra, fast sedan sitter de där själva och skrattar åt tjocka människor på tv eller gör ner vad andra har på sig. Inte så konstigt att barnen tar efter.

I vårt fall är det också så att tigern är ganska känslig (jag vet att ”känslig” kan uppfattas som något negativt, men det är inte menat så) och tar därför lätt till sig och åt sig av vad andra säger. Den här känsligheten har ju en positiv sida i att hon kan sätta sig in i hur andra känner, samtidigt som det blir jobbigt för henne när de mindre snälla sakerna andra säger sätter sig väldigt hårt. Vi varken vill eller kan förändra henne, däremot tror jag att det skulle hjälpa henne att kunna säga ifrån mer om någon säger något dumt. Vi funderar därför på att se om vi kan ha lite rollspel med henne så att hon får träna på saker man kan säga om någon är dum. Om jag ser till mig själv kan det hjälpa att jag på förhand har funderat ut smarta och snärtiga svar på dumheter andra säger, då det ger mig en trygghet att veta att svaren finns där, även om jag sedan oftast inte använder mina one-liners i alla fall.

Den andra saken som gjorde mig upprörd idag var ett mail jag fick. Det kom från en släkting, som egentligen skrev om en helt annan sak, men som även berättade att hen hade varit på vårdcentralen för hälsokontroll och de då hade vägt hen. Jag vet inte exakt vad som sades, men det hen uppfattade var att hens vikt är ”dödlig övervikt”. De föreslog att antingen kunde hen äta upp sig några kilo för att få tid hos dietist, eller så kunde hen gå med i vårdcentralens viktminskningsgrupp. Än en gång tände jag på alla cylindrar.

Till att börja med verkar det alltså som om vårdcentralen endast har utgått ifrån min släktings vikt och i princip förklarat att hens vikt innebär att hen är döende. Jag har ju träffat den här personen själv och vet att visst bär hen på en del övervikt, men jag vet också att hen tränar en hel del. Det jag också vet är att hen har det otroligt stressigt på jobbet och jag skulle vilja påstå att det sannolikt är en betydligt större hälsorisk än övervikten, och det är troligtvis även en bidragande orsak till övervikten. Dessa uppgifter verkar dock inte vårdcentralen ha tagit reda på, utan de har endast fokuserat på vikten.

Dessutom har de mage att föreslå att hen kan äta upp sig lite för att få tid hos en dietist, vilket låter helt sjukt. De tycker alltså att det är en bra idé att skapa ytterligare några kilo som sedan, enligt deras normer, ska försvinna, som om det skulle göra situationen lättare. Den här fixeringen vid BMI är ju helt galen. De ser bara en siffra på ett papper och bryr sig inte om att titta på människan för att se om hen verkar sjuk eller ens känner sig sjuk. De verkar ständigt glömma att det är fullt möjligt att vara överviktig och frisk som en nötkärna. Nej, då är det viktigare att skrämma och skamma överviktiga människor. Argh, frustrationen i detta, alltså!

Publicerat i Föräldraliv, Feminism | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Funderingar kring barn och populärkultur

Häromveckan läste jag ett inlägg i en FB-grupp om genusmedvetet föräldraskap som tog upp texten till en låt med norska tvillingarna Marcus och Martinus. Låten heter ”Girls” och är något av det mest kvinnoobjektifierande jag hört på väldigt länge, något som i mina ögon blir ännu värre när det sjungs av 14-åringar. Jag hörde låten själv för ett tag sedan och studsade till lite när jag hörde vad de sjöng. Personen som hade skrivit inlägget hade reagerat ungefär som jag. Men det som förvånade mig var att det var ett par stycken som tyckte att det var ju bara en svängig låt och det var väl ingenting att hetsa upp sig över samt att det finns viktigare saker att engagera sig i (har vi hört den förut?). I de flesta andra sammanhang hade jag inte blivit förvånad över de reaktionerna, men jag trodde att i en grupp om genusmedvetenhet skulle medlemmarna ha någon slags koll på och reflektion kring objektifiering och hur det kan påverka.

Det här fick mig i alla fall att fundera lite på det utbud som man som förälder erbjuder sitt barn när det kommer till sådant som böcker, musik och film. Det är ju alltid lätt att bara inte fundera över det och låta barnen lyssna och titta på vad som helst. Fast för mig personligen känns det inte riktigt okej. Jag vill rusta mitt barn med en vettig grundsyn kring vad hon kan förvänta sig av hur samhället borde se ut och för mig är ett av verktygen att faktiskt tänka igenom och begränsa vad hon får tillgång till. Därför försöker jag att väga upp den allmänt sunkiga synen på vad som förväntas av flickor och pojkar med att i huvudsak presentera alternativ som visar på andra alternativ.

Till exempel försöker jag att lyfta fram filmer med kvinnliga huvudroller, eftersom det finns så otroligt många filmer med manliga huvudroller, med målet att åtminstone hälften av huvudpersonerna i de filmer hon ser är kvinnliga (inte helt lätt att lyckas med, dock). På så vis blir det självklart för henne att kvinnor har rätt till halva utrymmet och att de inte bara är biroller (eller snarare en biroll bland män). Förutom det försöker jag också se till att inte filmerna är allt för stereotypa vad gäller vilka könsroller de förmedlar, vilket verkligen inte är lätt. Ännu svårare är det att hitta filmer som inte domineras av vita personer, men där börjar faktiskt utbudet bli bättre, även om det går långsamt.

Nu låter det kanske som att vi har värsta PK-godkända filmbiblioteket här hemma, men så är det förstås inte. Det här är en strävan och en önskan. I de fall då filmerna inte uppfyller de här önskemålen försöker vi att lyfta fram det som är problematiskt. Problemet med det är att det blir tråkigt i längden att hålla på och kommentera och ifrågasätta en massa i filmerna och barnet stänger garanterat av om man håller på och diskuterar för mycket, så det gäller att välja sina strider. Man får ta lite i taget och självklart även diskutera det när man inte sitter där framför filmen.

Jag försöker också att få till en vettig mix av vilka artister vårt barn lyssnar på. När det gäller pop är det inte så svårt att hitta kvinnliga artister, men eftersom vi lyssnar mycket på rock har jag verkligen ansträngt mig för att hitta kvinnor inom branschen. I själva verket gäller det inte bara vad jag erbjuder vårt barn att lyssna på, utan även de val jag gör för egen del. Dels har jag inget intresse av att lyssna på kvinnoförnedrande texter (även om även jag har mina guilty pleasures) eller läsa/se väldigt stereotypa skildringar i böcker/film, dels anstränger jag mig aktivt för att främja kvinnor när det gäller böcker, musik och film som jag konsumerar.

Vissa kanske tycker att det här låter överdrivet och väldigt mycket PK-maffia, men jag håller, såklart, inte med. Alla föräldrar begränsar det deras barn får ta del av, i större eller mindre utsträckning. De flesta begränsar exempelvis filmer med våld i, eftersom de inte tycker att det är lämpligt för barn och för att de inte vill förmedla att våld är okej. På samma sätt begränsar jag filmer som är väldigt könsstereotypa, eftersom jag inte vill förmedla att den synen på kvinnor och män är okej. Allt man gör som förälder handlar om överväganden och val, och självklart vore det mycket enklare att bara låta det vara, men för mig är det viktigt att förmedla (det jag anser vara) vettiga värderingar till mitt barn och då är det faktiskt även nödvändigt att fundera över vad som förmedlas i den kultur som barnen konsumerar.

Publicerat i Föräldraliv, Genus | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Stockholm fotomaraton 2016

Då har jag alltså överlevt ännu en fotomara. Den hölls visserligen för ett par veckor sedan, men eftersom man från tävlingsledningens håll bett att vi skulle hålla på att publicera bilderna tills efter att juryn hade utsett vinnarna har jag, lydig som jag är, hållit på detta inlägg ett tag. Anledningen till att de vill att man ska hålla på bilderna lite är att inte juryn ska riskera att se någons bilder någonstans och även om jag inte tror att jag kommer att vinna kändes det bäst att vänta. Igår träffades i alla falljuryn, så nu är det fritt fram att offentliggöra bilderna.

Precis som förra tävlingen var det en jätterolig upplevelse, men jag tyckte att det var jobbigare mentalt i år. Dels tror jag att det hade att göra med att veckan före fotomaran var rätt påfrestande med inskolning på fritids och skola, med en massa oro, förvirring och nytt att ta in. Det går också att konstatera att pms inte direkt hjälper till när man ska utföra något sådant här, eftersom man (dvs. jag) när som helst riskerar att förvandlas till ett fräsande och svärande åskmoln. Tyvärr var det ju inte så mycket att göra åt de delarna, utan det var bara att kämpa på.

Hur som helst, dagen förlöpte ungefär som följer (i den mån jag minns, det flyter ihop en del till slut). Dagen började inte helt optimalt med att vi fick parkeringsböter på 1 000 kr när vi var och lämnade av våra grejer på min kompis kontor, som vi hade som bas. Sura pengar, men bara att gilla läget för vi var ju felparkerade. Starten gick i Rålambshovsparken så vi tog oss dit i hyfsad tid. Där mötte jag en gammal arbetskamrat som i sista stund bestämt sig för att vara med, och vi pratade lite om själva fotomaran och jag gav henne lite tips på sådant jag lärt mig från förra året. Sedan var det dags för start och vi fick första temakortet med orden Fotograf, Hemlig, Spela och Fluga.

Många började genast fotografera varandra hit och dit, men vi ville försöka komma på något lite annorlunda. Det gick väl sådär i slutändan, så mitt motiv blev min kompis som lekte paparazzi.

DSC_0015
1. Fotograf

För nästa tema spånade jag på lite idéer med paket, som man skulle kunna hålla bakom ryggen som en hemlighet innan man lämnar fram det, men sedan tänkte jag att det helt enkelt kunde vara någon som gömde något i händerna bakom ryggen, helst ett barn. Så när vi gick förbi en gård framför ett hus dök det perfekta barnet upp (alltså ”perfekt” ur bildhänseende) så jag pratade med föräldrarna och fick ok att ta min tänkta bild. Den här blev jag faktiskt riktigt nöjd med.

DSC_0019
2. Hemlig

När det gällde temat Spela hade jag ett flertal idéer, men inga möjligheter att genomföra dem, så vi tog oss tillbaka till Rålambshovsparken eftersom vi tänkte att det säkert fanns folk som spelade kubb och liknande där. Just kubbspelare fanns inte, däremot en boulebar, så jag fick tillåtelse att fota några som spelade där. Jag försökte fånga bilder med klotet i luften, fast min tajming var helt fel. Efteråt fotade jag också några som jonglerade och där fick jag till en bild som jag var nära att välja, men i slutändan valde jag den här, mycket för att jag helt enkelt gillar den rent estetiskt.

DSC_0025
3. Spela

Och så var det Fluga. Vi funderade på vad som kunde vara en aktuell modefluga och kom egentligen bara på Pokemon Go, men det kändes så uppenbart. Att hitta levande flygande flugor är heller inte så lätt på beställning. Jag tänkte att jag helt enkelt kunde gå på en fluga man har om halsen och just som jag gick och fantiserade om att det vore roligt att hitta någon med en lite annorlunda fluga dök det upp ett sällskap som uppenbarligen var på väg till en fest, och en av dem hade en perfekt fluga! Medan han avslutade ett telefonsamtal fick jag låtsas se ut som att jag inte alls var en konstig person som råkade stå mitt i deras sällskap, men sedan var han helt med på att ta en bild.

DSC_0067
4. Fluga

Efter det här stötte vi på verkliga problem. Vi var på nästa station och fick fyra nya teman (Ful fisk, I vått och torrt, Grattis! och Förebild), men det tog bara stopp och det tog 2,5 timme innan vi kom vidare. Jag hade flera tankar kring Ful fisk, men ville helst inte ta det uppenbara med en fisk som var ful, om jag inte kunde göra något mer av det. Ett tag försökte vi hitta någon som var villig att hjälpa oss att spela tjuv inne på Åhléns, fast trots godkännande från både butikspersonal och väktare ville ingen ställa upp. Jag tog då några bilder i fiskdisken på Hemköp, som var så fula att jag ville lägga mig ner och ge upp. Det kunde jag ju dock inte riktigt göra, så vi gav oss ut på stan igen. Jag hade en ny idé, och behövde ”bara” hitta någon som var villig att ställa upp. Så dök två personer upp som jag fick en bra känsla av och de var fantastiska. Superglada och jättepositiva var de helt med på idén och hjälpte till att få till en (tycker jag) riktigt rolig bild.

DSC_0079
5. Ful fisk

Till nästa tema hade jag en ganska tydlig bild av vad jag ville göra, problemet är ju bara att bara för att man själv vet vad man vill få till innebär inte det att man hittar de rätta människorna att vara motiv. I stället dök det upp ett par, där kvinnan satt i rullstol och mannen satt mittemot och höll henne på benet. Det var så fint och helt rätt för temat.

DSC_0088
6. I vått och torrt

När den bilden var klar började det bli dags att gå till nästa station och vi började känna av stressen att ha två teman kvar på förra kortet när vi fick nästa fyra teman. För även om jag hade en ganska klar bild av vilken sorts bild jag ville ha för Grattis, så jag gick bra länge i trakterna kring slottet och Kungsträdgården innan jag hittade ett barn med ballonger. Till slut var turen på min sida och det rätta motivet visade sig.

DSC_0096
7. Grattis!

Nu hade det lossnat lite och nästa bild orsakade inga problem, eftersom vi var i Kungsträdgården där We Are Stockholm pågick och jag visste att det fanns en massa volontärer och trodde inte att det skulle vara så svårt att få någon av dem att vara med på bild. Snabbt fixat.

DSC_0099
8. Förebild

Vi funderade sedan över var vi skulle kunna hitta någon som spelade gitarr och tänkte att på Plattan vid Sergels torg borde det väl finnas någon trubadur. Återigen var turen på vår sida, för där stod en jätteduktig 15-åring och spelade och sjöng, så vi kunde beta av även det temat. Han fick dessutom totalt 60 kr av oss, så han var nog nöjd också.

DSC_0100
9. Gitarrhjälte

Nu började vi bli hungriga, så vi köpte med oss lite mat och gick tillbaka till vårt huvudkvarter för att vila fötterna en liten stund, innan vi gav oss ut i jakt på nästa motiv. Svårigheten var att det vid det laget hade börjat mörkna (klockan var runt 21.30), vilket gjorde det knepigare rent tekniskt att få till bra bilder. Medan min kompis fotade över vattnet knäppte jag helt spontant en bild på ett par som stod och skulle gå över gatan, och den visade sig bli så bra att jag körde på den.

DSC_0111
10. Sommarkväll

När jag sedan vände mig om efter att ha tagit den bilden såg jag en person som fungerade utmärkt för nästa tema. Dessutom råkade han sitta så länge att jag kunde fippla med den ena inställningen efter den andra innan jag fick till en okej bild. Lagom tills jag kände mig nöjd gick han iväg. Lite tur ska man onekligen ha.

DSC_0121
11. Ensam

Sedan knallade vi ut till Skeppsholmen där nästa station var. På vägen såg jag ett par som hade varit super som foto för Sommarkväll, men det var så mörkt att jag inte för mitt liv kunde få ordning på det hela och få en skarp bild, trots stativ, men jag var ändå ganska nöjd med den jag tagit innan så det gjorde inte så mycket. Vi hämtade nästa teman (Glöd, Soffpotatis, Hatt och Jorden). Fördelen med att ligga lite efter i temana var att man inte föll i de honungsfällor som fanns vid flera stationer. Vid nattstationen fanns t ex ett fat med glödande grillkol samt en smedja, där många tog sina glödbilder, men eftersom vi inte kommit dit trillade vi inte dit på det åtminstone.

Vi hade redan bestämt att vi skulle hämta de nya temana och sedan lägga oss och vila tills det var dags för nästa station, trots att det skulle innebära att vi hamnade efter. Jag lyckades dock ta en bild på temat Blött innan vi la oss, så att jag åtminstone bara hade de nya temana att oroa mig över. Inte en superbra bild, men klockan var 23.45 och min kompis var inte villig att bli hur blöt som helst av att hoppa i vattenpölar. Härmed var i alla fall hälften avklarat.

DSC_0152
12. Blött

Dags att vila en stund och jag lyckades faktiskt sova i 2,5 timme. Det kan tyckas riskabelt, men det gör så mycket för kroppen och knoppen att stänga av en stund under ett så intensivt dygn. Kl 3 var det i alla fall uppstigning för att komma iväg till nästa station. Bilen stod i ett garage och vi hade en extremt stressig stund när kortet vi fått låna inte funkade när vi skulle åka ut. Som tur var fanns det andra som skulle ut och de kunde ge oss råd så att vi kom ut till slut. Det var väldigt svettigt ett tag! Sedan tog vi bilen till Söder där nästa station var och fick nya teman (Lysande, Dans, Kaos och Brödsmulor). Nu var det dags att försöka väcka liv i kreativiteten och komma ikapp med de teman vi låg efter, vilket inte är helt lätt när man är trött och dessutom känner av viss stress.

Det blir inte direkt lättare av att det är rätt dött i stan kl 4 på morgonen, så vi funderade mycket på hur vi skulle kunna lösa Glöd, eftersom vi ville hitta någon som rökte. Till slut satte vi oss i bilen och åkte till en nattöppen mack. Han som jobbade där var jätteintresserad av vad vi höll på med och när vi bad om det minsta och billigaste cigarettpaketet de hade fick vi ett paket som en i personalen hade spillt kaffe på och som ändå skulle skrivas av. Problemet var bara att tända en cigarett. Varken jag eller min kompis röker och cigaretterna var lite fuktiga, så vi hade ingen större framgång. Då dyker ett par upp som har varit inne på macken, varav tjejen röker. Vi haffade genast henne och frågade om hon kunde agera modell när hon rökte. Hon var helt med på noterna och jösses vad hon fick dra på ciggen innan vi till slut var nöjda.

DSC_0157
13. Glöd

Medan vi höll på sa hon att hon bodde precis där och att vi gärna fick följa med hem och fota där. Sagt och gjort, vi hakade på. In i hennes lägenhet gick vi allihop och så började min kompis och jag instruera dem så att vi skulle kunna lösa nästa tema. Det kändes verkligen helt surrealistiskt, besvärande och samtidigt så sjukt roligt. Särskilt när vi efter att vi var klara (och hade fått hennes mailadress) bara tackade för oss och gick vidare. Den situationen har vi skrattat mycket åt i efterhand.

DSC_0173
14. Soffpotatis

Min kompis syster deltog också i fotomaran och eftersom hon och hennes gäng hade varit hemma och vilat lite hade de lyckats få med sig några hattar som vi kunde låna till nästa tema. Vi drog vidare till Tantolunden där vi tänkte att vi kunde få lite fina bakgrunder till bilderna.

DSC_0183
15. Hatt

I Tantolunden hittade vi också odlingar, dvs utmärkta platser för att hitta jord till nästa tema. Jag hade först en idé om att hålla jord i handen, men jag lyckades inte få till det på något sätt som såg vettigt ut. I stället upptäckte jag rädisor som stack upp ur jorden så att jag kunde hålla i en så det såg ut som om jag var på väg att dra upp den, fast den egentligen fortfarande var kvar i jorden.

DSC_0196
16. Jorden

Då hade vi på mindre än en timme plötsligt klarat av fyra teman. Tyvärr stötte jag på en vägg igen när jag skulle komma vidare. Jag hade flera idéer om hur jag skulle kunna gestalta Lysande, men ingen av dem kunde jag komma på ett sätt att lösa i verkligheten. Här föll humöret rejält och tankar på att strunta i resten dök upp. Å andra sidan var vi ju på upploppet nu, det gick bara inte att ge upp. Till slut dök ett motiv upp i och med att min kompis hade använt ficklampan på sin telefon och sedan glömt släcka den när hon la telefonen i fickan. Den här bilden är en rejäl nödlösning och jag är väldigt missnöjd med den, det är liksom inget som är bra med den. Å andra sidan kunde jag komma vidare, så det fick bli så.

DSC_0198
17. Lysande

Till nästa tema haffade vi tre personer som skulle hoppa in i en taxi. De hade uppenbart haft en väldigt rolig utekväll och var inte ett dugg svåra att övertala att dansa lite på trottoaren så att vi kunde fota. Snabbt avklarat tema.

DSC_0204
18. Dans

Vad gällde Kaos hade jag inga bra idéer alls. Nästa station låg i närheten av Medborgarplatsen så vi rörde oss åt det hållet. På Medborgarplatsen var det ganska stökigt efter lördagsnatten, men det kändes lite trist att bara ta kort på skräp. Men när gatusoparbilen dök upp kände jag att det fick vara gott nog, så att jag inte skulle fastna även på detta tema. Jag kan väl också säga att när man hållit på så länge som vi hade gjort då sänker man kraven på sig själv ganska rejält.

DSC_0209
19. Kaos

Nästa station öppnade kl 7, så vi satte oss och väntade en stund. Nu kände jag att jag var i fas igen, särskilt eftersom jag visste att det skulle bli frukost på denna station och frukost = bröd = brödsmulor, så jag räknade med att kunna lösa nästa tema där. Och mycket riktigt, när vi hade ätit klart satt han bredvid mig och smulade bröd mellan fingrarna att använda till sin egen bild. Först försökte jag fånga smulorna som föll på bordet, men de var så små att det var svårt att få bra. Fast när han var klar med det han skulle göra borstade han ner smulorna i handen och jag kände direkt att ”där har jag min bild!”, så han fick göra det ett par gånger till och jag fick till en bild som jag personligen verkligen gillar känslan i.

DSC_0230
20. Brödsmulor

Nu hade vi fått fyra nya teman att ta tag i (Hemgård, Kontraster, Nästan där och Mitt deltagarnummer). Det första temat väckte ingen som helst inspiration i mig, jag tyckte att det var alldeles för specifikt, då hemgårdar är en slags gemenskapscenter i staden. Lösningen blev att ta en bild inne på den hemgård där stationen var. Inte helt nöjd, men så blir det när man känner sig helt oinspirerad.

DSC_0244
21. Hemgård

Nu var det inte mycket kvar! Vi tog oss in till centrala Stockholm, eftersom vi tänkte att det var mer liv och rörelse där än på Söder en tidig söndagsmorgon, särskilt på Centralen som vi drog oss mot. Jag hade en idé för Kontraster som innebar att hitta en vuxen och ett barn, så att kontrasten blev både stor/liten och vuxen/ung. Helst hade jag velat ha en ganska gammal person med en bebis, men jag insåg ju att det kunde vara för mycket att hoppas på. Däremot stötte vi på en liten familj och eftersom pappan var ganska lång och barnet litet fast ändå tillräckligt stort för att kunna stå blev det rätt bra ändå.

DSC_0253
22. Kontraster

Sedan gick vi till Centralen, då vi båda hade tankar om att fånga människor som var på väg att kliva på ett tåg eller såg ut som om de precis missat ett tåg. Vi stod på perrongen ett tag och jag tog ett par bra bilder på en tjej som skulle kliva på tåget med en stor surfingbräda och de var starka kandidater till mitt slutval för detta tema. Dock dök det även upp en man som superstressad skulle försöka få in en cykel i plastsäckar för att få med den på tåget. En enda bild hann jag knäppa på honom. När jag sedan skulle välja tyckte jag att den var intressantare än bilden på tjejen med surfingbrädan, så det fick bli cykelbilden.

DSC_0266
23. Nästan där

Och nu var vi nästan där också, nästan klart! Eftersom den sista bilden alltid är ens deltagarnummer hade jag en lösning planerad långt innan. Jag hade nämligen pärlat siffror att använda. Problemet var ju bara att jag inte visste mitt deltagarnummer på förhand, så jag hade fått pärla ganska många siffror för att täcka alla tänkbara kombinationer… Nu handlade det bara om att få till en bra bild.

DSC_0289
24. Mitt deltagarnummer

Sedan var det dags att rensa bort alla bilder som inte skulle vara med, ett ganska nervöst moment eftersom man är livrädd för att radera fel bilder. Lättnaden när man är klar och det bara finns 24 bilder på minneskortet och det är de rätta bilderna är dock väldigt skön. Det enda vi hade kvar att göra var att åka till sista stationen och lämna in våra bilder och ta emot våra diplom. Ännu ett fotomaraton avklarat!

Som helhet är jag faktiskt mer nöjd med min serie i år än förra året. När jag började hade jag en lös plan om att försöka ha med människor i alla bilder för att få en röd tråd i serien. Det var väldigt nära att jag gav upp detta, särskilt när jag var vid temat Lysande, men jag lyckades hålla fast vid det. Däremot grämer det mig att jag helt glömde detta till den allra sista bilden, fast när jag fått smälta det ett par dagar gör det inte så mycket ändå, det känns på något sätt passande att den bilden sticker ut lite.

Ett år kvar till nästa fotomaraton, vi får väl se om jag är med då också.

Publicerat i Livet | Märkt , | Lämna en kommentar

När hjärnan ger löften som kroppen måste infria

För två år sedan bestämde jag mig för att jag skulle springa en mil. Jag fick ett träningsprogram av min mamma och jag följde det väldigt ordentligt så att jag till slut lyckades springa milen några gånger. Det slutliga målet var att springa ett millopp, som jag var anmäld till och allt. Tyvärr fanns det andra krafter som tyckte att just den veckan då loppet hölls passade det bra att bli förkyld och jag fick väldigt besviken inse att det bara var att avstå.

Sedan dess har jag hållit igång lite halvdant med löpningen. Det har blivit något pass då och då, men inte med någon plan över huvud taget och definitivt inte med något mål. Jag har gjort det för att jag vet att jag mår bättre av att hålla igång och dessutom känns ridningen bättre när kondisen hålls igång genom annan träning. Samtidigt har jag lite saknat att ha något mål, eftersom jag funkar som så att ett mål gör mig mer motiverad och får träningen att kännas roligare. Tanken på det där uteblivna milloppet har gnagt i mig, men inte tillräckligt mycket för att göra något åt det.

Så plötsligt fick jag en fråga häromveckan om jag ville springa ett lopp på en mil tillsammans med en kompis. Och fast jag svarade att jag behövde tänka på saken visste jag egentligen redan från början att jag skulle säga ja. Så nu är jag anmäld till ett lopp som går om ganska exakt en månad. På den tiden ska jag till att börja med bli kvitt en förkylning som ligger och stör i kroppen och sedan avancera från att springa 5–6 kilometer till att klara en mil.

Vi får väl se hur det går. Jag har i alla fall börjat med att införskaffa ett par nya springskor, eftersom jag upptäckte att det gått hål i fodret på de gamla. Resten återstår att se, men jag tänker att jag borde kunna pallra mig runt det där loppet på ren vilja och bra musik i öronen, även om förberedelserna inte blir optimala. Så länge jag inte åker på en till förkylning förstås…

Publicerat i Träning | Märkt , | Lämna en kommentar

Lite upp och lite ner

Ja, så vad händer här då? Jag vet inte, livet typ. Tigern är inne på sin tredje skolvecka och det har varit svårt emellanåt. Det började med att hon hade det rätt jobbigt under inskolningen när vi skulle prova att lämna henne där själv lite. Det blev en del tårar tills hon själv sa att det var svårt för att hon inte hade ett ”vinkfönster”, dvs ett fönster där hon kunde vinka till oss när vi skulle gå, så som vi gjorde på förskolan. Så hittade vi ett vinkfönster och allt blev så mycket lättare.

Sedan kom nästa grej när hon kom hem och berättade att de andra barnen hade retats, vid två tillfällen dessutom. Ena gången var vid utelek när de sa att hon inte fick vara med och sedan med retsam röst sa ”du får inte vara med” flera gånger. Hon blev så klart ledsen, men fick hjälp av en i personalen att hitta andra barn att leka med (personalen sa förstås även till barnen som retades). Andra gången var på gymnastiken, eller rörelse som det kallas, när de lekte kull och tigern var kullare och alla barn utom två retades med ”T är en tjej”. Till att börja med är det ju en väldigt konstig sak att retas om, det är verkligen inget dåligt med att vara tjej, men för tigern var nog det största problemet känslan av att bli retad. Personalen sa till, men tigern var ju liksom redan ledsen.

Vi har tagit upp detta med läraren och de tar det på allvar, vilket känns bra. Det känns bara så himla tråkigt att behöva hantera sådant här, dessutom så kort in på terminen. Vi vill ju inte att vårt barn ska inleda den efterlängtade skolgången med att känna sig utanför, annorlunda eller otrygg. Det jag tänkt en del på är om de andra barnens agerande beror på att vårt barn på vissa sätt kan uppfattas som normbrytande. Hon går inte, som de flesta andra flickor i klassen, klädd mest i rosa toner, utan hon har kläder i alla färger, och underkläderna är inte bara trosmodeller utan även kalsongmodeller. Hon har intressen som uppfattas som både ”tjejiga” och ”killiga” och vi har alltid sett det som en styrka att hon inte brytt sig om vad hon ”borde” göra. Därför är vi så rädda att sådana här saker ska göra att hon känner att hon måste anpassa sig och förändra sig för att få vara med. Vi vill ju att hon ska fortsätta känna friheten att välja efter vad hon själv vill, men hur sjutton lyckas man med det när alla runtom säger annorlunda? Efter de här händelserna kan jag säga att ögonen tårades rejält när vi sedan satt i bilen och tigern sjöng med i hela Lalehs ”Bara va mig själv” för full hals…

Å andra sidan kan vi konstatera att tigerns läsförmåga är helt chockerande bra. Sambon var på föräldramöte i klassen häromdagen och då sa läraren att ”en del av era barn kanske redan har börjat ljuda lite”, fast vi har ett barn som läser helt flytande numera. När de har en stunds fri lek i skolan sätter hon sig gärna och läser och har numera läst ut tre Lassemaja-böcker helt själv. Det som jag blir mest imponerad av är nog ändå att hennes läsförståelse är grym. Det är ju en sak att kunna läsa orden och en annan att ta till sig dem. Men hon kan återberätta handlingen i de böcker hon har läst, så man kan väl säga att hon har ett visst försprång där. Nackdelen är väl att det lätt kan hända att hon blir understimulerad i skolan, så vi får hoppas att de kan fånga upp det.

Själv var jag ju med i Stockholm fotomaraton förra helgen och det var väldigt roligt i år också, även om mitt humör var aningen mer instabilt den här gången. Jag har skrivit ihop ett helt långt inlägg om helgen, men eftersom det även omfattar mina tävlingsbilder kommer jag inte publicera det inlägget förrän efter att juryn har mötts och utsetts vinnarna. Inte för att jag egentligen tror att jag kommer att vinna, däremot har de bett att vi ska vänta med publicering till efter juryns sammanträde, så då gör jag väl det, lydig som jag är.

Annars är det mest bara jobb. Som egen företagare är det ju alltid lite nervöst med intäkterna, så före och efter semestern finns alltid en känsla av att jag måste jobba så mycket jag kan för att kompensera för fyra veckor utan intäkt. Därför har jag under augusti jobbat som en flitig liten myra (men ändå hållit mig inom mina arbetstider) och på tre veckor hanterat jobb av en mängd som är lika stor som jag normalt gör på en hel månad. Fråga mig inte hur det har gått till, men jag ger mig själv en klapp på axeln i alla fall. Med det sagt måste jag nu återgå till just jobbet.

Publicerat i Livet | Märkt , , , | 2 kommentarer

Orimliga krav

Det kanske är någon av er som kommer ihåg bloggen When darkness falls som fanns tidigare men numera tyvärr är nedlagd. Personen som hade den bloggen startade för några månader sedan instagramkontot Somligafetakvinnor, med fokus på i huvudsak fettförakt och kroppspositivitet. Hon fick snabbt ett stort antal följare (drygt 11 000) och många berättade om hur bra kontot varit för dem för att kunna acceptera sina kroppar och visa sig bland folk utan att känna sig mindre värda. Baksidan av det hela var dock att det fanns andra människor som inte uppskattade allt som sades och började kritisera kontoinnehavaren väldigt kraftigt, så till den milda grad att någon startade ett konto enbart för att analysera saker som sagts av Somligafetakvinnor och Lady Dahmer på Instagram. Naturligt nog har detta tagit hårt på Somligafetakvinnor som nu bestämt sig för att stänga sitt konto.

Allt det här är egentligen mest ett exempel på något som man har kunnat se flera gånger, nämligen något som kallas för ”internkritik” men som egentligen bara är ett sätt att framställa andra i dåligt ljus. Det här beteendet är så otroligt frustrerande. Jag är helt för att man ska kunna kritisera och ifrågasätta, även inom den feministiska rörelsen, eftersom det kan vara ett väldigt bra sätt att lära sig nya saker och se perspektiv som man kanske inte hade tänkt på. Men det är en sak att kritisera, det är en helt annan sak att inte kunna acceptera minsta lilla snedsteg eller felaktigt uttryck. Visst, om personen man kritiserar vägrar ta till sig av kritiken och fortsätter på samma sätt förtjänar hen ytterligare kritik, men om hen lyssnar, tar till sig och försöker göra bättre i fortsättningen, ska det inte räcka då?

Det verkar finnas en syn hos vissa att bara för att man kallar sig feminist eller kämpar mot ett visst/vissa förtryck så ska man vara ofelbar och man får inte säga eller någonsin ha sagt något tokigt. Man ska ständigt inkludera alla förtryckta grupper och ha stenkoll på alla de rätta orden att använda och om man missar något är man en Dålig Feminist™, alternativt allmänt Dålig Människa™, som aldrig förtjänar förlåtelse. Men det är ju helt orimligt. Ingen är ofelbar. Så vitt jag kan se gör de allra flesta sitt allra bästa för att göra så bra de bara kan och om man någon gång gör ett snedsteg beror det antingen på okunskap eller obetänksamhet, och ingetdera är något man förtjänar offentlig lynchning för.

Många verkar också sätta större profiler inom en rörelse på piedestal och blir enormt besvikna så fort idolen gör något som inte överensstämmer med deras bild av personen. Men återigen, ingen är ofelbar och det är trots allt bara helt vanliga människor det handlar om. Det verkar också finnas en uppfattning om att man alltid måste hålla med varandra, att man inte kan ha kommit fram till olika slutsatser i sin analys. Man behöver faktiskt inte tycka lika, man kan ha olika åsikter och ändå respektera varandra. Olika åsikter betyder inte att den andra personen måste sättas under sådan press att hen blir orolig för sin och sin familjs säkerhet. Även om jag t ex avskyr allt som Sverigedemokraterna står för tycker jag inte för den skull att Jimmie Åkesson förtjänar dödshot. Om man dessutom i grunden står på samma sida blir det ännu mer absurt att utsätta andra för kritik som i princip innebär att de inte är vatten värda.

Allt det här innebär också tyvärr att många inte våga yttra sig och säga vad de tycker. Man kan tycka att det skulle räcka med de otrevligheter som kommer från kvinnohatare, antifeminister, rasister och andra, men många är också rädda för den extremt hårda kritik som kan komma från andra feminister och medaktivister. I stället tystnar man, för man känner en rädsla för att säga något fel, att inte använda alla de rätta uttrycken och att inte ha den exakt rätta analysen. Och vilka vinner på det? Jo, patriarkatet.

Publicerat i Feminism | Märkt , , | Lämna en kommentar

Något är det som går in i alla fall

Vi är mitt uppe i tigerns fritidsinskolning och just nu känns det ganska tufft. Tigern känner sig osäker på allt nytt och har lite svårt att komma in i lekarna med de andra barnen, och vi föräldrar är förvirrade av hur allt det nya ska funka. Det har gått knappt två dagar och jag känner mig helt slut, så man kan ju bara tänka sig hur det känns när man är sex år.

Hur som helst var jag med på fritids igår och då lekte tigern med en kompis. Utanför gården gick en vuxen förbi och körde en rullstol som det satt ett barn i kanske 10-årsåldern i. Jag reagerade själv på att barnet hade napp, helt enkelt för att det är så ovant att se ett så stort barn med napp, men det var inte så svårt att förstå att barnet hade fler än ett funktionshinder. Efteråt hörde jag att tigerns kompis kommenterade barnets napp till henne, fast jag hörde inte hennes svar.

Barnet kom sedan fram till mig och följande samtal utspelade sig:

Kompis: Det där barnet, som säkert var sex år, hade napp!
Jag: Jaha.
Kompis: Då kan man få långa tänder!
Jag: Jaså?
Tigern: Det barnet kanske hade ett litet hjärta. Ibland kan man ju vara liten på insidan fast man är stor på utsidan.

Det gjorde mig så glad att höra att en del av de saker man säger faktiskt går in och skapar större förståelse för människor som är annorlunda. För vårt barn var det en helt rimlig slutsats att även ett barn som ser stort ut kan behöva napp och dessutom kunde hon förmedla det på ett så självklart sätt. Kalla mig gärna PK, men jag gillar att kunna så små frön av förståelse för att alla inte är stöpta i samma form.

Publicerat i Föräldraliv, Ur tigermun | Märkt , | 2 kommentarer