Stockholm fotomaraton 2017

Inför årets fotomaraton var jag rätt orolig för vädret, som länge såg ut att bli regn stora delar av helgen. Men ju närmare helgen kom, desto bättre såg det ut. Fast när jag vaknade 6.30 på lördag morgon av att det formligen vräkte ner kändes det lite oroväckande. Det regnade sedan hela morgonen och hela vägen när jag körde in till Stockholm, men otroligt nog slutade det i princip samtidigt som jag parkerade bilen, och sedan höll det sig så resten av helgen. Ja, ända tills jag satt i bilen på väg hem på söndag eftermiddag.

Eftersom det är lite roligt att se tillbaka på vad som hände under dygnet kommer nu en redogörelse för händelserna som ledde fram till varje bild. Det blir huvudsakligen ur mitt eget perspektiv, inte så mycket om vad de andra två i mitt sällskap (A och hennes mamma) gjorde, eftersom jag har svårt nog att minnas mitt eget händelseförlopp, än mindre deras. Varning för ganska långt inlägg…

Som vanligt började det hela med incheckning, även i år i Scandinavian Photos butik på Norr Mälarstrand, där jag mötte upp A och hennes mamma innan vi gick ner till starten i Rålambshovsparken. Kl. 12 gick starten och vi fick våra fyra första teman, Kungligt, Balansakt, Stockholm och Hipster. Vi kände nästan direkt att vi ville ta oss in till de mer centrala delarna för att lösa detta, så efter ett kort stopp i fotobutiken för att köpa ett motljusskydd åkte vi in till city, och passade även på att lämna mina väskor på hotellet som var vår bas under helgen. Sedan var det dags att sätta igång.

Vi började spåna idéer på saker som är kungliga och det var ju nästan oundvikligt att vi skulle hamna vid slottet. Jag kom fram till att högvakten ju faktiskt kallas ”kungliga högvakten”, så det fick bli en sådan på bild. Det kändes dock lite tråkigt med en vanlig bild på en av vakterna i sitt bås, men till slut hittade jag en vinkel som gjorde att bilden kändes mer intressant. I efterhand har jag verkligen retat mig på att jag inte såg att den där lilla, lilla delen av byggnaden kom med i bild.


1. Kungligt

Mitt sällskap tog också bilder runt slottet på samma tema och när alla var klara strosade vi lite lagom planlöst ner i Gamla stan för att få lite uppslag till Balansakt. När vi åt lunch bad jag en servitris att balansera lite tallrikar, men de bilderna blev inte så bra, så det blev ut och försöka hitta något annat. Plötsligt såg jag ett barn som jag tyckte hade en balanscykel och tänkte ”Perfekt!”, fast det visade sig vara en vanlig men liten cykel. Däremot hade ett barn bredvid en sparkcykel och det funkar ju också, så jag frågade (både barnet och en förälder) om hon kunde tänka sig att åka nerför en gränd så att jag fick ta några bilder, vilket gick utmärkt. Det här är nog den bild jag är allra mest nöjd med i min serie.


2. Balansakt

Stockholm var ett tema jag funderade länge över. Det kändes lite för uppenbart med en vybild, utan jag ville gärna hitta något som mer fångade något av Stockholms ”essens”. Jag tog några bilder på en gata med folkmyller, fast de blev inte som jag hade tänkt. Tyvärr, får jag säga, för efter dessa hittade jag en person som var perfekt för temat Hipster och som det blev flera bra bilder på, men de använde jag inte i slutändan, eftersom jag ville ha bättre Stockholm-bilder. Men innan dess var det dags att gå till nästa station och hämta fyra nya teman (Asfaltsblomma, Vykort, Punk och Hopplös). Vid det laget kände jag mig redan rätt stressad, eftersom det hade gått tre timmar och jag bara hade löst två bilder, så att det nu var sex teman som väntade.

Efter stationen promenerade vi mot centralen och på vägen hittade vi en man som satt och fiskade. Här hade både jag och A samma idé, men vi tog helt olika bilder, så det fick gå. Det kändes som att det här med att fiska mitt inne i huvudstaden är en av de saker som är så speciella med Stockholm och eftersom jag började känna tidspressen flåsa mig i nacken fick det bli så, för att kunna gå vidare.


3. Stockholm

Vi tog oss sedan ut mot Söder, med en tanke om att det är där man lättast hittar en hipster. Lätt stressad bestämde jag mig för att en hipster även kan omfatta en person som mitt i storstan handlar på Bondens egen marknad, så det fick bli en bild på det. Egentligen tycker jag att bilden hade kunnat vara bättre, fast nu ville jag bara komma framåt.


4. Hipster

Temat Asfaltsblomma kändes rätt knepigt. Jag tänkte mig det som en person som har växt upp under svåra förhållanden (framför allt för att den engelska översättningen på kortet var ”Dandelion child”, dvs maskrosbarn), vilket jag inte riktigt visste hur jag skulle gestalta. När det dök upp en romsk kvinna bestämde jag mig för att det fick funka, både med tanke på hur jag tänkte mig ordets betydelse, men även för att hennes klarröda kläder var så vackra mot stadsmiljön runt omkring.


5. Asfaltsblomma

När det gällde temat vykort funderade jag fram och tillbaka på hur jag skulle ta mig an det. Till slut bestämde jag mig för den hyfsat enkla vägen och köpte ett vykort på 7-eleven som sedan A fick sätta sig på en gräsmatta och skriva på medan jag fotade. Ännu ett tema avklarat.


6. Vykort

Sedan var det det här med att hitta en punkare, eller något annat som kunde passa på det temat. Det är ju inte direkt som att stan kryllar av punkare, så jag började klura på alternativa möjligheter. Då såg jag en kille med armarna fulla av tatueringar och fick snilleblixten att tatueringar kan väl anses ganska punkigt. Sagt och gjort, jag haffade honom och när jag sedan såg texten på hans arm kände jag att jag verkligen inte hade kunnat ha mer tur med modell.


7. Punk

Eftersom vi befann oss på Söder och jag visste att det på Medborgarplatsen pågick en demonstration för att kämpa för afghanska ungdomars rätt att få stanna i Sverige och inte behöva skickas tillbaka tänkte jag att deras situation känns rätt hopplös (särskilt med tanke på att det just denna dag pågick en ”motdemonstration” anordnad av diverse rasister). Problemet med detta motiv var att jag tycker att det känns lite exploaterande att fotografera människor i den situation som dessa personer befinner sig i, så jag ville gärna hitta något sätt att skildra detta utan att kliva över den gränsen. När jag sedan hittade ett plakat som satt på en stolpe kände jag att där hade jag min bild.


8. Hopplös

Sådärja, efter att ha lagt nästan fyra timmar på de första tre temana hade jag nu betat av fem stycken på två timmar. Plötsligt låg jag i fas och hade en halvtimme tillgodo till nästa station. Väl på stationen och med nästa temakort i handen kändes det extra bra att vara ikapp, då de två första var riktiga luringar. Nya teman var Nödvändigt?, Sommarfilm, Löparglädje och Helt slut!. Första utmaningen var att hitta en lämplig tolkning av Nödvändigt?. Vad finns det som kanske inte är helt nödvändigt och hur ska man kunna fotografera det? Eftersom klockan var efter 19 kände vi att det började bli dags för mat och började dra oss mot en hamburgerrestaurang (fokus ligger under fotomaran på snabbt och enkelt intag av energi, inte gourmetupplevelser) och jag kom på idén att dippsåserna som man kan ha till sina pommes frites inte direkt kan anses vara nödvändiga. Sagt och gjort, jag beställde en sådan och komponerade ihop det hela till en bild.


9. Nödvändigt?

Efter ett stopp på hotellrummet för byte av kläder och lite utrustning, gav vi oss ut på jakt igen. Vi hade sett att det var utomhusbio i Rålambshovsparken, men den kändes nästan lite för uppenbar, så jag ville gå till biografen vid Hötorget för att försöka hitta ett alternativt motiv. Jag försökte först fånga ett par som stod och tittade vilka filmer som fanns att välja på, men lagom när jag hade fått ordning på inställningarna gick de. Men alternativet med en ensam person som stod och tittade på skärmarna funkade också.


10. Sommarfilm

Den här kvällen pågick Midnattsloppet, så även om det var den uppenbara honungsfällan för både Löparglädje och Helt slut!, särskilt med tanke på att nästa station låg vid starten för loppet, bestämde vi oss ändå för att ta oss dit. Det kanske inte är världens roligaste tematolkning, men vem kan vara superkreativ jämt? Därför haffade jag lite olika människor runt starten och fick till sist till en hyfsad bild på två som skulle springa loppet.


11. Löparglädje

För nästa tema kändes det rimligt att ta sig mot målet, för någon borde väl vara helt slut där. Dock såg de flesta oförskämt pigga ut. Till slut lyckades jag fånga en situation med en person som verkligen var helt slut, tyvärr blev bilden alldeles för mörk, men det fick duga. Varje år säger jag att jag måste träna mer på att fotografera i dåligt ljus, fast det blir ändå inte av. Följden är tyvärr alldeles för tydlig i de bilder jag tagit på kvällen/natten.


12. Helt slut!

Dags för en ny station kl 23 och fyra nya teman, denna gång fick vi Sida vid sida, Partaj!, Redskap och På låtsas. Planen var att vi nu skulle ta oss till hotellet och vila lite. På vägen tog vi en runda på centralstationen i hopp om att kunna fynda något lämpligt motiv. Plötsligt hittade jag mitt Sida vid sida, som jag i efterhand insåg att även A hade tänkt ha på det temat, så jag fick lite dåligt samvete för att det kändes som om jag ”stulit” hennes idé, men tyvärr hade jag inget alternativ och var för trött för att hitta på något bättre, vilket jag inte tror att jag hade kunnat göra, då jag tycker att bilden funkar så bra på det temat.


13. Sida vid sida

Nu var klockan runt midnatt och vi la oss för att vila en stund. Jag vet inte om det blev så mycket sömn för min del, men det var ändå skönt att vila kroppen en stund genom att bara få vara helt stilla med fötterna lite upphöjt på en kudde. Vilan blev dock inte så lång, för väckarklockan ringde 2.45 så att vi inte skulle missa stationen mellan 3 och 5. Tanken var också att ta en sväng på stan i hopp om att kunna hitta något lämpligt för temat Partaj!. Vi cirkulerade på Stureplan en stund och där lyckades jag hitta ett ”stilleben” som fångade partykänslan rätt bra.


14. Partaj!

Den tidiga morgonstationen hade ett lite svåråtkomligt läge, särskilt med tanke på tiden på dygnet, så vi tog en taxi dit för att hämta upp de nya temana Aha!, Skönhet, Tålamod och Rullar. Dock hade jag fortfarande två teman från förra kortet kvar att lösa. För Redskap tänkte jag ganska mycket ”verktyg” och kom fram till att kameran ju är det verktyg som är helt avgörande för ett fotomaraton, så A fick agera modell med sin kamera, med skärmen öppen på verktygsmenyn.


15. Redskap

På låtsas var sedan ett tema som jag verkligen hade svårt att komma på något roligt för. Liksom förra året kunde jag konstatera att tiden där tidigt på morgonen, runt 5–6, nog är min allra minst kreativa. När jag då fick höra att A:s mamma hade ett par plasttulpaner i sin packning fick de helt enkelt utgöra mitt motiv. Det här är nog den bild jag är allra minst nöjd med och jag har kommit på så många sätt som jag hade kunnat göra den annorlunda. Men när jag tog den ville jag bara få det avklarat.


16. På låtsas

Inte för att nästa tema var det minsta lättare. Så här med tre fotomaraton i bagaget tycker jag nog att Aha! är ett av de allra svåraste teman som har varit när jag har deltagit. Jag var nästan arg på att de hade tagit med det temat, för jag visste verkligen inte hur tusan man skulle kunna gestalta det på något vettigt sätt (kom även ihåg att klockan nu var 6 på morgonen och vi hade hållit på i 18 timmar med endast en gnutta vila). Efter ett tag växte i alla fall en idé fram om att kaffe kanske kan skapa någon slags aha-känsla och eftersom A ändå hade tänkt köpa en kopp kaffe fick hon och koppen fastna på bild.


17. Aha!

Nu var det dags att ta sig till nästa station, som var öppen mellan 7 och 9, så vi åkte till Odenplan. Där fick jag i mig lite välbehövlig frukost i väntan på att stationen skulle öppna. Vi fick vårt sista temakort med orden Öde, Solsidan, Uniform och Deltagarnummer. Även om det var frustrerande att ligga efter lite, eftersom jag bara hade löst ett tema från föregående kort, var det ändå en så skön känsla på morgonstationen, för det är då man känner att man faktiskt kommer orka göra hela. Man har visserligen ett antal teman kvar att fotografera, men det är bara timmar kvar till målet och det ger ny energi i både kropp och knopp.

När vi var på väg ifrån stationen hittade jag en skönhet att fotografera när vi väntade på tunnelbanan, och jag lyckades precis knäppa ett par bilder innan tåget rullade in.


18. Skönhet

Därefter tänkte jag att jag återigen skulle försöka hitta fiskare att fotografera, eftersom fiske är sinnebilden av tålamod. Jag visste inte hur stora chanserna var att hitta en fiskare kl 7.30 en söndagmorgon, men jag hade tur och påträffade ett par stycken. Även denna bild hade jag i efterhand velat göra om (jag upplever att det är för många linjer som spretar åt olika håll), men just då kunde jag inte själv se vad som inte var riktigt bra, så jag var mest glad att jag hade hittat något som passade temat.


19. Tålamod

Vi promenerade sedan runt lite planlöst och hamnade vid Strömkajen. Där dök plötsligt det perfekta paret för temat Rullar upp, med sina tre Dramaten på två personer.


20. Rullar

Nu var klockan åtta och jag hade bara fyra teman kvar. Jag hade sedan ett tag tillbaka insett att alla bilder jag hade tagit hittills på ett eller annat sätt alla hade människor någonstans i bilden och jag kände att jag inte kunde släppa detta för de sista fyra bilderna. Innan tävlingen hade jag bestämt mig för att försöka ta alla bilder i liggande format, dels för att utmana mig själv att inte falla tillbaka på stående, vilket jag ofta gör, dels för att på bildkartan där alla ens bilder samlas till juryn blir det helt enkelt snyggare om alla är liggande. Det här med att ha människor i bilderna var min plan förra året, men det blev visst så i år igen.

Därför gällde det att hitta ett sätt att gestalta temat Öde som förmedlade känslan av en öde plats (den alternativa tolkningen av ”öde” tänkte jag inte ens närma mig) men där det samtidigt fanns människor. Jag försökte fånga det genom att få in en ensam person på en busshållplats med den tomma Kungsträdgården i bakgrunden, fast det blev inte särskilt bra. Men ibland ska man ha turen på sin sida, för det dök upp en person mitt i allén som jag hann fånga på ett sätt som faktiskt funkade. Tre teman kvar.


21. Öde

När jag sedan skulle fotografera Solsidan tänkte jag att det borde väl inte vara så otroligt svårt, med tanke på att solen faktiskt sken. Det var dock inte så lätt som jag hade trott och jag vankade länge fram och tillbaka i jakt på uppslag. Jag såg en person som satt på en bänk och läste som hade funkat perfekt, men han ville inte vara med på bild, vilket bara är att respektera. Till slut dök det upp en person som kändes bra och det blev mitt motiv till detta tema.


22. Uniform

Var finns personer i uniform när man behöver dem? Det var en hel massa skärgårdsbåtar inne vid kajen, men jag lyckades inte fånga någon av kaptenerna på ett vettigt sätt. Då var min tanke att fotografera spärrvakten vid Kungsträdgårdens tunnelbanestation, fast där kom ännu ett nekande. Nu började jag bli lite frustrerad och tänkte att jag kanske kunde ta ännu en bild på någon i högvakten. Det kändes dock inte bra, så jag irrade runt i jakt på alternativa uniformer. Till slut såg jag några som höll på att plocka ner en scen och tänkte att deras skyddsvästar och hjälmar trots allt kunde räknas som en uniform. Pust, bara ett tema kvar.


23. Uniform

Förra året pärlade jag siffror att använda som motiv för bilden med mitt deltagarnummer och de fick komma till användning i år också. Jag provade olika uppställningar och fick många leenden när jag stod på alla fyra vid en trappa och försökte ställa upp och fotografera mina små siffror. Till sist föll valet på siffrorna uppställda på en soptunna.


24. Deltagarnummer

Då var alla mina bilder klara. Det som var kvar nu, efter att vi väntat in A som tog sina sista bilder, var att hämta våra grejer på hotellet och sedan ta oss till målet där vi skulle gå igenom bilderna och se till att det bara fanns rätt 24 bilder på minneskortet före målgång. Det är alltid ett svettigt moment, men det gick hyfsat smärtfritt för min del, eftersom jag till stor del redan visste vilka av mina bilder jag ville använda. A hade det mer jobbigt då tekniken och tiden var emot henne på alla tänkbara sätt, så jag led verkligen med henne.

Känslan när man lämnar in sina bilder och får diplomet är så otroligt skön! Plötsligt har man tagit sig igenom det där jobbiga dygnet och de träliga timmarna helt utan kreativitet och man kan stolt gå därifrån. Man är visserligen trött på ett sätt som knappt går att beskriva, fast man har så många nya roliga upplevelser med sig också att det är värt ett par dagars återhämtning.

Och det här har jag sagt varje år, men det är verkligen människorna som ger helgen den verkliga guldkanten! Dels människor som ser nummerlappen och är nyfikna, dels de man närmar sig för att fotografera, för de allra flesta är så otroligt glada och positiva. I år fick jag dessutom nöjet att börja lära känna en helt ny person under fotomaradygnet, bara en sån sak!

Annonser
Publicerat i Livet | Märkt , , | Lämna en kommentar

Fotomaratonhelg

Helgen som gick var det äntligen dags för årets fotomaraton! Det är ju en väldigt speciell och rolig upplevelse, som jag verkligen rekommenderar till alla som tycker att det är roligt att fotografera. Man behöver absolut inte vara något proffs, det räcker med att man tycker det är roligt och vill ha en utmaning.

För en utmaning är det verkligen. Man är vaken mer än ett helt dygn, bortsett från ett par timmar då man kanske lyckas slumra lite, man går mer än man trodde var möjligt under ett dygn, samtidigt som man ska lösa olika kreativa utmaningar när man försöker hitta på sätt att gestalta de olika teman man får. Dessutom är det viss tidspress, då alla bilder måste tas inom de 24 timmar man har tilldelade. Man är trött som aldrig förr när man går i mål, men samtidigt så otroligt glad och stolt att man faktiskt gjort hela.

Jag var tidigare i år osäker på om jag skulle gå fotomaran i år, då jag av olika anledningar (som jag inte riktigt förstår) inte har så mycket kontakt med den kompis jag gjort fotomaran med de två föregående åren och därför inte kände att det var läge att försöka planera något med henne. Men så för några månader sedan blev jag tillfrågad av en bloggläsare (hej A!) om jag ville gå med henne och hennes mamma, och då behövde jag inte så mycket betänketid, utan hakade på direkt.

Nu är kanske inte ett sånt här intensivt dygn som fotomaran är det allra bästa sättet att träffa en person för första gången, å andra sidan får man se sidor av varandra som man antagligen aldrig skulle sett annars. Hur som helst gav det en extra dimension av nervositet inför helgen, eftersom det alltid är lite pirrigt med nya bekantskaper. På så vis kände jag en trygghet i att jag varit med två gånger tidigare, och det kändes även bra att kunna bistå med lite stöd till A både inför och under tävlingen.

När vi väl var igång funkade det riktigt bra, trots att vi egentligen inte kände varandra, det kändes på något sätt helt naturligt att ge oss i kast med utmaningarna tillsammans, och vi hade ofta riktigt roligt. Eftersom jag visste hur tveksam A var på förhand till att närma sig okända människor och fråga om de kunde tänka sig att vara med på bild, blev jag nästan orimligt stolt och glad över att se hur hon efter bara någon timme haffade folk till höger och vänster som om hon aldrig gjort annat. Nu hinner man inte prata om så mycket annat än det man håller på med under en sådan här tävling, men det hoppas jag på att vi får tillfälle att göra under lite mer normala omständigheter.

Bilderna från tävlingen är vi ombedda att hålla på tills efter 12/9, då juryn har bestämt vilka vinnarna är, så jag kan inte visa upp dem nu. Däremot tänkte jag avsluta med en bild som jag hade velat använda på temat Hipster, men då jag var missnöjd med bilderna jag hade för föregående tema och tog andra som blev bättre efter denna, fick den här stå åt sidan för en alternativ (och mindre bra) bild på temat.

Publicerat i Livet | Märkt , | 2 kommentarer

Min kluvenhet inför komplimanger

I’m back! I alla fall just nu, men även om jag gärna vill vet jag inte om jag kommer lyckas skriva mer regelbundet framöver. Det återstår att se, den som vill får gärna hålla tummarna. Under sommaren är det ett par saker som har legat och gnagt i mig och nu tänkte jag att de ska få komma ut. Det kommer bli väldigt självutlämnande och känns därför lite jobbigt att skriva, men så får det bli. Fast jag börjar i den enkla änden.

Jag har länge känt att det här med utseendekomplimanger mest gör mig besvärad och gör mig medveten om de saker med mig som är ”mindre bra”. Därför brukar jag tycka att det är ganska skönt att slippa sådana, medan jag blir glad över komplimanger som gäller min personlighet eller saker jag har gjort. Samtidigt har det varit en del av mig som fortsatt sukta efter de där utseendekomplimangerna, och nu under sommaren lyckades jag äntligen sätta fingret på varför.

Det jag insåg är nämligen att för många, företrädesvis kvinnor skulle jag vilja påstå, är komplimanger om någons utseende ett sätt att säga ”jag ser dig, jag gillar dig”, vilket gör att de ändå blir något man kan längta efter. Jag har ju skrivit här förut om att jag inte har så många nära vänner (om några) och eftersom detta är något som är en stor sorg för mig blir det så att det inte går att undgå att önska sig de där positiva kommentarerna. Det handlar helt enkelt om en önskan om att andra ska se mig och gilla mig.

I området där vi bor finns det många i min ålder, men av någon anledning lyckas jag aldrig få riktig kontakt med dessa och lära känna dem. Det som gör ont (och nu börjar det här inlägget kännas riktigt jobbigt att skriva) är att se hur de andra umgås. Det här är ju en uppenbar nackdel med sociala medier, eftersom man kan se hur folk lagt upp bilder på att de gjort saker tillsammans. Fast det kan lika gärna handla om att man hör det när människor pratar med varann. Jag tror inte att någon exkluderar mig med flit, fast det går ju inte att komma ifrån känslan av att de helt enkelt inte tycker att jag är tillräckligt intressant att umgås med eller lära känna. Jag har försökt bjuda till och visa mitt intresse på olika sätt, utan att för den skull framstå som desperat, men det kommer liksom inget tillbaka.

Jag har funderat så mycket på vad det här beror på, fast jag kommer aldrig fram till något. Däremot känner jag mig lite udda sett till de andra. De är liksom ”tjusiga” och ”kvinnliga” (vet inte hur jag ska förklara det bättre), medan det verkligen inte känns som ord man kan använda om mig. Kanske gör min egen osäkerhet att jag framstår som avståndstagande. Som introvert är det dessutom inte helt lätt att vara sådär bubblande och framåt som ibland verkar vara det som krävs för att folk ska kunna ta en till sig. Fast grejen är ju att det behövs inte så otroligt mycket för att jag ska komma förbi det där första som liksom hindrar, men ändå lyckas jag inte komma så långt. När jag kommer hem efter sociala sammanhang är det ändå med en känsla av att ingen hade saknat mig om jag inte hade varit där.

Äh, jag vet inte vart jag vill komma med detta längre, jag antar att jag bara behövde skriva av mig lite. Kanske se om det finns någon som känner igen sig. Eller så gör det inte det, men nu är det åtminstone ute.

Publicerat i Livet | 4 kommentarer

Bryssel-weekend

Nu när vårt barn börjar bli lite större är det så väldigt mycket enklare att göra saker tillsammans, så i helgen åkte hela vår lilla familj till Bryssel för lite tid tillsammans, kombinerat med sightseeing, våfflor och öl. När vi kom till hotellet visade det sig att vi tydligen hade lyckats hitta en riktigt bra deal, för vi hade fått en juniorsvit, som var det största hotellrum jag har bott i åtminstone, och det var inte ens särskilt dyrt. Perfekt utrymme för tigern att öva hjulningar på golvet.

Staden var riktigt mysig och vi ägnade mycket tid åt att bara promenera runt. Vi betade av sevärdheter som Atomium och Mini-Europa och självklart var vi ju tvungna att titta på den lilla kissande pojken Manneken Pis. En sak som slog mig med den var att den egentligen är ganska ointressant i verkligheten och mycket mindre än man kan tro. Däremot hade jag sett innan att han också har en kvinnlig motsvarighet i Jeanneke Pis, som visade sig vara mycket mer intressant. Dels är den som konstverk sett betydligt mer spännande, och den har även varit kontroversiell, vilket har lett till att hon sitter i en väggnisch med ett galler framför för att inte bli förstörd. Så här ser hon ut i alla fall:

Det här fick mig att fundera en del över hur olika vi ser på flickors och pojkars nakenhet, där det är fnissigt och kul med en naken pojke som håller i snoppen och kissar, medan en naken flicka som sitter på huk och kissar är kontroversiell och lite skamlig. Nu är visserligen statyn med den kissande pojken mycket äldre, men den kissande flickan nämns oftast inte ens i turistguider, just för att den är så kontroversiell. Samtidigt vallfärdar folk för att se pojkstatyn och i varje turistbutik finns mängder av miniatyrer av den, i olika storlekar och olika modeller (t.ex. som flasköppnare där snoppen har bytts ut mot en korkskruv *superspexigt*).

Hur som helst gick helgen alldeles för fort, som det alltid gör när man är iväg, men vi hann med flera museibesök, som Museum of Original Figurines, ett chokladmuseum och ett akvarium. Akvariet var väl inte direkt det mest flashiga vi sett och vi undrade ett tag vad vi hade gett oss in på, men det blev bra i alla fall och tigern var väldigt nöjd med besöket.

En sak jag kunde konstatera när jag kollade igenom bilderna jag tog är att jag, om man bortser från att min naturliga förkärlek för att fotografera vårt barn, även dras väldigt mycket till motiv med en grafisk/geometrisk känsla och räta linjer, helst fotat i stående format. Skåda denna samling.

Publicerat i Livet | Märkt , , , | 1 kommentar

Närhet som straff

I sambons och mitt föräldraskap är rätten till sin egen kropp en väldigt viktig komponent, något jag har skrivit om många gånger. Det skulle aldrig falla oss in att tvinga vårt barn att kramas eller bara vara nära om hon inte vill. När jag då ser en sådant filmklipp som det jag såg idag börjar det krypa i hela kroppen av obehag.

Filmen visar två barn som har på sig samma tröja, som är så pass liten att de måste stå tätt intill varandra, mage mot mage. Det beskrivs sedan hur tröjan kallas ”I love you”-tröjan och att mamman har börjat använda den här metoden när barnen bråkar, i syfte att få dem att komma överens. Barnen håller varandra i händerna och gungar fram och tillbaka i någon slags dans. Mamman säger att barnen avskyr tröjan, men att den är så bra, för den får dem att sluta bråka. I filmen syns tydligt hur obekväma barnen är i situationen. I kommentarsfältet till filmen är det många som hyllar metoden och tycker att det visar barnen att man ska hålla ihop vad som än händer, vilket enligt någon kan hjälpa till att förhindra skilsmässor, och andra har använt samma metod och tycker att den är SÅ BRA för den får verkligen barnen att sluta bråka direkt.

Men alltså, jag vet knappt var jag ska börja nysta i det här. Till att börja med känns det så förnedrande för barnen att filmas i den här situationen, som är så intim och samtidigt så obekväm för dem. Fast det jag ser som det största problemet är att man använder närhet som ett straff. Man fråntar alltså barnen helt rätten till att bestämma över sin kropp och de tvingas ha en annan person tätt intill sig fast de inte vill. Det är dessutom en person man är arg på. Jag kan inte låta bli att fundera över hur det här påverkar barnens syn på sin egen och andras integritet, och även hur det påverkar deras syn på närhet. Om närhet utövas som ett straff, hur ska man då kunna tycka att det är mysigt och njutbart att vara nära en annan person i framtiden?

Jag fattar att det kan kännas som om man har kommit på något revolutionerande och jättesmart när man hittat ett sätt att få barnen att sluta bråka som verkligen funkar, för de slutar ju faktiskt skrika och härja, toppen liksom! Alla älskar en quickfix! Det är onekligen mycket jobbigare att prata med barnen och verkligen lyssna, att försöka ta reda på vad som egentligen hänt och försöka hjälpa barnen att lösa konflikten. Men om man inte bara tänker på det kortsiktiga perspektivet (skrikfritt, yay!), utan även funderar på det långsiktiga målet, måste det väl ändå vara att föredra att lära barnen att lösa sina konflikter? Det är en förmåga som man har väldigt stor nytta av i framtiden och är väl verkligen något som kan förhindra skilsmässor.

Det känns dessutom väldigt kontraproduktivt att bestraffa barnen för deras känslor, vilket trots allt är vad man gör när man bestraffar dem för att de är arga och i stället tvingar dem att undertrycka känslorna och forcera fram ett lugn. Nu är ju jag emot straff över huvud taget, så det här skaver på så otroligt många nivåer. Nej, fram för respekt för barn, deras känslor och deras integritet, trots att det gör föräldraskapet så otroligt mycket krångligare.

Publicerat i Föräldraliv | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Städdagsfunderingar

Igår hade vi städdag i området där vi bor, något som sker en gång på våren och en gång på hösten. Vi bor ju i ett väldigt medelklassigt område och de flesta här är ganska högutbildade. Jag gissar på att många här dessutom skulle säga att de är ganska jämställda i sina förhållanden, både mamman och pappan (det finns bara heteropar) tar ut föräldraledighet och man delar på hämtningar och lämningar på förskola/skola och, nu gissar jag verkligen bara, jag tror att de flesta anser sig ha en hyfsat jämlik arbetsfördelning i hemmet.

Men en sak jag reagerar på vid varje gemensam städdag är hur otroligt uppdelade sysslorna är. Med några få undantag är fördelningen att männen gör hantverksgrejer som att skruva fast farthinder, lagar trappor och utför tyngre jobb som att gräva och skyffla grus, medan kvinnorna krattar löv och sopar, skurar sopkärl och rensar ogräs, alternativt är inte med alls på de jobb som utförs, eftersom de har hand om små barn. Samma sak varje år.

Eftersom jag är lite kärringen mot strömmen, och dessutom tycker det är astråkigt att kratta, får nog av att rensa ogräs i mina egna rabatter och tycker att skura sopkärl är typ det äckligaste jag kan tänka mig, brukar jag vara med på ”mansjobben”. Jag hjälper hellre till att fixa farthinder och gräver, och tyckte det var riktigt kul att laga trappan förra året. Fast det är inte bara för mitt eget nöjes skull som jag envist vägrar rätta mig enligt den rådande arbetsfördelningen.

För om det är så att vi faktiskt tycker att alla barn ska vara fria att välja vilka yrken de vill i framtiden, så måste vi ju faktiskt visa dem att alla kan utföra alla arbeten. Det måste inte vara männen som gör de tunga och tekniska jobben, eller kvinnorna som städar och tar hand om barnen. Det går alldeles utmärkt att göra tvärtom. De flesta männen i vårt område är inte hantverkare, utan faktiskt helt vanliga kontorsarbetare, precis som kvinnorna, och det är inte självklart att de har större kunskaper om hur en borrmaskin funkar eller att de har mer kraft för att gräva.

Enda anledningen till att de har de kunskaperna är att de har lärt sig det för att det förväntas att de ska kunna det. Alltså finns det absolut ingenting som säger att inte kvinnorna kan lära sig samma saker, precis som att det finns absolut ingenting som säger att männen skulle vara sämre lämpade att stå och vagga en barnvagn eller rensa ogräs. Det gör mig så frustrerad att se hur den här uppdelningen fortsätter att bevaras, och jag har ingen aning om ifall min lilla en-kvinnas-revolution gör någon som helst skillnad, men det är i alla fall värt att fortsätta försöka. Om inte annat så för att i alla fall vårt barn ska se att de här rollerna inte är något som är skrivet i sten.

Publicerat i Feminism, Genus | Märkt , , , | 2 kommentarer

Snart blir det mer kurs

Inte nog med att jag nyligen var på fotokurs, jag har dessutom anmält mig till en skrivkurs, eller skrivarresa för att vara exakt, som hålls i sommar. Det blir fyra dagar av skrivande ute i skärgården på en kurs som leds av Sara Lövestam (starstruck, much?) och Mian Lodalen. Det var något av ett spontant infall som lät så otroligt kul, och när sambon tyckte att det var helt självklart att jag skulle gå anmälde jag mig.

Det är med lika delar skräck och förtjusning som jag ser fram emot kursen. Jag vet ju inte alls vilken ambitions- eller skicklighetsnivå de andra ligger på, så det känns på många sätt väldigt läskigt. Jag har egentligen inga skönlitterära ambitioner, men det vore roligt att utforska något nytt. I mitt arbete som översättare använder jag knappast mina egna ord och här på bloggen har jag skrivit med min egen röst, men jag tänker att det här blir något annat ändå. Det kan bli pannkaka och det kan bli bra, vem vet.

Det jag vet är i alla fall att det blir något helt nytt som jag aldrig har provat på förut och kanske ger det mig tillgång till helt nya saker. Eller så blir det fyra dagar av konstant skrivkramp… Jag ska i alla fall försöka lägga prestationsångesten åt sidan och ta det som en rolig och kreativ upplevelse. Om inte annat är det ju inte fel med fyra dagar i skärgården.

Publicerat i Livet | Märkt , | 7 kommentarer