Orimliga krav

Det kanske är någon av er som kommer ihåg bloggen When darkness falls som fanns tidigare men numera tyvärr är nedlagd. Personen som hade den bloggen startade för några månader sedan instagramkontot Somligafetakvinnor, med fokus på i huvudsak fettförakt och kroppspositivitet. Hon fick snabbt ett stort antal följare (drygt 11 000) och många berättade om hur bra kontot varit för dem för att kunna acceptera sina kroppar och visa sig bland folk utan att känna sig mindre värda. Baksidan av det hela var dock att det fanns andra människor som inte uppskattade allt som sades och började kritisera kontoinnehavaren väldigt kraftigt, så till den milda grad att någon startade ett konto enbart för att analysera saker som sagts av Somligafetakvinnor och Lady Dahmer på Instagram. Naturligt nog har detta tagit hårt på Somligafetakvinnor som nu bestämt sig för att stänga sitt konto.

Allt det här är egentligen mest ett exempel på något som man har kunnat se flera gånger, nämligen något som kallas för ”internkritik” men som egentligen bara är ett sätt att framställa andra i dåligt ljus. Det här beteendet är så otroligt frustrerande. Jag är helt för att man ska kunna kritisera och ifrågasätta, även inom den feministiska rörelsen, eftersom det kan vara ett väldigt bra sätt att lära sig nya saker och se perspektiv som man kanske inte hade tänkt på. Men det är en sak att kritisera, det är en helt annan sak att inte kunna acceptera minsta lilla snedsteg eller felaktigt uttryck. Visst, om personen man kritiserar vägrar ta till sig av kritiken och fortsätter på samma sätt förtjänar hen ytterligare kritik, men om hen lyssnar, tar till sig och försöker göra bättre i fortsättningen, ska det inte räcka då?

Det verkar finnas en syn hos vissa att bara för att man kallar sig feminist eller kämpar mot ett visst/vissa förtryck så ska man vara ofelbar och man får inte säga eller någonsin ha sagt något tokigt. Man ska ständigt inkludera alla förtryckta grupper och ha stenkoll på alla de rätta orden att använda och om man missar något är man en Dålig Feminist™, alternativt allmänt Dålig Människa™, som aldrig förtjänar förlåtelse. Men det är ju helt orimligt. Ingen är ofelbar. Så vitt jag kan se gör de allra flesta sitt allra bästa för att göra så bra de bara kan och om man någon gång gör ett snedsteg beror det antingen på okunskap eller obetänksamhet, och ingetdera är något man förtjänar offentlig lynchning för.

Många verkar också sätta större profiler inom en rörelse på piedestal och blir enormt besvikna så fort idolen gör något som inte överensstämmer med deras bild av personen. Men återigen, ingen är ofelbar och det är trots allt bara helt vanliga människor det handlar om. Det verkar också finnas en uppfattning om att man alltid måste hålla med varandra, att man inte kan ha kommit fram till olika slutsatser i sin analys. Man behöver faktiskt inte tycka lika, man kan ha olika åsikter och ändå respektera varandra. Olika åsikter betyder inte att den andra personen måste sättas under sådan press att hen blir orolig för sin och sin familjs säkerhet. Även om jag t ex avskyr allt som Sverigedemokraterna står för tycker jag inte för den skull att Jimmie Åkesson förtjänar dödshot. Om man dessutom i grunden står på samma sida blir det ännu mer absurt att utsätta andra för kritik som i princip innebär att de inte är vatten värda.

Allt det här innebär också tyvärr att många inte våga yttra sig och säga vad de tycker. Man kan tycka att det skulle räcka med de otrevligheter som kommer från kvinnohatare, antifeminister, rasister och andra, men många är också rädda för den extremt hårda kritik som kan komma från andra feminister och medaktivister. I stället tystnar man, för man känner en rädsla för att säga något fel, att inte använda alla de rätta uttrycken och att inte ha den exakt rätta analysen. Och vilka vinner på det? Jo, patriarkatet.

Publicerat i Feminism | Märkt , , | Lämna en kommentar

Något är det som går in i alla fall

Vi är mitt uppe i tigerns fritidsinskolning och just nu känns det ganska tufft. Tigern känner sig osäker på allt nytt och har lite svårt att komma in i lekarna med de andra barnen, och vi föräldrar är förvirrade av hur allt det nya ska funka. Det har gått knappt två dagar och jag känner mig helt slut, så man kan ju bara tänka sig hur det känns när man är sex år.

Hur som helst var jag med på fritids igår och då lekte tigern med en kompis. Utanför gården gick en vuxen förbi och körde en rullstol som det satt ett barn i kanske 10-årsåldern i. Jag reagerade själv på att barnet hade napp, helt enkelt för att det är så ovant att se ett så stort barn med napp, men det var inte så svårt att förstå att barnet hade fler än ett funktionshinder. Efteråt hörde jag att tigerns kompis kommenterade barnets napp till henne, fast jag hörde inte hennes svar.

Barnet kom sedan fram till mig och följande samtal utspelade sig:

Kompis: Det där barnet, som säkert var sex år, hade napp!
Jag: Jaha.
Kompis: Då kan man få långa tänder!
Jag: Jaså?
Tigern: Det barnet kanske hade ett litet hjärta. Ibland kan man ju vara liten på insidan fast man är stor på utsidan.

Det gjorde mig så glad att höra att en del av de saker man säger faktiskt går in och skapar större förståelse för människor som är annorlunda. För vårt barn var det en helt rimlig slutsats att även ett barn som ser stort ut kan behöva napp och dessutom kunde hon förmedla det på ett så självklart sätt. Kalla mig gärna PK, men jag gillar att kunna så små frön av förståelse för att alla inte är stöpta i samma form.

Publicerat i Föräldraliv, Ur tigermun | Märkt , | 2 kommentarer

Tillbaka i vardagen

Det är väl inget som varar för evigt, inte ens semestern, så nu är det tillbaka till vardagen igen. Jag har jobbat den här veckan medan sambon och tigern har varit lediga. I just det läget är det onekligen en nackdel att ha kontoret hemma, eftersom det blir väldigt mycket svårare att koncentrera sig på det man ska göra när man hör vad de andra i huset pysslar med. De har visserligen varit på några utflykter, men ändå. Dessutom tog det bara några timmar i måndags innan jag var fullbokad en och en halv vecka framåt, vilket såklart är positivt, även om det hade varit skönt med lite mjukstart efter semester, som ju hade gett lite utrymme att umgås med övriga familjen.

Fast galnast av allt är nog att tigern börjar förskoleklass nästa vecka. Vi mjukstartar med inskolning på fritids måndag och tisdag innan det är upprop på onsdag. Jag kan inte fatta att vi redan har ett skolbarn. Hon har sett fram emot det och är väldigt taggad, så när vi pratar om att skolan börjar nästa vecka utropar hon ett ”Yes!” och ser väldigt glad ut. Jag hoppas bara att hon ska få fortsätta att ha den positiva inställningen till skolan och att hon inte ska bli besviken, utan att det funkar bra med lärare och kamrater.

Själv blir jag lätt tårögd av tanken på att vår lilla skrutt nu börjar skolan. Inte för att hon är så liten längre… Jag har också fått lite lätt panik när jag insett att vi inte har en aning om vad ett barn som börjar skolan behöver egentligen. Ryggsäck har vi i alla fall köpt och ett pennskrin med lite pennor, så ska vi handla lite nya kläder i helgen, typ gympakläder och regnkläder, men det är så långt vi har kunnat lista ut. Man skulle kunna argumentera för att vi får ta det som det kommer med vad hon behöver, men den inställningen är inte riktigt min grej, om man säger så (hej, kontrollbehov!).

Även om semestern är slut finns det ändå saker att se fram emot, som att det nästa vecka är dags för årets Stockholm fotomaraton. Det ska bli så sjukt kul! Förra året var verkligen en av de roligaste grejer jag har gjort (den som vill läsa om det kan gå in här och här), samtidigt som det var enormt utmanande och utmattande. En fördel i år är att jag har bättre koll på vad det handlar om och vad man kan förvänta sig, så jag är inte alls lika nervös. Förra året hade jag svårt att sova flera veckor i förväg, men nu känns det mycket lugnare. Det räcker med att vara nervös ett par dagar innan. Jag behöver heller inte fundera och stressa upp mig lika mycket över vad jag behöver, utan jag har koll på vad jag använde respektive saknade förra året, så det är bara att anpassa packningen efter det. Det lär väl komma en rapport här efter nästa helg. Ni kan väl hålla tummarna lite för mig!

Publicerat i Livet | Märkt , | Lämna en kommentar

Semester

Sommar brukar ju innebära semester för de flesta och vår familj är inget undantag. Vi började med att tigern och jag hade en vecka tillsammans, som förutom att den präglades av pärlande (som jag skrev om i förra inlägget) också innebar ett besök på Fjärilshuset och bara lugna sköna dagar hemma tillsammans med frukost framför Sommarlov på tv.

Veckan efter det började även sambon sin semester, så att vi alla var lediga tillsammans. Den stora planen då var att vi skulle på utlandssemester. Grejen var bara att sambon hade bokat det hela och tigern och jag visste inte vart vi skulle. Jag kände nämligen att jag egentligen inte hade råd att åka på en till resa, eftersom vi redan hade bestämt att vi skulle till London och att jag skulle till NY med systerdotter. Därför sa sambon att en resa till Grekland kunde bli min födelsedagspresent under villkor att han fick boka allt och jag inte fick veta resmål förrän på flygplatsen.

Därför visste jag alltså bara att vi skulle någonstans i Grekland. Vi åkte till flygplatsen kvällen innan eftersom planet skulle gå kl 06.00, så vi sov på ett hotell på flygplatsen för att slippa gå upp kl 2 på natten. Så på morgonen var det äntligen dags för avslöjandet, och det blev vackra Zakynthos, ett väldigt bra val av sambon. Vi hade en jätteskön vecka med nästan för varmt väder. Varje kväll bjöds vi dessutom på helt fantastiska solnedgångar.


Tigern, som trots de negativa delarna av simskolan hon gick på ändå fått mer vattenvana och lärt sig nya saker att göra i vattnet, tillbringade mer tid i vattnet än på land och dessutom mer tid under vattnet än på ytan. Det var underbart att se! Hon uppskattade även hotellets kvällsunderhållning för barn, så den fick vi titta på i stort sett varje kväll. Vi vuxna tyckte väl att det var lagom kul, fast det var värt det när vi fick se tigern dansa med och ha kul.

Det är ju dessutom så skönt att vara bortrest på semestern och inte behöva tänka på vardagssaker som städning och matlagning, utan bara kan lata sig hela dagarna. Och man får för en gångs skull tillfälle att läsa mer än bara ett halvt kapitel innan man somnar på kvällen, bara det känns ju superlyxigt. Jag hade börjat läsa ”Shantaram” för ett tag sedan men aldrig riktigt kommit in i den, men nu när jag fick chansen lyckades jag ta mig igenom en stor del av den. Den är intressant men lite väl gubbig och ordrik.

När vi sedan kommit hem har vi haft några lugna dagar på hemmaplan, med besök hos mina föräldrar och min storasyster. Systerdotter har skaffat en hund som är något av det absolut sötaste jag sett i hundväg. Den tycker dessutom att det är extremt roligt med barn, så tigern och den leker oavbrutet. Jag kan väl inte förneka att jag blir lite sugen på att skaffa en, men det är ju mycket jobb med en hund och sambon har lagt in sitt veto. Men det är svårt att inte bli charmad av det här.


Nu är nästa anhalt ett hotell för att gå på Kolmården imorgon, vilket tigern har sett fram emot. Dagen efter ska vi på Boda Borg, som jag aldrig har varit på tidigare, men hört mycket om, så det ska bli spännande. Tigern gillar verkligen Fångarna på fortet, så hon tycker också att det ska bli kul. Efter det har jag bara några dagar kvar på min semester, men det låtsas jag inte om just nu.

Publicerat i Livet | Märkt , , | Lämna en kommentar

Flödande kreativitet

Det vore ju lögn att påstå att jag aldrig skryter om vårt barn, för det gör jag onekligen emellanåt. Fast det är så svårt att låta bli ibland! Jag har sedan ett tag tillbaka kunnat konstatera att om hennes förmåga att teckna fortsätter att utvecklas som den har gjort hittills kommer hon att passera mig med hästlängder när det gäller att skapa konst och vi vill gärna fortsätta att uppmuntra hennes kreativitet.

Eftersom vi inte har mer än ett barn är det lätt att hamna i skämma bort-fällan, så vi får ofta behärska oss för att inte ge henne allt hon pekar på. Vi vill ju att hon ska lära sig att man faktiskt inte kan få allt och att det trots allt finns en viss charm i att längta. Nu har hon dessutom börjat få veckopeng och då är tanken att hon ska lära sig värdet av pengar och att spara till något man vill ha. Däremot behöver hon inte själv köpa sådant som uppmuntrar till att vara kreativ och jag tycker det är viktigt att ge möjlighet till kreativitet, så det finns en hel del pysselmaterial hos oss. Allt är för övrigt inte köpta saker, utan det kan lika gärna vara toarullar som samlas på hög ibland.

Intresset går i perioder och just nu är det mycket pärlande som gäller och vi är regelbundna kunder hos Panduro för att fylla på med de färger som saknas eller behöver fyllas på. Vi har köpt en ordentlig låda med fack från Clas Ohlson där pärlorna är sorterade efter färg. (När den var ny hade vi bara en stor burk med blandade färger som jag förstås bestämde mig för att sortera. Lite galet, men samtidigt ganska roligt och väldigt tillfredsställande.) Vi har även både pärlplattor med form som bildar något specifikt, t ex lejon eller kamel, samt runda och kvadratiska plattor som ger mer utrymme för den egna fantasin.


Ofta skapar tigern helt egna kreationer utifrån en förlaga. Hon kan ha en bild på en viss figur som hon sedan tolkar till en pärlvariant, på det sättet har hon bland annat gjort feerna från Lego Elves. Den senaste veckan har hon gett sig på ett par större projekt. Det började med att hon hittade en mall för att pärla Tingeling, som hon justerade så att det blev en av de andra älvorna. Sedan gjorde hon Tingeling efter samma mall.

Därefter var det dags för en rejäl utmaning. Tigern hittade en mall för att göra Applejack från Equestria Girls. När vi började titta närmare insåg vi att den skulle bli jättestor. Vi trodde att vi hade kvadratiska plattor så det räckte, men det hade vi inte. Och i det läget har jag, trots att det kan uppfattas som att vi skämmer bort vårt barn, inga problem med att köpa fler plattor och fylla på pärlförrådet så att hon ska kunna göra klart. Jag har helt enkelt inga problem att uppmuntra och främja något som hon tycker är så roligt att hon kan sitta med det flera timmar i sträck. Så det blev en sväng för att skaffa det som saknades för att göra klart projektet. För vem kan neka till att göra klart något som blir så här häftigt?


Det är kanske lite svårt att få en uppfattning om hur stor den är, men färdigstrykt blev den 45 cm. Jag får erkänna att jag var lite nervös när jag skulle stryka den, fast det gick bra, som tur var. Och så bra den blev! Gissa om vi hade en nöjd unge här idag?!

Publicerat i Föräldraliv | Märkt , , , | 4 kommentarer

Provocerande musikval

Idag tänkte jag att jag ville lyssna på lite musik medan jag jobbade, så jag startade Spotify. På förstasidan brukar det finnas förslag på färdiga spellistor och idag fanns det en med sommarhits genom tiderna. Jag tänkte att det kan väl vara lite trevligt att lyssna på, så här näst sista dagen före semestern när solen skiner. Sagt och gjort, jag började lyssna.

Men alltså… Visst fanns det några guldkorn, men framför allt slog det mig vilka skittexter många av de svenska låtar som blivit sommarhits har. De flesta har jag ju hört förut, fast inte lyssnat så noga på, de har liksom bara skvalat i bakgrunden på radion, så nu när jag plötsligt hörde vad de faktiskt sjöng i flera fall blev den där sommarglädjen rätt förstörd. Så otroligt mycket objektifierande och kvinnoförnedrande skit samlat på ett och samma ställe. Och det lyssnar folk på och ba’ ”Åh, så festligt och somrigt det här var då!”.

Näpp, det blev till att stänga av och byta till något helt annat. Man kan ju till exempel lyssna på det här, som känns passande typ alla dagar, egentligen.

Publicerat i Feminism | Märkt , | 1 kommentar

Prostitution är inte sexarbete

Trots att jag inte riktigt har ro att formulera mina tankar helt färdigt tänkte jag ändå skriva om ett ämne som jag har funderat på ett tag, nämligen det här med människor som vill avkriminalisera prostitution och kalla det för ”sexarbete”. Det är så otroligt mycket som skaver i den diskussionen att jag knappt vet var jag ska börja, men jag ska göra ett försök.

Jag tror att det som skaver allra mest för mig är att jag upplever att väldigt många som är på sexarbeteslinjen verkar ha en privilegierad position. Det är personer som kan välja sina ”kunder” och inte gör det för att de är desperata och/eller tvingas till det, utan för att de verkar tycka att det är roligt och spännande. Och jag tänker att det är väl kul för dem att de trivs med det de gör, men det blir väldigt skevt om vi ska låta de mest privilegierade diktera villkoren för en hel grupp. Det vore lite som att till exempel lyssna på de som inte tar illa upp av n-ordet och fortsätta använda det, trots att vi vet att det är ett ord många tar illa upp av och som har en mörk historia.

För de flesta är det väl känt att i prostitutionens fotspår följer sådant som människohandel och kvinnor och flickor som hamnar i situationer som de definitivt inte skulle vara i om de fick välja. Att kalla dessa människor för ”sexarbetare” känns som ett hån mot personer som utsätts för saker mot sin vilja och inte kan ta sig ur den situation de befinner sig i. Lyssna gärna på P3 Dokumentär om ”Verklighetens Lilja 4-ever” för att få höra bara en av berättelserna om hur det ser ut.

Många vittnar också om att de under tiden de prostituerade sig försökte göra gällande, både för sig själva och andra, att de trivdes med det de höll på med och att det var ett fritt och eget val, men att de senare har insett att det endast var något de intalade sig själva för att stå ut. Jag säger inte att alla mår dåligt av att prostituera sig, däremot vet man att väldigt många gör det. Självklart ska hela skulden ligga på den som utnyttjar prostituerade, inte de prostituerade själva, eftersom de endast gör vad de behöver för att överleva. Eftersom jag inte själv har erfarenhet vill jag inte ta tolkningsföreträde, så här är en länk till en intervju med en kvinna som vet betydligt mer om detta och har starka åsikter i frågan.

Det många som förespråkar att kalla det ”sexarbete” är att man vill minska det stigma som prostituerade utsätts för, men jag tror att det är fel väg att gå. Det är männen som ska stigmatiseras. Dessa män som anser sig ha rätten att betala för en annan människas kropp för att tillfredsställa sina egna behov och lustar utan att behöva bry sig om den andra personens känslor. Jag tror att det man gör genom att börja kalla det ”sexarbete” är att spela köparna i händerna, eftersom man genom detta gör det legitimt för dem att fortsätta att endast se till sina egna behov. Dessa män köper självklart gärna även myten om ”den lyckliga horan”, för det är extremt bekvämt för dem att tänka sig att personen som de utnyttjar trivs med det hen gör. Läs gärna Sandras inlägg ”En mans rättighet” för ytterligare ett perspektiv kring detta.

För oavsett vad någon försöker intala mig och andra är inte prostitution något som båda parter får glädje av, utom i ett fåtal fall. För den köpande mannen (för det är till allra största delen män) är den andra personen inget annat än ett objekt, någon som finns där för honom helt utan att ställa krav. Sex är något ömsesidigt, att betala för att få göra vad man vill med en annan människas kropp är ett utnyttjande, och att kalla det ett arbete blir bara absurt.

Jag tänker att en av orsakerna till att man så ofta ser ner på den prostituerade beror på att vi på många sätt delar sexköparnas syn på de personer de utnyttjar, som någon som helt och hållet är ett objekt utan värde som man kan kassera efter att man är klar. Därför borde det vara självklart att sexköp är olagligt, eftersom det lägger ansvaret där det hör hemma, vilket är en viktig del i att flytta fokus till köparen och därmed minska stigmat för den som prostituerar sig. Ansvaret och stigmat måste helt överföras på männen som går till prostituerade och det uppnår vi inte genom att avkriminalisera prostitution och börja kalla det ”sexarbete”.

Publicerat i Feminism | Märkt , , | 4 kommentarer