Kanske blir 2017 konserternas år

Innan vi fick barn hände det förhållandevis ofta att vi gick på konsert, vi var t.o.m. på konsert två månader innan tigern föddes, men de senaste åren har det varit lite mer glest med den varan. Inte så att vi inte skulle kunna egentligen, det handlar nog mest om att vi inte har lika bra koll på vilka artister som kommer hit och vi har blivit mer selektiva i vilka som känns värt ansträngningen att se. Senast vi såg en spelning tillsammans var förra året när vi var på Slipknot och innan det var nog för tre år sedan på Bråvalla-festivalen.

2017 kan dock komma att se helt annorlunda ut. Vi har redan köpt biljetter till att se Green Day i februari och den senaste veckan upptäckte jag två nyheter som fick det att kittla i konserttarmen. Det första var att Shinedown som är ett av mina favoritband och som jag har velat se i flera år, ska göra en serie konserter i England. I Sverige har de bara varit en gång på flera år och då kunde jag inte gå, så England verkar vara bästa chansen att se dem. Jag hade faktiskt tänkt åka dit och se dem med en kompis för flera år sedan, men då blev hennes sambo sjuk så vi fick ställa in. Nu finns dock chansen igen och jag är sjukt sugen, så vi får se vad vi kan åstadkomma.

Igår fick jag sedan ett mail om att biljetterna till Bråvalla-festivalen nästa år släpps i dagarna. Lite halvintresserat gick jag in för att se vilka artister som har bokats och fick hjärtat i halsen när jag såg att sambons och mitt absoluta favoritband var bokade, nämligen System of a Down. Vi har båda velat se dem sedan vi började lyssna intensivt på dem för ca tio år sedan, men de har turnerat väldigt sparsamt sedan de släppte sitt senaste album 2005. Nu ryktas det dock att de ska släppa nytt material, men framför allt är det alltså turné på gång, så med stor säkerhet kommer vi försöka ta oss till Bråvalla nästa år för att se dem. Trots att vi inte ens har bokat några biljetter är jag redan alldeles exalterad!

Publicerat i Livet | Märkt , , , , | 3 kommentarer

Det blev ett pepparkakshus också

Så förra helgen bakades det pepparkakor hemma hos oss och den här helgen var det dags att baka lite till. Vi brukar göra ett pepparkakshus, men jag har aldrig vågat mig på att baka ett själv, utan har alltid köpt de färdiga som finns. När vi var barn bakade mamma ett hus ibland, fast det var många år sedan. Nu tyckte jag att det började bli lite tjatigt med de där färdiga som alltid ser likadana ut, så jag gav tigern i uppdrag att göra en ritning till en egen variant. Sagt och gjort, det här är vad hon kom ut med efter en stund:

img_8627

Det kanske inte är helt glasklart vad som pågår i bilden, men den visar till höger hur husets framsida ska se ut, med dörr och fönster, sedan är det pilar som visar hur varje del ska se ut och var den ska sitta. Vissa modifieringar krävdes för att kunna få ihop det i verkligheten, men efter att vi hade gjort ordentliga ritningar och överfört till mallar var det bara att börja baka och till slut hade vi alla delar. Tigern fick sedan dekorera rubbet själv, jag bistod endast med klister i form av kristyr för att sätta fast godis på taket. Efter lite torkning lyckades vi montera ihop det, trots att delarna var lite ojämna, eller jag menar ”rustika”.

Det är visserligen inget mot det pepparkakshus som Calleism har hittat på film, men både jag och tigern är ganska nöjda ändå. Ojämna skarvar döljer man lätt med ordentliga mängder kristyr, så ser det plötsligt riktigt tjusigt ut. Vårt hus har dessutom två inneboende i form av Legofigurer och deras lilla kanin. Snön runt huset består självklart av Lego.

img_8628

Publicerat i Livet | Märkt | Lämna en kommentar

På väg mot julen

Då var det plötsligt första december och det är mindre än en månad kvar till julen. Många vuxna säger ju att de inte tycker det här med julen är så viktigt och att det är barnens högtid, och till viss del håller jag med, men jag tycker faktiskt väldigt mycket om julen även för min egen del. Visst är det härligt att se barnens glädje över allt som har med julen att göra, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tyckte att det fortfarande är kittlande roligt att få julklappar och njuta av allt mysigt som hör julen till.

Jag tycker ju mycket om att ordna med alla godsaker som man bara måste ha till jul, som kolor, marsipangodis och pepparkakor. Maten är inte så himla viktig, it’s all about the sockerhaltiga grejerna. Därför var det i helgen dags för pepparkaksbaket. Tidigare hade vi som tradition i min familj att samlas hela gänget och ägna en dag åt att baka pepparkakor och göra julgodis, men den försvann i samband med den konflikt vi hade i familjen för ett par år sedan. Däremot har jag fått min mammas pepparkaksrecept, som enligt mig ger de allra godaste pepparkakorna. I år blev de inte så vackra, till följd av att jag var lite lat när det gällde kavlingen, men goda är de i alla fall.

img_8571

Tigern var självklart med och bakade, även om vi inte hade en helt friktionsfri dag (vem har det med en sexåring i huset?), och vi sparade till och med lite deg för att kunna baka både lördag och söndag, efter hennes önskemål.

Förutom att hon ser sjukt mycket fram emot själva julafton har hon även verkligen längtat till första december, eftersom det då är dags att börja med julkalendrarna. I år har vi faktiskt skaffat kalendern som tillhör följetongerna på tv och i radio, och förutom den har vi även varsin chokladkalender. Det här tyckte dock inte vårt barn riktigt räckte, så hon bestämde sig för att göra en egen chokladkalender. Vi fick hjälpa henne lite med att få ihop något så att det gick att stoppa in chokladlinser i luckorna och till slut blev det en kalender av det hela.

img_8574

Dessutom hade sambon och jag planerat att hon skulle få en paketkalender. Här får jag väl erkänna att det nog lite är ett sätt för mig att uppfylla en barndomsdröm, för jag minns hur otroligt avundsjuk jag var på kompisar som hade en tavla med paket att öppna varje dag. Tigern har funderat lite kring om hon skulle få någon kalender med saker (hon hade en Lego-kalender förra året) och vi har svarat att vi kanske hade en liten överraskning planerad. Så häromkvällen när hon lagt sig slog vi in alla paket och hängde upp i hennes rum.

img_8578

Gissa om hon blev förvånad när hon vaknade på morgonen?! Det har ju inte direkt gjort att hon längtat mindre till idag då hon fick börja med det första paketet, om man säger så. Men nu är vi äntligen där och jag misstänker att nu kommer dagarna bara att svischa förbi tills det är jul och lite efterlängtad ledighet.

Publicerat i Föräldraliv, Livet | Märkt , , | 1 kommentar

50-talet ringde och ville ha sin blankett tillbaka

(Tre inlägg på lika många dagar?! I’m on a frickin’ roll, men lita inte på att det håller i sig.)

Igår kom tigern hem från skolan med ett papper från skolläkare/skolsköterska som vi ska fylla i. Först noterade jag bara vad det handlade om, men när jag tittade närmare blev jag smått provocerad. Så här ser det ut under rubriken ”Vårdnadshavare/förälder”:

img_8564

Seriöst alltså? Har de hållit fast vid någon blankett från 50-talet, eller? Jag kan väl tycka att så här år 2016 borde myndigheter och andra instanser vara medvetna om att familjer kan se ut på väldigt många olika sätt, inte bara kärnfamiljer med mamma, pappa och barn. Hur svårt kan det vara att bara låta det stå ”Namn”? Alternativt kan man tänka sig ”Vårdnadshavare 1” och ”Vårdnadshavare 2”. Nu hade man kunnat tycka att det hade räckt med det klavertrampet, men se då har man inte läst hela blanketten. I avsnittet för vårdnadshavare ska man även fylla i vilket band (i brist på bättre ord) man har till barnet. Detta ska göras med hjälp av en kod enligt följande:

img_8563

Om det är svårt att se står det alltså ”I kolumnen ”kod” sätt koderna: 1 = biologisk, 2 = styv-, 3 = adoptiv-, 4 = fosterföräldrar, 5 = avliden”. Det är alltså alternativen man har att välja på. Punkt. Då får ju jag och min sambo tänka till lite. Vad ska vi skriva för kod i hans fält? Han är inte biologisk förälder, men heller inte styv-, adoptiv- eller fosterförälder. Han är tigerns pappa, rätt och slätt. Han är registrerad som pappa i hennes papper, eftersom vi tillsammans har valt att använda en donator (som definitivt inte är någon pappa till vårt barn!) och det har inte varit någon adoptionsprocess, för det är helt enkelt inte så det fungerar i de fall då man använder donator. Men den typen av konstellationer verkar man inte ha haft en tanke på.

Dessutom undrar vi en del över på vilket sätt detta är relevant överhuvudtaget. Kanske någon mer insatt kan förklara, men jag förstår faktiskt inte på vilket sätt skolläkare/skolsköterska har med den saken att göra. Om det skulle uppstå någon situation (vad nu det skulle kunna tänkas vara) då det kan vara av betydelse utgår jag ifrån att den informationen kan förmedlas då. Själv tycker jag att det är något av ett intrång på familjernas integritet att avkräva den här typen av information, eftersom det i många fall kan vara mycket personligt och ganska känsligt, och, som sagt, i de allra flesta fall helt irrelevant för personalens bemötande av barnet.

Jag har inga planer på att låta detta bero, utan tänker luska reda på vem man kan kontakta för att framföra de här synpunkterna. Det ska bli väldigt intressant att höra vad man kan tänkas få för svar. Det känns som att jag har anledning att få återkomma till detta.

Publicerat i Föräldraliv, Genus | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

De där mindre stolta ögonblicken som förälder

I morse var en riktigt dålig morgon. Tyvärr kan jag inte göra annat än att ta på mig hela skulden för det. Det är så här att tigern har haft lite problem med magen på sista tiden och varit väldigt hård i den, så pass att hon fått ont i magen och var hemma 2,5 dag förra veckan. Så kan man ju inte ha det, så vi har försökt hitta lösningar för att få det att bli bättre.

Tidigare har hon fått medicin som ska göra det mjukare, men den vägrar hon nu och det går inte att smyga ner den i maten för hon känner av det. Så vi har provat att tillsätta linfrön i frukostyoghurten, men de är tydligen inte heller goda, så hon äter inte upp. Inga andra av de saker man kan äta går hon med på att äta så det känns som att vi har fastnat. I morse blev det därför som så att tigern satt och petade i sin yoghurt och sa efter en stund att hon inte ville ha, eftersom linfröna inte var goda. Då jag har fått slänga större delen av frukosten de senaste dagarna, trots hennes bedyranden att hon kommer att äta upp, blev frustrationen lite för mycket när jag än en gång skulle behöva slänga och jag tappade helt enkelt humöret.

Barnet reagerade med att tjutande springa in på sitt rum och gömma sig under täcket. Jag efter och eftersom jag fortfarande var irriterad kan man väl säga att jag misslyckades ganska kapitalt med att få det hela att bli det minsta bättre, utan jag lyckades bara att dela ut lite extra skuldbeläggande till husets sexåring. Därefter deklarerade hon att hon tänkte flytta hemifrån, varpå jag mumlade till sambon att det är nog bättre för dem om jag flyttar hemifrån i stället. Till slut lyckades jag i alla fall säga förlåt och förklara att allt bara blev fel och att jag inte borde ha reagerat och sagt som jag gjorde. Jag grät och hon grät, men vi kramades i alla fall och det blev bra ändå.

Och jag vet att man ju inte är mer än människa, men fy vad jag avskyr när det blir så här. Jag känner mig verkligen som världens uslaste förälder och funderar allvarligt på om inte övriga familjen skulle ha det bättre utan att jag bodde här. Till viss del tror jag det hänger samman med den allmänt höstlåga känsla som ofelbart infinner sig så här års, som gör att jag helst inte vill umgås med någon och känner mig allmänt negativ till allt, vilket får mig att känna mig som världens tråkigaste förälder, samtidigt som jag ser hur roligt tigern och sambon har tillsammans, medan det känns som att hon aldrig skrattar tillsammans med mig. Detta ser jag dessutom med blicken hos någon som är medveten om de traditionella föräldrarollerna ”rolig pappa, ansvarstagande mamma”, så den misslyckade jämställdheten i det gnager förstås också lite.

Lägg sedan till det en oro över ett barn som inte mår riktigt bra och en känsla av att misslyckas som förälder med att få henne att må bättre, som inte direkt blir bättre av att försöka förklara läget för skol- och vårdpersonal, eftersom man då känner sig misslyckad som inte lyckas få i barnet kost som hjälper. Allt som allt en finfin cocktail som får en att vilja be om ursäkt till världen och sedan stänga in sig i ett rum med bara sig själv och en massa godis som sällskap.

Over and out från VM i självömkan.

Publicerat i Föräldraliv | Märkt , | 9 kommentarer

Folk, alltså

I den underbara värld som är Facebook gjorde Siewert Öholm, denna dinosaurie, igår ett inlägg om ordet ”hen” där han delade en bild med texten ”Hen finns inte, i Sverige säger vi han eller hon”. Intill bilden svamlade han något om att hen-förespråkarna försökte förstöra ”skapelseordningen” och de av naturen ordnade normerna (något åt det hållet i alla fall, vissa saker orkar man bara läsa en gång och vill helst inte lägga allt för noga på minnet). Som väntat lät inte kommentarerna vänta på sig.

Glädjande nog var faktiskt de allra flesta positiva till ordet, medan några opponerade sig högljutt med det vanliga om att det bara finns två kön och att kvinnor och män är olika, bla bla bla. Innehållet i de negativa kommentarerna förvånade mig egentligen inte, för de innehöll verkligen inget som inte har hörts förut i denna diskussion, det som förvånade mig var att diskussionen faktiskt fortfarande förs. Jag trodde i min enfald att ordet ändå var så pass etablerat att folk antingen tycker att det är ett bra och användbart ord, eller fattar att andra tycker det är användbart men inte vill använda det själva (med risk att ses som bakåtsträvande). Men icke!

Jag hade helt enkelt glömt bort hur trångsynta många är och hur svårt det är för vissa att förstå att ”hen”, förutom att vara användbart om man inte vet/inte vill avslöja könet på någon, också är väldigt viktigt för människor som inte passar in i de vanliga binära könsmallarna. Vissa sa saker som var så kränkande att det gjorde ont i hjärtat att tänka på de transpersoner som möts av den här attityden precis hela tiden. Förhoppningsvis är dessa ett utdöende dinosauriesläkte, men tyvärr kommer nog den inställningen leva kvar betydligt längre än man skulle kunna hoppas på.

Fast en sak tyckte jag nästan var lite komisk när jag läste kommentarerna. Många opponerar sig mot ”hen” och säger att det är ett ”påhittat” ord, som om inte alla ord har hittats på någon gång, men de använder ändå ordet ”snippa”. Ett ord som i allra högsta grad är påhittat, eftersom man såg ett behov av ett ord för det kvinnliga könsorganet, så man funderade på vad som skulle kunna vara bra och valde sedan ut det man tyckte var det bästa alternativet (var det inte en omröstning också?) och sa ”nu har vi ordet ‘snippa’ och tänker använda det”. DET kan alltså fler acceptera än ”hen”. Där har man inga problem med att se att det fanns ett behov av ett ord, man kom på ett ord och man började använda det.

Det måste alltså vara något annat som motståndet mot ”hen” grundar sig i och det är väl helt enkelt att många är så rädda att förlora den praktiska och lättförståeliga binära uppdelningen i ”kvinnor” och ”män” och man måste acceptera att det finns de som är varken eller. ”Snippa” utmanade ju inte denna ordning, utan upprätthöll snarare uppdelningen. Det märkliga där är ju att de verkar missa att det här egentligen inte påverkar dem själva det allra minsta, mer än att det finns ett till ord att använda. Lägg bara till det i listan med ord som ”smartphone”, ”Brexit” och ”app” som också tillkommit de senaste åren… Det är dessutom ett ord som många anser vara minst lika användbart som ”app” och för vissa är det ett sätt att äntligen ha ett pronomen som passar deras identitet. Win åt alla håll, alltså, och ändå så läskigt för vissa.

En annan sak som hände igår var följande: för den som har missat det har Stina Wollter ett enormt populärt kroppspositivt Instagram-konto. Hon har även flertalet gånger berättat om och visat (i censurerat format) de bilder som hon får skickade till sig, där män visar upp sina könsorgan. Det som hände var att en man skickade dickpics till henne, varpå hon skickade tillbaka hans egna bilder till honom, varpå han anmälde henne och Instagram stängde av hennes konto! Det är ju så skruvat att det knappt finns ord.

Så många män (framför allt) har alltså så stora problem med kvinnor som visar upp sina kroppar på sina egna villkor, utan syfte att tillfredsställa den manliga blicken, att de blir provocerade så till den milda grad att de inte bara nöjer sig med att få bilderna borttagna, utan ser även till att hela kontot blir blockerat. För samtidigt som bilder som Stinas anmäls och tas bort finns det mängder med konton som har bilder på mer eller mindre nakna kvinnor, med den skillnaden att dessa bilder helt och hållet är för den manliga blicken och det är unga normsnygga kvinnor.

Det är så sjukt frustrerande att kvinnor inte kan få synas eller ens existera på sina egna villkor, utan det är ständigt och jämt på männens villkor, sådär lite på undantag om vi kan tänka oss att följa de stränga normer som råder kring hur en kvinna ”bör” vara. För gud nåde oss om vi vill vara våra egna människor, bestämma över våra egna kroppar, synas så som vi vill, då ska vi tystas, tryckas ner och trakasseras. Och så finns det de som säger att feminismen inte längre behövs, för vi är redan så jämställda i Sverige. Jo, tjena.

Publicerat i Feminism, Genus | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Prisutdelning

I söndags var jag på Fotomässan eftersom det var dags för prisutdelning för Stockholm fotomaraton. Förra året skickades mail ut i förväg till vinnarna, så att det skulle vara större chans att de fanns på plats under prisutdelningen, men i år hade man skippat det och därför visste ingen någonting om vilka vinnarna kunde tänkas vara.

Det är något som är lite märkligt i en situation som denna, i alla fall för mig. För även om jag inte trodde att jag hade någon egentlig vinstchans, särskilt inte när jag jämfört mina bilder (finns här, för den som är intresserad) med de andra bidrag jag har sett, gick det ändå inte att komma ifrån att hoppet i allra högsta grad fanns där. Dels för att det vore så otroligt roligt att vinna, dels för att jag som helhet var betydligt mer nöjd med min serie i år. Därför kom det ett litet pirr i magen varje gång jag tänkte på prisutdelningen.

På Fotomässan hänger de upp kontaktkartorna för alla som har gått i mål, så det första vi gjorde när vi kom dit var att leta reda på min. Jag visste att de bildserier där juryn hade sett något de gillade markerades med stjärnor, så jag kände att bara att få en stjärna skulle kännas som något av en vinst. Som sagt, vi letade reda på min kontaktkarta, som såg ut så här.

Och ser ni där nere i högra hörnet? Vi zoomar in lite.

Jodå, det satt en liten guldstjärna på och jag blev så glad. Det var visserligen ganska många som fått guldstjärnor i år, men det kändes ändå så roligt att det i alla fall fanns något bland mina bilder som hade fångat juryns blick på ett positivt sätt. Å andra sidan gjorde det mig ännu mer nervös inför prisutdelningen. Jag trodde inte att jag kunde vinna något för serien som helhet (med tanke på att ett par bilder verkligen kändes som bottennapp), men kanske en temavinst? Nja, det visade sig tyvärr att jag hade varit nervös alldeles i onödan, för någon vinst blev det inte. Men jag tröstar mig med att det ändå blev en liten vinst för mig att få en positiv reaktion från juryn åtminstone. Nu återstår att se om det blir ett nytt försök nästa år, vem vet?

Publicerat i Livet | Märkt , | 4 kommentarer