Ingen kan väl ha missat #metoo-kampanjen som har fullkomligen exploderat i sociala medier och sedermera press den senaste veckan. För mig, och säkert för många andra, har det varit väldigt omtumlande. Samtidigt som det kändes som en sådan urkraft att se hur stort det blev, hur många som delade med sig, gjorde det samtidigt ont att se så tydligt hur utbrett problemet är. För även om jag har förstått redan innan att de flesta kvinnor har utsatts i någon utsträckning blev det så smärtsamt tydligt.
Det har även fått mig att fundera över det jag själv har blivit utsatt för, vilket framför allt handlar om ett visst tillfälle när jag var 14 år (som jag inte orkar skriva ut här). Så många gånger den stunden har spelats upp i mitt inre den här veckan, tillsammans med känslorna både då och efter, en repris som jag kanske helst hade velat slippa. Minnet av att så länge själv bära på skulden för det som hände, som nu har omvandlats i ilska och insikt om att det faktiskt inte var mitt fel.
Jag känner också en sådan ilska mot ett samhälle där sexuella övergrepp och trakasserier så länge har fått passera, som har fått kvinnor att inte anmäla, antingen för att det är så normaliserat att man bara ser det som en del av att befinna sig bland män och ha en kvinnlig kropp, eller för att man skuldbelägger sig själv eller är rädd för det skuldbeläggande och ifrågasättande som omgivningen kommer att komma med om man skulle anmäla.
Dessutom blir jag så otroligt frustrerad över alla som skiftar fokus eller drar på sig offerkoftan. Män som beklagar sig över att de nu inte längre vet hur de ska ragga (newsflash: om du är osäker på om det du gör när du raggar kan räknas som sexuella trakasserier raggar du på fel sätt), funderar över om kvinnorna kanske faktiskt inte gillade det eller hur många partners en viss kvinna haft innan, som anser att det hela är överdrivet och att de helt enkelt inte tror på att det är så utbrett.
Eller de som försöker lägga skulden på män från andra länder, som en man i mitt flöde som länkade till en artikel om en saudisk ledare som menade på att kvinnor får skylla sig själva om de blir sexuellt trakasserade. När jag ifrågasatte vad poängen var med att dela fick jag till svar att muslimer från Saudiarabien sponsrar byggandet av moskéer här i Sverige och sprider denna kvinnosyn. Det känns så förbannat förminskande när någon pekar på ”de andra” på det här sättet att jag inte ens kan uttrycka det. Det är inte ett visst lands kultur som är problemet, utan det är hela manskulturen. Synen på kvinnor som finns i alla länders kulturer.
Kanske kan allt det här leda till en verklig förändring, kanske inte. Problemet är att det inte kommer att leda till en förändring om männen fortsätter att slå ifrån sig och peka på ”de där andra”, de från andra länder eller, om de är svenskar, de som inte är ”riktiga män”. Det går inte att låtsas att problemet finns hos andra, när det finns hos i princip alla. Jag har inga illusioner om att det finns någon man som aldrig har skrattat åt ett kvinnoförnedrande skämt, eller dragit ett själv, eller aldrig kränkt en kvinnas kroppsliga integritet. Därmed inte sagt att de alla är våldtäktsmän, dock är de alla deltagare i och bidragande till en våldtäktskultur, en kultur där kvinnors kroppar inte är deras egna.
Det som krävs nu är att män, och ja, ALLA män, rannsakar sig själva. De måste fundera över hur de bidrar till den här kulturen och vad de kan göra för att förändra det. Även om det är jobbigt är det faktiskt det enda rimliga och rätta sättet att agera när man blir upplyst om strukturer (oavsett om de är sexistiska, rasistiska, homofoba, transfoba eller annat) som gör att någon annan riskerar att utsättas för kränkningar. Nu har vi visat hur det ser ut i världen, hur kvinnor är villebråd överallt, men vi kan inte genomföra förändringen. Nu är det upp till männen att göra skillnad.
Ett tigerliv 