Närhet som straff

I sambons och mitt föräldraskap är rätten till sin egen kropp en väldigt viktig komponent, något jag har skrivit om många gånger. Det skulle aldrig falla oss in att tvinga vårt barn att kramas eller bara vara nära om hon inte vill. När jag då ser en sådant filmklipp som det jag såg idag börjar det krypa i hela kroppen av obehag.

Filmen visar två barn som har på sig samma tröja, som är så pass liten att de måste stå tätt intill varandra, mage mot mage. Det beskrivs sedan hur tröjan kallas ”I love you”-tröjan och att mamman har börjat använda den här metoden när barnen bråkar, i syfte att få dem att komma överens. Barnen håller varandra i händerna och gungar fram och tillbaka i någon slags dans. Mamman säger att barnen avskyr tröjan, men att den är så bra, för den får dem att sluta bråka. I filmen syns tydligt hur obekväma barnen är i situationen. I kommentarsfältet till filmen är det många som hyllar metoden och tycker att det visar barnen att man ska hålla ihop vad som än händer, vilket enligt någon kan hjälpa till att förhindra skilsmässor, och andra har använt samma metod och tycker att den är SÅ BRA för den får verkligen barnen att sluta bråka direkt.

Men alltså, jag vet knappt var jag ska börja nysta i det här. Till att börja med känns det så förnedrande för barnen att filmas i den här situationen, som är så intim och samtidigt så obekväm för dem. Fast det jag ser som det största problemet är att man använder närhet som ett straff. Man fråntar alltså barnen helt rätten till att bestämma över sin kropp och de tvingas ha en annan person tätt intill sig fast de inte vill. Det är dessutom en person man är arg på. Jag kan inte låta bli att fundera över hur det här påverkar barnens syn på sin egen och andras integritet, och även hur det påverkar deras syn på närhet. Om närhet utövas som ett straff, hur ska man då kunna tycka att det är mysigt och njutbart att vara nära en annan person i framtiden?

Jag fattar att det kan kännas som om man har kommit på något revolutionerande och jättesmart när man hittat ett sätt att få barnen att sluta bråka som verkligen funkar, för de slutar ju faktiskt skrika och härja, toppen liksom! Alla älskar en quickfix! Det är onekligen mycket jobbigare att prata med barnen och verkligen lyssna, att försöka ta reda på vad som egentligen hänt och försöka hjälpa barnen att lösa konflikten. Men om man inte bara tänker på det kortsiktiga perspektivet (skrikfritt, yay!), utan även funderar på det långsiktiga målet, måste det väl ändå vara att föredra att lära barnen att lösa sina konflikter? Det är en förmåga som man har väldigt stor nytta av i framtiden och är väl verkligen något som kan förhindra skilsmässor.

Det känns dessutom väldigt kontraproduktivt att bestraffa barnen för deras känslor, vilket trots allt är vad man gör när man bestraffar dem för att de är arga och i stället tvingar dem att undertrycka känslorna och forcera fram ett lugn. Nu är ju jag emot straff över huvud taget, så det här skaver på så otroligt många nivåer. Nej, fram för respekt för barn, deras känslor och deras integritet, trots att det gör föräldraskapet så otroligt mycket krångligare.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Föräldraliv och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s