I leken testas gränsen

Jag har ju skrivit en del om det här med att lära barn att de har en absolut rätt att bestämma över sin egen kropp (till exempel här och här), men jag insåg just att jag glömt att ta med ett par aspekter i mina resonemang. För mig är det helt självklart att barn (och vuxna, för den delen) inte ska tvingas till närhet de inte är bekväma med, fast ibland är det inte så lätt i praktiken.

En aspekt är när man leker och busar med barnet. Man kanske busar och kittlas och då gäller det att hålla koll på att barnet tycker att det är okej. Ibland är det en del av leken att ropa ”nej, sluta!”, men i det läget är det viktigt att inte förutsätta att utropet är en del av leken, utan stanna upp och kolla vad barnet vill. Då händer det ibland att barnet säger att man ska fortsätta, och då är det helt i sin ordning att göra det, så länge man är klar över att barnet vill det. Det händer att också att man kan behöva förtydliga för barnet varför man slutar genom att säga exempelvis ”du sa att jag skulle sluta, så jag vill bara vara säker på att du vill att jag ska busa mer innan jag fortsätter” för att visa barnet att man respekterar hens rätt att bestämma över sin kropp.

Jag minns till exempel själv med fasa ett antal tillfällen då jag har blivit kittlad och den som kittlar inte har slutat för att kolla läget utan bara har fortsatt. Paniken i kroppen när man inte kan sluta skratta (pga blir kittlad) samtidigt som man känner ett starkt obehag av att den andra personen faktiskt inte lyssnar på en när man säger ifrån är hemsk. Det har hänt att jag har sparkat folk som kittlar mig under fötterna riktigt hårt för att jag till slut inte kan behärska mig utan bara måste få komma undan. Den känslan vill jag aldrig utsätta mitt barn för.

Den andra aspekten jag tänkte ta upp handlar inte om barnets gränser, utan om ens egna. En stor del i att lära ett barn att det har rätt att bestämma över sin egen kropp är att visa att man själv bestämmer över sin kropp. Det kan ju hända att man av någon anledning vill sitta ifred utan ett barn i knät och då är det viktigt att kunna säga det. Genom att själv sätta gränser visar man barnet att respekten går åt båda hållen. Vi har till exempel goda vänner vars barn är väldigt mammigt och hen kräver ofta att få sitta hos just mamma, dessutom vill hen helst pilla på specifika platser på mamman samtidigt. Att då först säga ”nej, jag vill inte”, men sedan falla till föga ändå sänder ut signaler om att ens egen sfär inte är värd att respekteras och därför fortsätter barnet att överträda de integritetsmässiga gränser som mamman egentligen vill upprätthålla. I förlängningen tror jag också att detta sänder ut signaler om att ingens gränser är så mycket värda.

En sak jag har insett är att våra katter är ännu ett sätt för vår tiger att lära sig att respektera andras gränser. Katter är ju som de är, ibland keliga, ibland avståndstagande. Det händer att tigern vill krama någon av katterna, men att de antingen slingrar sig undan eller att vi vuxna ser på kattens kroppsspråk att den inte vill och därför ber tigern att släppa. Då kan hon bli väldigt besviken och säga att hon ju vill krama katten, så vi får förklara att på samma sätt som hon inte alltid är kramsugen så är inte heller katterna det, och alla bestämmer över sin egen kropp. En katt kan ju inte säga ifrån med ord, utan kan bara visa med kroppen vad den vill, vilket gör det till ett bra tillfälle att öva på att läsa av var någon annans gräns går.

För att respektera andras fysiska gränser handlar inte bara om att den andra ska säga ifrån för att man ska inse att det är läge att backa, det handlar också om att kunna se på den andras kroppsspråk att den faktiskt inte vill och då kolla läget. Sluta eller fortsätta? Det här är något de övar på även på tigerns förskola och jag tycker det är jätteskönt att veta att saker som vi arbetar med här hemma också fortsätter i den miljön. Och det går ju inte att förneka att det värmer i hjärtat att se en fyraåring ställa frågan ”Får jag ge dig en kram?” till en annan fyraåring.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Föräldraliv, Feminism och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s