Min kluvenhet inför komplimanger

I’m back! I alla fall just nu, men även om jag gärna vill vet jag inte om jag kommer lyckas skriva mer regelbundet framöver. Det återstår att se, den som vill får gärna hålla tummarna. Under sommaren är det ett par saker som har legat och gnagt i mig och nu tänkte jag att de ska få komma ut. Det kommer bli väldigt självutlämnande och känns därför lite jobbigt att skriva, men så får det bli. Fast jag börjar i den enkla änden.

Jag har länge känt att det här med utseendekomplimanger mest gör mig besvärad och gör mig medveten om de saker med mig som är ”mindre bra”. Därför brukar jag tycka att det är ganska skönt att slippa sådana, medan jag blir glad över komplimanger som gäller min personlighet eller saker jag har gjort. Samtidigt har det varit en del av mig som fortsatt sukta efter de där utseendekomplimangerna, och nu under sommaren lyckades jag äntligen sätta fingret på varför.

Det jag insåg är nämligen att för många, företrädesvis kvinnor skulle jag vilja påstå, är komplimanger om någons utseende ett sätt att säga ”jag ser dig, jag gillar dig”, vilket gör att de ändå blir något man kan längta efter. Jag har ju skrivit här förut om att jag inte har så många nära vänner (om några) och eftersom detta är något som är en stor sorg för mig blir det så att det inte går att undgå att önska sig de där positiva kommentarerna. Det handlar helt enkelt om en önskan om att andra ska se mig och gilla mig.

I området där vi bor finns det många i min ålder, men av någon anledning lyckas jag aldrig få riktig kontakt med dessa och lära känna dem. Det som gör ont (och nu börjar det här inlägget kännas riktigt jobbigt att skriva) är att se hur de andra umgås. Det här är ju en uppenbar nackdel med sociala medier, eftersom man kan se hur folk lagt upp bilder på att de gjort saker tillsammans. Fast det kan lika gärna handla om att man hör det när människor pratar med varann. Jag tror inte att någon exkluderar mig med flit, fast det går ju inte att komma ifrån känslan av att de helt enkelt inte tycker att jag är tillräckligt intressant att umgås med eller lära känna. Jag har försökt bjuda till och visa mitt intresse på olika sätt, utan att för den skull framstå som desperat, men det kommer liksom inget tillbaka.

Jag har funderat så mycket på vad det här beror på, fast jag kommer aldrig fram till något. Däremot känner jag mig lite udda sett till de andra. De är liksom ”tjusiga” och ”kvinnliga” (vet inte hur jag ska förklara det bättre), medan det verkligen inte känns som ord man kan använda om mig. Kanske gör min egen osäkerhet att jag framstår som avståndstagande. Som introvert är det dessutom inte helt lätt att vara sådär bubblande och framåt som ibland verkar vara det som krävs för att folk ska kunna ta en till sig. Fast grejen är ju att det behövs inte så otroligt mycket för att jag ska komma förbi det där första som liksom hindrar, men ändå lyckas jag inte komma så långt. När jag kommer hem efter sociala sammanhang är det ändå med en känsla av att ingen hade saknat mig om jag inte hade varit där.

Äh, jag vet inte vart jag vill komma med detta längre, jag antar att jag bara behövde skriva av mig lite. Kanske se om det finns någon som känner igen sig. Eller så gör det inte det, men nu är det åtminstone ute.