Stallets hårda skola

Häromveckan råkade jag lägga vantarna på ett nummer av tidningen Kentaur som hade en intervju med Nina Lekander, som bland annat tar upp ridning och feminism. Hon säger bland annat följande:

Det är bra att tjejer från träna sig i [maktspel och hierarkier]. Bra att de får träna sig i mod och konkurrens och mäta sig med varandra på andra sätt än att vara snygg. Stallet är en jävligt bra träning för kvinnor att ta plats i det maskulina samhället.

Jag håller med om det här på flera sätt. Jag har själv hållit på med hästar större delen av mitt liv, jag har ridit på ridskola, varit medryttare och haft egen häst. Numera rider jag en gång i veckan på ridskola. Ridning och att hålla på med hästar anses ofta lite larvigt och ”tjejigt” (i sämsta tänkbara betydelse av det ordet) och många tror nog att det mest bara gullegullas hela dagarna och att det är en massa tjejer som flätar svansar och drar med en borste på hästarna. Inget kunde vara mer fel.

Att hålla på med hästar är hårt. Till att börja med har man att göra med ett djur som väger uppåt 10 gånger så mycket som man gör själv, som har en alldeles egen vilja och en stark flyktinstinkt. Detta djur måste behandlas med respekt, men samtidigt kan man inte vara undfallande, utan det gäller att visa ”här kommer jag och jag vill att du lyssnar på mig”. Ofta ser man personer som står bakom hästen och vill gå in, men hästen vägrar flytta sig en millimeter. Så kommer någon som är mer hästvan, som smackar lite samtidigt som hen tar några steg framåt och hästen kliver undan. Det gäller att ha pondus och visa att du inte tvekar. Om du ber om ursäkt för din närvaro kommer hästen att behandla dig som en fluga.

Själva stallarbetet är inte direkt något för veklingar heller. Det ska mockas, tömmas skottkärror, bäras hö- och spånbalar – bara en sadel väger ett antal kilo. Det är ett hårt fysiskt arbete. Och till skillnad mot vad många tror är inte ridning att ”åka häst”, utan det kräver styrka, koordination och kondition, och även här gäller det att vara tydlig med vad man vill.

Jag ser gärna att vårt barn rider när hon blir lite större. Det är mycket bra träning i tydligt ledarskap, att framträda med pondus och att visa vad du vill. Jag kan själv känna att jag har nytta av mina många år i stallet när det gäller att vara tydlig och ta plats (det är inte alltid man lyckas ändå, men känslan finns där). Dessutom tränar man på att ta ansvar, det är ju trots allt en annan levande varelse man har hand om och den får inte försummas. Som en extra bonus är dessutom ridsporten en av få sporter där kvinnor och män tävlar på exakt lika villkor och som ryttare är man inte slut i 30-årsåldern, utan du blir bara bättre och bättre ju längre du håller på.

Så glöm den där bilden av att hästar är mesigt gullegull, utan se allt det positiva som stallmiljön kan ge i form av ledarskapsträning, förståelse för ansvar och att inte vara rädd för att hugga i där det behövs. Och kom ihåg, du är aldrig för gammal för att börja!