Grattis på Internationella kvinnodagen? Nej tack!

Om någon har missat det är det alltså Internationella kvinnodagen idag. Något många gör är att gratulera på kvinnodagen, ofta män som gratulerar kvinnor, kanske till och med köper en blomsterkvast till frugan. Men om det är något vi inte vill ha denna dag så är det ett grattis, för vad ska det syfta på egentligen?

Grattis till att kvinnor fortfarande tjänar mindre än män?

Grattis till att kvinnor gör större delen av det obetalda hushållsarbetet?

Grattis till att flickor könsstympas?

Grattis till att kvinnor är rädda för att gå hem ensamma om kvällen?

Grattis till att det fortfarande är kvinnans beteende och klädsel som ifrågasätts efter en våldtäkt?

Grattis till att kvinnor är sitt utseende i första hand?

Grattis till att kvinnor måste kämpa hårdare för att bevisa sin kompetens?

Grattis till att kvinnor får en dag om året medan männen får 364?

Nej, vet ni vad, jag kan ta ett grattis den dagen vi inte längre behöver uppmärksamma Internationella kvinnodagen. Tills dess behöver vi fortsätta att kämpa och stötta varandra i kampen.

Publicerat i Feminism | Märkt , | 2 kommentarer

Lite om det här med internkritik

Diskussionen om internkritik inom feminismen dyker upp emellanåt och jag tycker definitivt att det är en diskussion som är viktig att ha. Det är bra att fundera över vad man gör som kan föra det feministiska arbetet framåt och vad som innebär att vi egentligen står och stampar på samma ställe. Det är viktigt att fundera över vilka som får synas och ta plats, och som hyllas mest. Det är också viktigt att bli uppmärksam på tillfällen då personer som är inom normen börjar ta över ett utrymme och en diskussion för personer utanför normen.

Det kan vara svårt att ta till sig kritik och det är lätt att känna sig påhoppad när kritiken är riktad mot något man själv gör. Det är också lätt att vara blind för vissa faktorer, vilket gör det ännu viktigare att andra kan lyfta fram och visa på sådant som man själv inte ser. Sedan kan det vara svårt ändå att öppna ögonen för dessa saker, men förhoppningsvis kan man ta det till sig med lite tid. Jag tänker att det handlar både om att kunna framföra kritik på ett sätt som i möjligaste mån undviker att skuldbelägga, samtidigt som man ofta måste jobba på att lyssna på det som sägs och försöka låta bli att ta det som ett påhopp, utan i stället se vad man kan förändra.

Det händer dock att det förekommer kritik som jag upplever blir lite skev. Ett exempel är att en del kritiserar Clara Henrys framträdande i Melodifestivalen den gångna helgen (finns att se här http://www.svt.se/melodifestivalen/melodifestivalen-2017-clara-henry-och-alcazar-se-magiska-mellanakten-och-disco-showen-for-varldens-unga-tjejer-jamlikhet-och-feminism). När jag såg numret blev jag alldeles tårögd över budskapet och hur fantastiskt det var att det framfördes på bästa sändningstid i ett av Svt:s mest populära program. Fast sedan kom det kritik från feministiskt håll som menade på att det blir skevt när en normsmal person (eller tre, rättare sagt) står och säger att man ska älska sin kropp som den är.

Och jag kan hålla med om att det hade varit skevt om det hade varit det hela numret hade handlat om, men nu handlar det om en (1) rad i ett nummer som tar upp ett antal viktiga frågor, som att få respekt för den man är, kunna dansa och röra sig fritt och få sätta regler för sin egen kropp. I det läget tycker jag att det är synd att lyfta fram en så liten del som problematisk, när resten var så bra och viktigt. Visst kan man fundera över vem som har friheten att ens framföra den här typen av nummer, men i mina ögon är det en annan diskussion, även om den också är viktig.

Det jag tycker blir konstigt och till viss del orättvist är när man fokuserar på det som är fel i stället för att hylla allt det som är rätt. Det är tillräckligt svårt att vara kvinna och feminist som det är, utan att allt en gör ska plockas ner i sin minsta beståndsdel och kritiseras om en liten lucka hittas. Fast om det är jag som är blind för något i det här sammanhanget blir jag gärna upplyst.

Publicerat i Feminism | Märkt , , | Lämna en kommentar

Dagens tankar

Aktiviteten är inte jättehög här just nu, vilket beror på att min tankeaktivitet och mitt humör är låga, medan arbetsbördan är hög (kan man tänka sig ett samband, månne?). Fast ibland dyker det ju upp tankar som man vill plita ner ändå, så då är det bara att ta tillfället i akt, även om det varken blir långt eller djupgående.

Hur som helst, igår var jag till veterinären med vår ena katt, som har en mystisk hälta i ena frambenet. Vi var där för ett par veckor sedan, men då han fortfarande inte är helt bra, var vi på återbesök igår. Det blev röntgen, vilket förstås kräver att kattstackaren får lite lugnande, eftersom det är aningens knepigt att be en katt ligga still annars. Så efter några röntgenplåtar och ytterligare en spruta med uppvakningsmedel var det dags att betala. Trots direktreglering med försäkringsbolaget gick det på lite drygt 2000 kr. Först muttrade sambon och jag över hur sjukt dyrt det är med veterinärvård och vi undrade vad det egentligen är som kostar så.

Då fick jag något av en aha-upplevelse när jag insåg att det faktiskt antagligen hade varit precis lika dyrt att gå till läkaren för oss människor om vi inte hade haft den fantastiska uppfinning som är skatt. Jag tänker t ex på mina besök på vårdcentralen före jul för att försöka reda ut varför jag kände mig ständigt småförkyld. Jag betalade en dryg hundring för läkarbesöket på VC och samma för en lungröntgen, men ingenting för två besök hos distriktssköterskan för att testa lungorna. Vad jag hade fått punga ut för allt det om jag inte redan hade bidragit till det i förväg via skattsedeln törs jag knappt tänka på, men det blev plötsligt väldigt tydligt vilket bra system det är (även om det förstås finns vissa brister) och hur viktigt det är att det faktiskt finns vård till en kostnad som är överkomlig för de allra flesta.

Den andra tanken gäller ett videoklipp jag såg idag. Det handlar om fångar på ett fängelse i USA som får gå en kosmetologiutbildning. Se här:

Jag tycker det här är så fint på så många sätt. Dels är det förstås alltid bra att de får lära sig ett yrke som de kan ha nytta av efter avtjänat straff, men framför allt är det så normbrytande fint. I mångas ögon är det ju få saker som är så omanligt och icke-okej för män som att hålla på med skönhet, fast de här männen, som väl i många fall hamnat där de är just till följd av rådande maskulinitetsnormer, bryter mot det och går helt in för detta. Dessutom är det viktigt normbrytande vad gäller kroppskontakt och omvårdnad om andra, särskilt i en fängelsemiljö där det nog ofta handlar om att starkast överlever och att se till sig själv först. Det är också så fint att man i reportaget verkligen inte gör någon grej av det normbrytande, utan det visas i stället upp hur stolta de är över det de får lära sig. Så fint!

Dagens sista tanke: det börjar bli en aning pirrigt inför lördagens Arena Run nu. Jag har ingen aning om vad jag har gett mig in på och ser fram emot det med lika delar förväntan som skräck. Ena stunden tänker jag att det borde väl inte vara så omöjligt, för att i nästa stund pendla över till att undra hur jag någonsin ska ta mig igenom. Det känns heller inte direkt betryggande att jag förra veckan lyckades göra något med ena höften så att jag knappt kunde stödja på benet ett par dagar, och därför har knaprat voltaren sedan dess. Det är inte helt bra än, så jag räknar med att köra loppet på en fin dos smärtstillande och sedan ta eventuella konsekvenser på söndag. Om jag inte är helt immobiliserad av träningsvärk på måndag kanske det kommer en rapport då.

Publicerat i Livet | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Fullkomligt orimliga ideal

I helgen hölls Super Bowl i USA, som ju är ett spektakel av stora mått. Själv är jag helt ointresserad av sporten, däremot tyckte jag att det var roligt att i efterhand titta på halvtidsshowen med Lady Gaga. Det var en minst sagt imponerande show som självklart innehöll flera klädbyten. Vid ett tillfälle såg hon ut så här.


När jag såg showen kom jag på mig själv med att tänka att den lilla antydan till mage som syns fick henne att se mänsklig ut. Nu är hon ju otroligt vältränad (annars orkar man knappast hålla igång med både sång och dans på scenen) och egentligen väldigt smal, så ögonblicket efter att jag hade tänkt den tanken insåg jag hur bisarrt det är att vi blir så otroligt matade med bilder på kroppar utan minsta lilla veck eller något som putar ut att när man ser det reagerar man med att glädjas. Då inser man hur viktig kroppspositivitetsrörelsen är genom att den visar upp kroppar som är allt annat än normsmala och retuscherat perfekta.

På kvällen läste jag sedan att hon utsatts för en våg av kommentarer som handlade om att hon borde träna mer och gå ner i vikt så att man (män!) inte skulle behöva se hennes flabbiga mage. Men alltså, fattar ni hur sjukt det är?! Så fort en kvinna inte är perfekt slät och smal ska hon kritiseras. Om inte ens en kvinna som ser ut som Lady Gaga gör kommer undan äcklade kommentarer för ett litet hudveck är det så otroligt uppenbart hur omöjligt det är att leva upp till de ideal och förväntningar som ställs på kvinnor.

Det går verkligen inte att vinna. Vi ska inte på något vis tillåtas att tro att våra kroppar duger som de är eller att vi själva får bestämma villkoren för hur vi vill se ut. Som tur är finns det en motrörelse till detta och förhoppningsvis går det att vinna små segrar och ta små steg på vägen mot att alla får vara som de är och vill vara. Vägen är lång, men nu har vi i alla fall börjat ta oss fram på den.

Publicerat i Feminism | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Parenting goals

En sak jag har upptäckt är att jag och tigern ofta har väldigt intressanta samtal när vi sitter i bilen. Jag läste ett tips vid något tillfälle att det kan vara lättare att prata om svåra saker när man går en promenad, eftersom det kan kännas mindre hotfullt än att sitta mittemot varandra och ha ögonkontakt, så jag tänker mig att samma princip gäller för att sitta i bilen och prata. Det kan handla om allt från hur det är i skolan till varför himlen är blå.

I helgen satt vi i alla fall i bilen och av någon anledning kom samtalet in på Donald Trump. Hon sa att hon inte tyckte att han verkade vara en bra president, fast hon kunde inte förklara varför, så jag berättade lite varför jag inte tycker att han verkar bra. Jag berättade även om de stora demonstrationer som hölls förra helgen och hon blev tillbörligt imponerad när jag sa att det var flera miljoner människor världen över som demonstrerat.

Samtalet ledde in på olika orättvisor och kom in på orättvisor mellan tjejer och killar och hur synen på vad kvinnor kan göra har förändrats genom åren, även om många attityder fortfarande ligger kvar i bakgrunden. Vi har pratat en del om sådant tidigare, men eftersom vi har ett ganska känsligt barn får man vara lite försiktig med vad man berättar och hur, eftersom hon lätt blir väldigt upprörd och inte vill prata om det, så det gäller att väga sina ord om man vill att samtalet ska fortsätta. Vi har pratat tidigare om att man kan vara feminist, så jag tog upp det igen och förklarade att det är en person som vill vara med och kämpa för att det ska bli rättvist mellan kvinnor och män, varpå vår underbara sexåring bestämt förklarar ”Då är jag också feminist!”.

Stor high-five till mig själv på den! Parenting goal achieved!

Publicerat i Föräldraliv, Feminism | 1 kommentar

Oväntade biverkningar

Som jag tror att jag har nämnt tidigare har jag under hösten inte kunnat träna riktigt så mycket som jag önskat, på grund av en nästan konstant känsla av att jag höll på att bli förkyld. Ibland med tydliga förkylningssymptom, men för det mesta bara med en känsla av tyngd när jag andades. Efter att ha vilat till och från under hösten, eftersom jag inte vågade anstränga mig för mycket med vad jag tänkte ev. kunde vara någon form av infektion i luftvägarna sökte jag till slut hjälp av vården.

Man hittade inga tecken på infektion, så den enda återstående teorin efter diverse undersökningar var att det kunde vara något astmaaktigt. Jag fick därför börja med kortisoninhalator och nu verkar jag ha fått en smått irriterande biverkning av den. Allting smakar nämligen helt fel. Eller nej, inte allt, söta saker smakar som de ska, däremot har allt annat en konstig smak. Särskilt tydligt är det hos saker med salt- och umamismak, där det är som att umamismaken tar över allt. Och alltså, jag är helt för lite umami, men det är inte en smak man vill ska dominera totalt. Det mesta får dessutom en lite fadd smak.

Nu är ju det här ett ganska uppenbart i-landsproblem, fast det är inte mindre irriterande för det. Inga av favoriträtterna smakar gott och om vi äter något nytt kan jag inte ens avgöra om jag tycker om det, eftersom det bara smakar udda. Dessutom gav jag sambon ett vinpaket i julklapp och det känns helt meningslöst att dricka av nya (förhoppningsvis) goda viner, när jag inte ens kan avgöra om de är goda. Nästa vecka ska jag i alla fall på återbesök, så hoppas jag på att slippa åtminstone just den inhalatorn i fortsättningen. Det och att smaksinnet återgår till det vanliga å det snaraste när jag har slutat använda den här medicinen.

Publicerat i Livet | Märkt | Lämna en kommentar

Vad man egentligen får säga i det här j-a landet

De senaste dagarna har det varit en del diskussioner kring författaren Katerina Janouch, som uttalade sig i tjeckisk tv angående situationen i Sverige och beskrev en verklighet som jag tror att de flesta faktiskt inte håller med om, utan den liknade mer Sverigedemokraternas beskrivning av läget, som mer eller mindre katastrofalt och kaosartat. Då det mesta av diskussionen har förts i DN och i artiklar som ligger bakom betalvägg kan jag tyvärr inte länka till just det, men det finns att hitta diverse artiklar på ämnet genom en hyfsat enkel googling.

Det Katerina Janouch har uttryckt i sina reaktioner på reaktionerna på hennes uttalanden har innehållit ord som ”censur” och ”diktatur” och gjort gällande att hon mer eller mindre har tystats och förhindrats att utöva sin yttrandefrihet. Nu tar jag just Janouchs uttalanden som ett exempel på ett beteende som har kunnat beskådas ganska många gånger de senaste åren, och i eskalerande grad. Någon säger något, andra reagerar, den första någon tycker att man ju inte får säga någonting i det här jäkla landet och vi har faktiskt yttrandefrihet.

Det de här upprörda och enligt egen utsago tystade människorna missar är vad yttrandefriheten faktiskt innebär. Jag tillåter mig här att citera Wikipedia:

Yttrandefriheten i Sverige omfattar en rätt för varje medborgare i Sverige att uttrycka sig i tal, skrift eller bild eller på annat sätt, som det uttrycks i regeringsformen. Myndigheter får inte i förväg pröva (censurera) om uttalandena är lämpliga eller bestraffa medborgare enbart för att de ogillar vissa uttalanden.

Yttrandefrihet är alltså reglerat mellan stat och medborgare, och rör alltså inte förhållanden mellan människor eller mellan människor och företag. Att någon reagerar negativt på det en annan person säger är alltså inte en inskränkning av yttrandefriheten, eftersom den inte innebär rätten att säga exakt vad man vill helt oemotsagd, utan endast att du inte kan få böter eller hamna i fängelse för det (om det inte faller under något annat lagrum förstås, som hets mot folkgrupp). Däremot har andra full rätt att argumentera emot det du har sagt. Yttrandefriheten innebär heller inte att man har rätt att få sina uttalanden publicerade var man vill eller sina verk sålda var man vill.

Om någon då kanske uttalar sig med felaktiga fakta eller uttrycker sig rasistiskt, homofobt eller sexistiskt står det alltså vem som helst fritt att argumentera emot. Den som uttalade sig är därmed inte tystad, däremot kan det ju kännas väldigt jobbigt att bli kritiserad eller ifrågasatt och behöva försvara sina uttalanden och sin världsbild. Det står även fritt för företag att välja vilka personer, organisationer eller företag de vill samarbeta med och det är inte censur, fascism eller diktatur att ett företag väljer att inte upplåta lokaler åt en organisation eller att inte sälja varor från en viss person eller ett visst företag.

Fast det finns en annan intressant vinkel på det här också. Den person som använder sin grundlagsskyddade yttrandefrihet för att exempelvis kritisera Sverigedemokraterna eller tala för feminism kan också komma att möta en motreaktion. Här handlar det dock inte om motargument. Nej, här möts många av en flodvåg av hat och hot. I exemplet med Katerina Janouch valde t.ex. en bokhandel att ta bort hennes böcker ur sitt sortiment, eftersom bokhandelns ägare inte ansåg att författarens värderingar var i linje med vad man ville stå för som företag. Då överöstes bokhandlaren av negativa kommentarer och hot, som till slut ledde till att man tog bort det Facebook-inlägg där man berättade om sitt beslut, eftersom situationen blev ohanterlig. Det innebär dock inte att folk har slutat sprida hot och hat på företagets Facebook-sida, bara att man gör det under andra inlägg.

Det här är ju absolut ingenting som är unikt för det här fallet, utan mängder av människor kan vittna om detta. Det här har också gjort att många människor känner sig rädda för att uttala sig i vissa frågor eller ifrågasätta vissa uttalanden, vilket alltså gör att många röster i praktiken har tystats i debatten. Så då kan man ju fråga sig, vad är det egentligen man får säga i det här jäkla landet?

Publicerat i Feminism, Livet | Märkt , | 2 kommentarer