Lite om det här med internkritik

Diskussionen om internkritik inom feminismen dyker upp emellanåt och jag tycker definitivt att det är en diskussion som är viktig att ha. Det är bra att fundera över vad man gör som kan föra det feministiska arbetet framåt och vad som innebär att vi egentligen står och stampar på samma ställe. Det är viktigt att fundera över vilka som får synas och ta plats, och som hyllas mest. Det är också viktigt att bli uppmärksam på tillfällen då personer som är inom normen börjar ta över ett utrymme och en diskussion för personer utanför normen.

Det kan vara svårt att ta till sig kritik och det är lätt att känna sig påhoppad när kritiken är riktad mot något man själv gör. Det är också lätt att vara blind för vissa faktorer, vilket gör det ännu viktigare att andra kan lyfta fram och visa på sådant som man själv inte ser. Sedan kan det vara svårt ändå att öppna ögonen för dessa saker, men förhoppningsvis kan man ta det till sig med lite tid. Jag tänker att det handlar både om att kunna framföra kritik på ett sätt som i möjligaste mån undviker att skuldbelägga, samtidigt som man ofta måste jobba på att lyssna på det som sägs och försöka låta bli att ta det som ett påhopp, utan i stället se vad man kan förändra.

Det händer dock att det förekommer kritik som jag upplever blir lite skev. Ett exempel är att en del kritiserar Clara Henrys framträdande i Melodifestivalen den gångna helgen (finns att se här http://www.svt.se/melodifestivalen/melodifestivalen-2017-clara-henry-och-alcazar-se-magiska-mellanakten-och-disco-showen-for-varldens-unga-tjejer-jamlikhet-och-feminism). När jag såg numret blev jag alldeles tårögd över budskapet och hur fantastiskt det var att det framfördes på bästa sändningstid i ett av Svt:s mest populära program. Fast sedan kom det kritik från feministiskt håll som menade på att det blir skevt när en normsmal person (eller tre, rättare sagt) står och säger att man ska älska sin kropp som den är.

Och jag kan hålla med om att det hade varit skevt om det hade varit det hela numret hade handlat om, men nu handlar det om en (1) rad i ett nummer som tar upp ett antal viktiga frågor, som att få respekt för den man är, kunna dansa och röra sig fritt och få sätta regler för sin egen kropp. I det läget tycker jag att det är synd att lyfta fram en så liten del som problematisk, när resten var så bra och viktigt. Visst kan man fundera över vem som har friheten att ens framföra den här typen av nummer, men i mina ögon är det en annan diskussion, även om den också är viktig.

Det jag tycker blir konstigt och till viss del orättvist är när man fokuserar på det som är fel i stället för att hylla allt det som är rätt. Det är tillräckligt svårt att vara kvinna och feminist som det är, utan att allt en gör ska plockas ner i sin minsta beståndsdel och kritiseras om en liten lucka hittas. Fast om det är jag som är blind för något i det här sammanhanget blir jag gärna upplyst.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Feminism och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s