Mot nya utmaningar

I mitt förra inlägg skrev jag ju om mål inför det nya året och jag vet inte om jag egentligen har tagit några steg mot de målen, men jag har i alla fall påbörjat förändringar. Jag har ridit i samma ridskolegrupp i över tio år och det har varit en så härlig grupp. I början red vi på lördagmorgnar och efter varje pass fikade vi i ridskolans café och kunde sitta kvar i ett par timmar efter passets slut. Sedan ändrades tiden till tisdagskvällar, men vi fortsatte ändå att fika efter passet. Vi har varit på ridläger tillsammans och minst en gång per termin har vi träffats hemma hos någon i gruppen och ätit.

Problemet är bara att ju längre tiden har gått desto mer har jag känt att själva ridningen inte ger mig särskilt mycket. Visst är det mysigt att vara i stallet, hålla på med hästarna och rida, men med det pris jag betalar per ridlektion vill jag få ut mer än bara lite mysigt och en trevlig fika efteråt. Jag vill känna att jag lär mig något och att min ridning utvecklas, och det var länge sedan jag kände det. Jag säger inte på något vis att jag är fullärd, jag får bara inte ut något av ridningen så som den ser ut nu och med den ridlärare jag har nu. Själva glädjen i ridningen har försvunnit och kvar står jag med vad som lär vara ungefär världens dyraste fika.

Därför har jag väldigt länge funderat över om jag verkligen ska fortsätta rida. Det har varit ett jättesvårt beslut, eftersom jag vet att jag kommer att sakna både hästarna och mina ridkompisar, men idag har jag till slut sagt upp min ridplats. Det känns tungt och jättetråkigt och kanske kommer jag att ångra mig om några månader, men då vet jag i alla fall. Så som det känns nu var det här rätt beslut, även om jag är ledsen idag.

Å andra sidan har jag i stället anmält mig till en kurs i fotografering. Jag har tänkt på det länge, men haft lite svårt att kombinera det med ridningen (både vad gäller tiden och med tanke på pengarna), fast nu är det äntligen dags. Jag börjar med en grundkurs, för även om jag har viss koll på kamerans inställningar tänker jag att det inte skadar att lära sig det från grunden och sedan kunna gå vidare till att finslipa själva bildkompositionen. Det är ser jag verkligen fram emot, för jag vill bli bättre på att fotografera och att lära mig själva tekniken känns som ett viktigt steg på vägen till att kunna komponera de bilder jag vill.

En ytterligare utmaning som jag inte tror att jag nämnt här tidigare är en grej som händer i februari. För några månader sedan blev jag kontaktad av en kompis som undrade om jag ville haka på något som heter Arena Run. Spontant såg det jättekul ut och eftersom det var billigare om vi anmälde oss just den dagen gick jag på den där spontana känslan och vi anmälde ett lag, bara sådär! Dagen efter när jag hade hunnit fundera lite till undrade jag vad sjutton jag egentligen gett mig in på… Sedan har jag av olika anledningar inte kunnat träna så mycket som jag hade velat, men med bara 1,5 månad kvar har jag insett att det i allra högsta grad är dags att komma igång. Även om jag tror att det kan gå att ta sig runt på ren vilja, känns det som att det blir roligare om inte varje steg är en plåga. Alltså är det intervaller av alla de slag som gäller ett tag framöver nu.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Livet och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s