Om ett barn med ett stort hjärta

Som förälder till en sexåring är det ganska lätt att konstatera att det är en ålder då känslorna för det mesta pendlar mellan ytterligheter. Det kan gå från glädje, till ilska, till gråt på kortare tid än man trodde var möjligt. Det är inte helt lätt alla gånger att förhålla sig till att det mest oväntade leder till ett stort känsloutbrott.

Men något vi också kan konstatera när det gäller vårt barn är att de där känslostormarna även kan utlösas av empati för andra. För några dagar sedan tittade vi på den här videon, som är gjord av en av personerna som arbetar med morgonprogrammet på Mix Megapol.

Det är ju egentligen en ganska sorglig låt och jag blev faktiskt lite berörd när jag hörde den första gången. När vi tittade på den med tigern blev hon så ledsen att tårarna rann. Trots att vi pratade om att det inte var på riktigt blev hon väldigt berörd av tanken på att sångaren skulle fira jul alldeles ensam. I morse spelade de den på radion och hon började återigen fundera över att det finns personer som inte har någon att fira jul med eller att ge julklappar till (om de inte hade en hund, förstås, då kan ju den få en julklapp). Jag berättade att det finns de som ordnar julfirande för människor som inte har någon att fira med, fast jag vet inte om hon tyckte att det kändes så mycket bättre av det.

Och jag tänker att det är något så otroligt fint i att kunna sätta sig in i någon annans situation på det här sättet, att kunna se hur mycket man själv uppskattar något och sedan tänka på hur det måste kännas för den som inte får uppleva det. I mina ögon är det en styrka. Samtidigt kan det förstås vara jobbigt att saker kan kännas så mycket, vilket faktiskt är en anledning till att vi ibland är lite försiktiga med att berätta vissa saker, inte för att vi inte tycker att det är viktigt, utan för att vi vet hur berörd vårt barn kan bli. Jag hoppas att hon kan behålla sin empati utan att bli avtrubbad, samtidigt som jag hoppas att hon lär sig att hantera den utan att ta på sig allt för mycket ansvar för andras känslor i framtiden. Det kan vara en fin balansgång.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Föräldraliv och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s