När ens förutfattade meningar kommer på skam

I en av förskoleklasserna på tigerns skola går två barn som jag till en början inte förstod att de var tvillingar, utan jag trodde att det ena barnet var äldre än det andra. Sedan insåg jag att de båda gick i förskoleklass och de var alltså tvillingar. Grejen är att det ena barnet har en typiskt ”pojkig” stil, med jeans, murriga tröjor och kort hår, medan det andra barnet har en typiskt ”flickig” stil, med kjolar, rosa Frost-tröjor och längre hår (ofta med små hårspännen). Jag brukar försöka att inte förutsätta att jag vet ett barns kön bara baserat på dess utseende, samtidigt är man ju van vid att de allra flesta följer de vanliga stereotyperna och klär sina barn därefter, så jag har utgått ifrån att barnet i jeans är en pojke, medan barnet i kjol är en flicka.

Därför blev jag igår väldigt (glatt) överraskad när vi tittade på skolkorten för alla klasserna i tigerns skola och båda dessa barn hade klassiska pojknamn. Plötsligt fick jag lite hopp om en mer öppensinnad värld, eftersom jag insåg att det faktiskt finns föräldrar därute som låter barnen klä sig så som de önskar, även om det går på tvärs mot alla normer. Det verkar heller inte som om de andra barnen tycker att det är något konstigt, i så fall känns det som om tigern hade sagt något om det när vi pratade om att de här barnen är tvillingar.

Jag känner också att det var nyttigt för mig att få slå mina egna förutfattade meningar på fingrarna lite grann och inse att jag har gått omkring och förutsatt saker om ett barn som jag faktiskt inte har någon aning om. Det visar verkligen att trots att man försöker ha ett öppet sinne förlitar man sig ändå på de vanliga attributen som hårlängd och kläder och gör en massa antaganden utifrån det. För även om jag oftast säger ”barnet” om barn jag inte känner görs ändå den där kategoriseringen i huvudet. Visserligen är det sällan som någon så konsekvent bryter mot dessa normer, så det är enkelt att anta att allt är ”som vanligt”, men det är verkligen nyttigt att få sina egna tankar synliggjorda på det sättet.

En del av mig skulle också vilja säga något till föräldrarna till de här barnen om hur härligt jag tycker att det är att de inte hindrar sina barn utan uppenbarligen låter dem vara sig själva. Samtidigt är det svårt att säga det på ett sätt som blir bra, särskilt med tanke på att jag inte har mer än växlat ett ”hej” med mamman på morgonen vid lämning…

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Föräldraliv, Genus och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s