När hjärnan ger löften som kroppen måste infria

För två år sedan bestämde jag mig för att jag skulle springa en mil. Jag fick ett träningsprogram av min mamma och jag följde det väldigt ordentligt så att jag till slut lyckades springa milen några gånger. Det slutliga målet var att springa ett millopp, som jag var anmäld till och allt. Tyvärr fanns det andra krafter som tyckte att just den veckan då loppet hölls passade det bra att bli förkyld och jag fick väldigt besviken inse att det bara var att avstå.

Sedan dess har jag hållit igång lite halvdant med löpningen. Det har blivit något pass då och då, men inte med någon plan över huvud taget och definitivt inte med något mål. Jag har gjort det för att jag vet att jag mår bättre av att hålla igång och dessutom känns ridningen bättre när kondisen hålls igång genom annan träning. Samtidigt har jag lite saknat att ha något mål, eftersom jag funkar som så att ett mål gör mig mer motiverad och får träningen att kännas roligare. Tanken på det där uteblivna milloppet har gnagt i mig, men inte tillräckligt mycket för att göra något åt det.

Så plötsligt fick jag en fråga häromveckan om jag ville springa ett lopp på en mil tillsammans med en kompis. Och fast jag svarade att jag behövde tänka på saken visste jag egentligen redan från början att jag skulle säga ja. Så nu är jag anmäld till ett lopp som går om ganska exakt en månad. På den tiden ska jag till att börja med bli kvitt en förkylning som ligger och stör i kroppen och sedan avancera från att springa 5–6 kilometer till att klara en mil.

Vi får väl se hur det går. Jag har i alla fall börjat med att införskaffa ett par nya springskor, eftersom jag upptäckte att det gått hål i fodret på de gamla. Resten återstår att se, men jag tänker att jag borde kunna pallra mig runt det där loppet på ren vilja och bra musik i öronen, även om förberedelserna inte blir optimala. Så länge jag inte åker på en till förkylning förstås…

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Träning och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s