Den skyddande mannen

En sak jag verkligen reagerade på när jag var i New York med systerdotter var hur mycket mer utsatt jag kände mig när vi var två kvinnor som reste. En del av det kom förstås säkert ur att jag kände ett behov av att skydda systerdotter efter det hon råkade ut för på sin förra resa, men det var ändå en skillnad mot när jag har rest med min sambo.

En stor bidragande orsak var att jag kände att det i princip hela tiden lyftes fram just att vi var kvinnor, i och med att i stort sett alla tilltalade oss gemensamt som ”ladies” på restauranger och liknande. Det är ju något man sällan upplever här i Sverige och jag får erkänna att det störde mig en del att vårt kön (eller i alla fall det de utgick ifrån att vi tillhörde) lyftes fram hela tiden. Jo, jag fattar att det är en artighetsgrej, men det är ännu en sådan där detalj som visar hur viktigt kön anses vara i så många sammanhang.

Det gjorde också att man hela tiden blev uppmärksammad på att människor noterade att vi inte hade någon man i sällskapet och det skapade en känsla av att alla noterade detta. Inte för att det borde vara ett problem egentligen, men det gav upphov till en sorts obehag. Jag tror att en del av det kommer från det faktum att kvinnor i så många fall ses som lovligt byte, och att de är det ännu mer när de inte har sällskap av en man, eftersom Den Allsmäktiga Mannen™ är den som har ägande- och bestämmanderätt över kvinnan. De flesta skulle nog inte erkänna att de tänker så, i alla fall inte på ett medvetet plan, men jag är helt övertygad om att den synen är ganska fast förankrad hos stora delar av samhället.

Det är ju ett välkänt faktum att det lättaste sättet att slippa undan en mans närmanden är att säga att man har en pojkvän/make och att män inte skulle göra närmanden mot en kvinna som står i sällskap med en man och förefaller vara ”hans”. Kvinnans egen vilja/ovilja är av underordnad betydelse, utan den viktiga frågan är om hon ”ägs” av en annan man, inte huruvida hon själv är intresserad eller inte. Det vet ju ändå alla att kvinnor alltid säger nej fast de menar ja, bara för att de gillar att bli jagade och uppvaktade, eller hur? Det gäller bara att vara tillräckligt påstridig så kommer hon att ge med sig. Om hon inte tillhör en annan man, förstås, då är hon ”off limits”.

Jag blev faktiskt själv förvånad hur tydligt de här strukturerna gjorde sig påminda i mig under vår resa. Nu var ingen obehaglig mot oss, men det var ändå en känsla jag bar med mig. Det är heller inte så att jag själv känner att jag behöver en mans beskydd för att klara mig, jag fick bara en höjd medvetenhet om hur denna struktur genomsyrar synen på kvinnor som objekt och hur andra ser på en kvinna som inte är i en mans sällskap. En mycket märklig upplevelse som ändå visade hur inpräntade de här tankarna är i en, fast man egentligen inte går med på den synen.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Feminism och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s