Fortsatta funderingar

Det är verkligen ingen överdrift att säga att mina tankar den senaste veckan till extremt stor del har kretsat kring min systerdotter. Hon valde att avbryta resan i förtid och komma hem, så nu är hon i alla fall hemma, vilket känns skönt. Jag vet att det var otroligt jobbigt för min storasyster och övriga familjen att de var så långt ifrån varandra. Nu gäller det bara att komma vidare, vilket så klart kan bli jobbigt i sig, men nu är de i alla fall tillsammans.

Jag vet fortfarande inte exakt vad som har hänt, men utefter det storasyster har sagt är jag ändå ganska säker på ungefär vad det handlar om. Det som är helt otroligt är att de tydligen har gripit gärningsmännen och dessa har erkänt. Utan att vara någon expert på området brottsoffer kan jag ändå tänka mig att det kan vara en viktig del i att hantera det som har hänt. Jag kan föreställa mig att känslan av att de kommer att få sitt straff känns bra när man har utsatts för ett brott. Det jag också tror är att det blir ett så tydligt erkännande av att man har blivit utsatt för ett brott, dels genom att de har erkänt, dels genom det allvar med vilket situationen hanterades. Även om man på ett plan vet det själv, tror jag också att det underlättar när omgivning och rättsväsende tydligt säger vems skulden är och att det inte är ens egen.

Personligen tycker jag att det är väldigt svårt i det här läget att veta vilken nivå man ska lägga sitt stöd på (som alltid när någon befinner sig i någon form av kris). Man vill inte vara påträngande och tjatig, samtidigt som man vill visa tydligt att man finns där och inte glömmer bort personen/personerna som har drabbats. Man vill så gärna hjälpa på något sätt, fast det är svårt att veta hur. Dessutom är alla olika och reagerar olika, så det är svårt att förutspå vilken hjälp en viss person vill ha, särskilt som de kanske inte alltid vet det själva.

I det här läget har jag i alla fall sagt till både storasyster och systerdotter att jag är beredd att lyssna närhelst de behöver, oavsett tid på dygnet, och att jag är beredd att hjälpa till med vad än de kan behöva. Jag har också sagt till systerdotter att om hon någon dag tycker det känns jobbigt att vara ensam hemma får hon gärna komma hit, eftersom jag ändå jobbar hemma hela dagarna, så vårt hus är i princip aldrig tomt. Just nu känns det inte som att jag kan göra så mycket mer. Jag hoppas i alla fall att de får och tar all den hjälp de behöver, antingen det är från familj/vänner eller utomstående.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s