När det blir sådär varmt i hjärtat

Igår när jag hämtade tigern på förskolan berättade en av pedagogerna om en situation som hade inträffat dagen innan. Tigern hade hamnat i en konflikt med ett par av de andra barnen (en sådan där grej som är liten i vuxenögon men enorm för barnen) och var jätteledsen och sa att det kändes som om ingen tyckte om henne. Följande (ungefärliga) samtal utspelade sig:

Pedagog: Du vet, man kan bli osams, men det betyder inte att man inte tycker om varandra. När ni blir arga på varandra hemma älskar ni ju fortfarande varandra, även om man är arg just då.
Tigern: Men vi blir aldrig arga på varandra hemma!
Pedagog: Blir ni inte? Fast ni är bra på att samarbeta med varandra i din familj, det har jag ju sett.
Tigern: Ja, så vi blir aldrig så arga på varandra.

Jag får väl börja med att säga att det såklart faktiskt händer att vi blir arga, men både sambon och jag har ganska lång stubin, vilket gör att det är sällan vi blir sådär riktigt arga, och självklart blir tigern arg och ledsen på oss också och tycker att vi är orättvisa och dumma. Men det som kändes bra var att trots att det är stort drama i ögonblicket och hon stormar iväg till sitt rum och gråter, och man som vuxen kan få dåligt samvete för att man känner att man tagit i för hårt, tycker hon tydligen innerst inne inte att det är så farligt. Det får mig att tänka att hon ändå känner sig ganska trygg med var hon har oss och det känns bra.

Det kändes också bra att höra att pedagogen har upplevt att vi är bra på att samarbeta, eftersom det verkligen är något vi strävar efter. Vi vill att samvaron i familjen ska präglas av just samarbete och demokrati, så att det underlättar för alla och att alla får vara med och bestämma. Det är klart att det finns saker vi vuxna bestämmer, men vi försöker ändå låta vårt barn vara med och bestämma, och vid tillfällen då hon uttrycker att hon tycker att vi bestämmer för mycket lyssnar vi på henne och frågar vad hon skulle vilja vara med och bestämma mer om.

Som avslutning på dagen berättade sedan tigern för mig vid nattningen att jag är ”den bästa mamman i hela universum”, så just igår var en dag då det kändes rätt bra att vara förälder.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Föräldraliv. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s