Karatetiger

Hu, nu var det så länge sedan jag skrev något här att det börjar kännas riktigt jobbigt. Dessutom blir prestationsångesten snäppet högre när inget har blivit skrivet på länge, för då får jag för mig att jag måste komma med något jättebra. Vilket inte kommer att hända just nu… Hur som helst tänkte jag strunta i det och berätta om tigerns nya fritidsaktivitet, nämligen karate.

Tigern har provat ett par olika aktiviteter, inte för att vi tycker att hon måste, snarare för att vi har tänkt att det kan vara bra för henne att få utlopp för sitt rörelsebehov och röra sig på sätt som passar den hon är. Hon började med Bamse-gympa, men tröttnade efter ett tag, jag tror att det till viss del berodde att hon inte var mogen, men också att gympan inte var vad hon hade förväntat sig.

Sedan provade hon ridning på små shettisar, och i det fallet är jag inte ett dugg förvånad över att hon tröttnade, med tanke på ridläraren och hur lektionerna var upplagda. Hon är dock fortfarande intresserad av hästar, så kanske får hon börja på riktig ridskola om några år, om hon vill det. Jag ser gärna att hon rider, eftersom det utvecklar både koordination och kroppskontroll, och samtidigt tränar en på att föra sig med pondus, eftersom det inte går att ha en ursäktande attityd till hästar.

Men nu har hon alltså börjat på karate. Jag såg en annons om det och tänkte att det nog skulle passa henne, med tanke på att det tränar koordination, kondition och koncentration, plus självförsvar. Jag hade önskat att jag inte kände att vår dotter behövde lära sig självförsvar, men jag tror att det är något som är nyttigt. Om inte annat för att man själv får känslan av att man vet vad man kan, vilket stärker självkänslan och självförtroendet.

Det vi kan konstatera så här långt är att det verkar toppen. Det är en blandad grupp och jag upplever inte att det görs någon skillnad på bemötandet av flickorna och pojkarna. Det jag skulle önska mig ibland är att det styrs upp lite bättre när det blir stök (oundvikligt med barn i den åldern som har impulskontroll nära noll), fast det verkar främst vara den ena instruktören som har svårt för det. Men det är väldigt spännande att se hur tigern utvecklats bara på de gånger hon har varit där hittills.

Det finns dock en sak som vi har brottats en del med hur vi ska hantera. I gruppen finns ett barn som verkar ha någon form av funktionshinder, som visar sig på så vis att han, trots att han är nio år, verkar ha svårt att förstå instruktioner (dvs betydligt sämre än de andra barnen i gruppen som är mellan fem och sju år) och att motoriken är mycket dålig. Han verkar också ha svårt att förstå andras fysiska gränser och med tanke på att han väger ungefär dubbelt så mycket som de flesta av de andra barnen kan det ibland bli problem. Det har hänt att han har hållit om vårt barn eller stått väldigt nära henne fast hon inte vill, samt att han har knuffat henne så att hon slagit i väggen (då fick han en tillsägning på skarpen av ledaren, kan jag tillägga).

Det svåra är att prata med vårt barn om detta och hitta en strategi för henne att hantera det. Självklart har hon rätt att freda sig, det som är svårt är att hitta rätt balans i hur vi pratar om det, just i relation till detta barn. Hon ser ju att han är stor och tycker därför att han borde förstå, vilket gör att vi har fått förklara att fast han är stor tänker han som ett mycket mindre barn. Det innebär också att han kan behöva extra hjälp med att förstå vad som är okej att göra med/mot andra. Samtidigt vill jag inte skuldbelägga någon som har ett funktionshinder, men som trots allt behöver träna på att respektera andras integritet.

Jag vill heller inte hamna i något som låter som att hon måste ta ansvar för hans beteende, särskilt med tanke på att flickor oftast får utgöra buffertar mot stökiga pojkar och ska lära dem hur man beter sig. Å andra sidan är det viktigt att hon kan stå upp mot buffliga och/eller gränsöverskridande barn som hon stöter på, inte bara detta barn, eftersom hon har all rätt i världen att bestämma över sig själv och sin kropp. Därför har jag försökt att lägga mesta fokus på att hon ska säga ifrån (”Nej! Jag vill inte att du gör så!”) och vid behov hålla undan det andra barnet, alternativt flytta på sig vid behov. Förhoppningsvis hjälper det henne både med att hantera det specifika barnet på karaten, men även liknande händelser i framtiden. För är det något man kan vara säker på så är det att det knappast är den sista situationen av den typen hon kommer att hamna i.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Föräldraliv och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Karatetiger

  1. Ping: Lite råd önskas | Ett tigerliv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s