Funderingar kring adoption

Häromdagen läste jag en diskussion om adoptioner som har snurrat runt en del i mitt huvud sedan dess, så jag tänkte skriva ner lite av mina funderingar, för att se om jag kan få någon rätsida på det. Utgångsprincipen i diskussionen jag läste gällde att adoptioner (och surrogatmödraskap, men där håller jag med om tankegångarna) är att köpa ett barn och att det är bättre att lägga pengarna det kostar att adoptera på att försöka hjälpa kvinnor så att de inte behöver lämna ifrån sig sina barn.

I grunden håller jag med, det vore självklart bättre om inga barn behövde lämnas bort för att senare adopteras. Tillgång till preventivmedel och fri abort borde vara tillgängligt för alla, vilket skulle innebära att inga oönskade barn föddes. Problemet är bara att vi inte är där i nuläget. Det föds alldeles för många oönskade barn som öppet eller i hemlighet lämnas till barnhem. Är det då bättre att dessa barn blir kvar där för att man av principskäl och under argumentet att man vill hjälpa fattiga kvinnor inte anser att barnlösa ska få adoptera? Är det bättre att det finns barn som tillbringar sina liv på barnhem än att åtminstone några av dessa kan få växa upp under trygga förhållanden i en familj och människor som annars inte kan få barn kan få ta hand om ett barn?

Jag är medveten om att det finns problem med adoptioner, som att det förekommer barnfabriker och olaglig handel med barn och att det inte är ovanligt att inhemska adoptioner begränsas för att det är mer lukrativt att låta vita västerländska föräldrar adoptera barnen. Detta är problem som självklart måste bemötas och hanteras. Inhemska adoptioner är att föredra, eftersom barnen då fortfarande får växa upp i den kultur de har fötts i och de riskerar inte att utsättas för rasism i ett västerländskt land, där adoptivföräldrarna kan ha svårt att hantera och förstå barnets känslor, eftersom de själva aldrig varit utsatta för rasism. I Sverige förekommer visserligen inhemska adoptioner, men i och med att vi har enkel tillgång till preventivmedel och rätt till fri abort är det ett ganska litet antal barn födda i Sverige som adopteras varje år.

Ett argument i diskussionen jag läste var också att om det är så att man inte kan få barn ”på egen hand” får man helt enkelt lov att acceptera det och inte utnyttja fattiga människor för sina egna egoistiska behov. Jag kan till viss del förstå den argumentationen också, däremot tänker jag att jag har svårt att tro att man säger så om man någonsin har stått inför den högst verkliga risken att aldrig få ett barn, när det är något man längtar efter. Har man aldrig varit där är det nog väldigt svårt att förstå den enorma sorg det innebär. Det är inget man bara rycker på axlarna åt, lägger bakom sig och skaffar en hobby i stället.

Det jag har svårt för i diskussionen som fördes var att det var så otroligt svartvitt. Antingen väljer man att adoptera och då stöder man i 100 % av fallen en industri som utnyttjar människor i fattiga länder för ens egna egoistiska syften, eller så lämnar man sin barnlängtan och lägger pengarna man skulle ha lagt på adoption på att hjälpa fattiga människor. Jag tror inte att det är så svartvitt och enkelt och jag känner att det blir fel när man skuldbelägger adoptivföräldrar och människors längtan efter barn. Kan man verkligen lägga hela ansvaret för de mörka sidorna av adoption (barnfabriker, kidnappade barn, föräldrar som tvingas att lämna bort barn osv.) på de som vill adoptera? Visst har man ett ansvar att se till att den organisation man vänder sig till är seriös, men i övrigt anser jag att det är myndigheternas och adoptionsorganisationernas ansvar att se till att det går till på ett moraliskt riktigt sätt.

I en perfekt värld skulle det inte finnas något behov av adoptioner. Alla skulle kunna få barn om och när de ville och om de inte kunde det skulle de bara kunna lägga det bakom sig. Det skulle framför allt heller inte födas några oönskade barn som riskerar att få tillbringa sina liv på barnhem. Men vi är ju inte där än. Det finns föräldralösa barn och det finns barnlösa (potentiella) föräldrar. Är då verkligen lösningen på problemet att helt enkelt förbjuda adoptioner?

Jag tror inte att fattigdom och barnhem försvinner bara för att människor slutar att adoptera barn från barnhem. Är det inte bättre att i första hand arbeta för att förhindra att oönskade barn föds, samt att man gör insatser mot de olagliga delarna av adoptioner? I mina ögon är det största problemet att det inte finns tillgång till preventivmedel och aborter för en så enormt stor del av världens befolkning, samt att det är så stora skillnader i resurser mellan de rika och fattiga delarna av världen. Som jag ser det är det själva grunden till problemet och det som måste åtgärdas, inte att det finns människor med en längtan efter barn. Fast en lätt fråga är det definitivt inte, hur man än ser på det.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Feminism, Livet och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s