Vågar man vara en dålig feminist?

Igår skrev Lady Dahmer ett inlägg om den allt hårdare diskussionstonen som går att se på nätet och då framför allt inom feministiska kretsar. Jag skrev lite om detta själv för nästan ett år sedan och jag kan inte påstå att jag upplever att det har blivit det minsta bättre sedan dess, snarare tvärtom.

I vissa sammanhang känner jag (och jag har hört liknande från andra) att jag inte vågar uttala mig av rädsla för att inte kunna alla de rätta orden eller på annat sätt säga något som någon annan ska hugga på och bli arg över, trots mina försök att uttrycka mig på det sätt som, så vitt jag vet, är mest lämpligt. Det känns väldigt sorgligt att känna så. Det är en sak att inte våga yttra sig i sammanhang där man vet att det kan finnas meningsmotståndare och man är rädd för hur de kommer att bete sig om man argumenterar emot och det är otroligt sorgligt att man ska känna den rädslan, eftersom det gör att många inte vågar säga emot människor som exempelvis uttrycker sig rasistiskt. Men på något sätt är det ännu sorgligare att känna den rädslan i en grupp med människor som egentligen har samma mål och avsikter som en själv. Att känna sig tystad av de egna leden känns rent ut sagt för jävligt.

Visst har jag full förståelse för att det finns en ilska och frustration hos förtryckta grupper, liksom kvinnor känner hat mot män kan självklart transpersoner känna hat mot cispersoner, svarta mot vita osv. Det jag inte förstår är att en del inte verkar ha någon som helst förståelse för att alla inte är lika insatta som de själva är. Jag har inga problem med att man uppmärksammar olämpligt språkbruk, det jag har problem med är att om personen man påpekar detta till svarar med ”Jag förstår inte, hur menar du?” så reagerar man med ”Checka dina privilegier!” eller Googla!”. Den reaktionen leder enbart till att personen som har uttryckt sig olämpligt blir frustrerad och, antagligen, arg. Det är heller inte en reaktion som gör att samtalet kommer framåt och får andra att lära sig något.

Inom alla områden finns det människor som kan mycket, de har hållit på med det hela livet och har läst mycket om ämnet. Sedan finns det några som har hållit på ett tag och kan en del, lagom för att kunna hänga med men det finns ändå mycket kvar att lära. Sedan finns det andra som är fullständiga nybörjare, de vet att ämnet finns, de känner igen det och kan en del och vill veta mer, men har massor kvar att lära. Det går då inte att behandla nybörjarna och medelnivåpersonerna som om de är helt dumma i huvudet och ovilliga att lära sig, bara för att de inte har alla de kunskaper som elitpersonerna har. I stället får man vägleda dessa personer, förklara hur saker och ting hänger ihop och fungerar och hjälpa dem vidare. Man kanske inte orkar visa och förklara varje gång, men då är det antagligen bäst att inte påpeka felet till att börja med. Om människor behandlas som skit för att de inte kan allt redan från början kommer deras vilja att lära sig mer vara helt obefintlig.

Vi kan ta ett exempel. Jag har ridit i många år och har hyfsade kunskaper kring ridning och hur man sköter och hanterar hästar. Jag är därför i en position där jag kan hjälpa andra att lära sig mer, oavsett om det är nybörjare eller personer på ungefär samma nivå som jag, eftersom det finns otroligt mycket att lära sig. Jag kan också lära mig av människor som har hållit på längre än jag har, men även av personer på ungefär min nivå. Men det är också viktigt att komma ihåg att jag även kan lära mig av nybörjaren. Om jag får en fråga från en nybörjare kan det få mig att reflektera ytterligare över mina kunskaper och se var jag har en lucka eller så kan reflektionen få mig att fördjupa och befästa mina kunskaper.

Om jag skulle få en fråga eller se någon göra något som är fel fungerar det inte så bra om jag börjar skrika att personen är helt dum i huvudet som gör så, för även om jag tycker att något är självklart är det inte säkert att det är det för någon med andra kunskaper än mina. Självklart kan det vara jobbigt att få höra att man gör fel, eftersom ens stolthet får sig en törn, men det blir inte lättare att ta till sig information om den förmedlas på ett sätt som får en att känna sig helt inkompetent, utan det avskräcker antagligen personen från att över huvud taget vilja försöka igen. För jag vill ju gärna att andra ska lära sig mer om hästar och ridning, det är roligt och fantastiskt på så många sätt, och då måste jag också få personer med en genuin vilja att lära sig att känna att det är okej att göra fel ibland, att inte allt står och faller med de allra minsta detaljerna även om det är bra att få dessa rätt också.

För mig är det samma sak med feminismen. Jag tycker feminismen är fantastisk, den strävar efter något som jag tycker är självklart, dvs att alla ska vara värda lika mycket. Genom att dessutom ha en intersektionell analys omfattar feminismen för mig att detta lika värde inte bara ska omfatta kvinnor och män, utan ALLA. Ingen ska anses som eller behandlas som mindre värd och för mig är det ett otroligt stort och otroligt viktigt mål. Därför tycker jag att det är viktigt att alla som har en verklig vilja att sträva efter detta känner sig välkomna, oavsett hur privilegierad man är (eller inte är). Ju fler vi är som strävar mot samma mål, desto lättare kommer det bli att nå det målet. Det finns inte ett enda rätt sätt att vara feminist, eftersom vi alla är individer som tänker på olika sätt och arbetar mot målet på olika sätt, men vi kan alla hela tiden lära oss mer. Slutligen bjuder jag på detta citat från Roxane Gays ”Bad Feminist”:

Maybe I’m a bad feminist, but I am deeply committed to the issues important to the feminist movement. I have strong opinions about misogyny, institutional sexism that consistently places women at a disadvantage, the inequity in pay, the cult of beauty and thinness, the repeated attacks on reproductive freedom, violence against women, and on and on. I am as committed to fighting fiercely for equality as I am committed to disrupting the notion that there is an essential feminism.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Feminism och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.