Oron inför skolstarten

Igår var vi på öppet hus på den skola där det är tänkt att tigern ska börja i förskoleklass. Hon ser fram emot det jättemycket och när vi efter besöket sa att det är där hon kommer att gå utropade hon ”YES! YES! YES!”. Det känns bra att hon ser fram emot det så mycket, själv känner jag mest ångest inför hela konceptet, även om det egentligen verkar vara en bra skola på många sät. Det är inte bara att jag har svårt att smälta att vårt barn är så stort att hon ska börja förskoleklass till hösten, det är annat också.

Förskolan hon går på nu är fantastisk på många sätt. Visst har den sina brister också, men på det stora hela känner jag verkligen att vi dragit en vinstlott. Pedagogerna är otroligt engagerade och de arbetar mycket med det sociala samspelet och har dessutom ett helt godkänt genustänk (även om det finns saker jag har kritiserat, så har de förstått kritiken när vi har tagit upp det). Nu känner jag att det kommer bli en sådan enorm kontrast när ”riktiga” skolan börjar och jag är så orolig för hur det kommer att påverka vårt barn.

Till att börja med verkar det som om det här med genustänk inte existerar överhuvudtaget. Vi var på skolan i en timme och under denna tid fick vi höra följande från lärarna och fritidspedagogerna:

– De flesta grabbar brukar dras som magneter till det där rummet. (Om rummet med bilar och byggklossar)
– Är du en riktig pysseltjej? (Riktat till vårt barn)
– Och här har vi dockrummet.
– Är det en pojke eller en flicka? (Riktat till sambon om vårt barn, han fann sig i alla nog för att svara ”Det är en [tigerns namn]”)
– Så satt barnen på rad och masserade varandra, i stort sett varannan pojke, varannan flicka.

Plus att det i ett av klassrummen satt uppe meningar av typen ”Tjejen cyklar” och ”Killen läser” (vad är det för fel på ”barnet”?!) och på alfabetsskyltarna var bilden för ”Q” en ”quinna”.

Vi har ju märkt att vartefter vårt barn har blivit större har det blivit tydligare med uppdelningen mellan killar och tjejer på förskolan, men jag tror inte att jag kan minnas att hon någon gång har sagt att killar är på ett visst sätt och gör vissa saker och att tjejer är på ett annat sätt och gör andra saker. Visst kan hon prata om att ”killarna” gjort en viss sak, men inte på så vis att jag känt att hon kopplat beteendet specifikt till att de är killar. Fast att döma av det vi hörde och såg igår misstänker jag att hon ganska snabbt kommer att kastas in i och formas av en värld som säger att flickor och pojkar ska vara på vissa specifika och särskiljande sätt.

Vi märker att vårt barn dras mycket till att vilja leka med pojkarna, eftersom många av dem har liknande intressen som hon, fast hon ofta ändå leker med flickorna i slutändan. Om distinktionen mellan flickor och pojkar blir ännu skarpare tror jag att hon i ännu mindre utsträckning kommer att leka med pojkarna, även om jag av hela mitt hjärta önskar att hon kunde känna sig fri att leka med precis vem hon vill. Det gör mig ledsen att tänka på hur det påverkar ett barn att känna att det inte kan leka med en viss kompis, bara för att hen har ”fel” kön.

Till det kan vi också lägga oron för att jag tror att hela det sociala spelet blir så mycket svårare när barnen börjar skolan, vilket förstås också påverkas en hel del av kategorisering och uppdelning av flickor och pojkar. Det blir fler barn i skolmiljön och de flesta kommer att vara äldre än vårt barn. Kommer vårt barn att fortsätta känna att hon kan vara sig själv i den här miljön eller kommer hon att anpassa sig? Och om hon inte anpassar sig, hur kommer de andra barnen att reagera?

Det jag grubblar på är vad man som förälder kan göra för att påverka. Till att börja med, hur kan jag stötta mitt barn att våga och orka vara den hon är och inte den hon känner att hon borde vara? För det andra, hur kan man påverka skolan så att de tänker mer på att ha ett mer genusmedvetet förhållningssätt? Så vitt jag vet står likabehandling med i läroplanen, men hur får man skolan att arbeta efter det rent praktiskt, om det inte redan görs? Ni som har större barn, hur har ni stöttat dem genom skolan?

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Föräldraliv, Genus och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s