Antiauktoritär uppfostran är inte den ”enkla” vägen

De senaste dagarna har Lady Dahmer skrivit flera inlägg om barnuppfostran där hon beskriver sin syn och hur hon följer en antiauktoritär tanke med sina barn (läs t.ex. här och här). Jag är helt enig med LD:s tankar på det här området och tänkte därför utveckla lite hur jag (och sambon) tänker i förhållande till vårt barn.

Det allra viktigaste jag vill lyfta fram är nog att en antiauktoritär uppfostran (eller auktoritativ uppfostran) inte är en ”enkel” väg, som många verkar tro. Många verkar ha förväxlat det med att släppa barnen helt fria och låta dem göra som de vill utan att någonsin lägga sig i, vilket inte stämmer. Även om man är antiauktoritär finns det ”regler” att förhålla sig till, den stora skillnaden är att allt sker med respekt gentemot barnet och barnets vilja. Wikipedia förklarar så här:

Auktoritativ fostran innebär att vuxna ställer krav och sätter upp regler. De förväntar sig att barnen vill samarbeta. De lyssnar till barnens känslor och synpunkter, förklarar för dem sina egna skäl och synpunkter och är öppna för ett visst förhandlingsutrymme. De uppmuntrar sina barn att delta i beslutsfattanden. Respekt för både barn och vuxna betonas. Fostran vilar primärt på resonerande, att de vuxna försöker få barnen att förstå varför de förväntar ett visst beteende och ogillar ett annat. Relationen till barnen bygger på känslomässig värme och närhet. De sambandsstudier som gjorts pekar på att barnen till auktoritativa föräldrar är mer vänliga, socialt kompetenta, omsorgs- och samarbetsorienterade, tar större socialt ansvar och är mer psykiskt välmående och självständiga än andra barn.

Till skillnad från den auktoritära uppfostran, där de vuxna helt enkelt bestämmer och sedan förväntar sig lydnad, innebär den antiauktoritära uppfostran att man som vuxen förklarar sin ståndpunkt och lyssnar på barnets åsikter, vilket definitivt inte är någon enkel väg, snarare tvärtom! Det gäller att ha kött på benen när man fattar ett beslut och vara beredd att argumentera för sig eller helt enkelt inse att man inte har några vettiga argument och att man kanske därför får ändra sig. Man har ofta en hel del uppfattningar om hur saker och ting ”borde vara”, fast när man tänker efter inser man att det inte är någon absolut sanning och att det faktiskt går att göra på andra sätt också, som inte helt sällan är bättre.

För mig är det jätteviktigt att vårt barn känner att hennes åsikter, tankar och känslor respekteras, eftersom jag tror att det är en viktig del i att bygga en sund självkänsla. Barnet känner att hen och hens känslor och tankar har ett värde i sig själv. Det lär också barnet att argumentera för sin ståndpunkt och även om hen inte alltid får som hen vill finns åtminstone en känsla av att ha blivit lyssnad på. För självklart gör vi inte alltid som vårt barn vill och det händer ofta att hon blir arg eller besviken på oss, men även det är ju en del av livet och något man måste träna på att hantera. I det läget gäller det också att respektera barnets ilska eller besvikelse och visa förståelse för den, och absolut aldrig skuldbelägga några känslor.

Vi märker ju på vårt barn att hon är väldigt bra på att argumentera för sin sak, men även att hon klarar av att lyssna på andras ståndpunkter och att hon är väldigt empatisk. Allt det här tror jag är jätteviktigt inför framtiden, eftersom det är sunt att ifrågasätta beslut, även om det inte ska göras i all oändlighet utan det gäller att inse när det bara är att foga sig i ett beslut som någon annan har tagit, en chef till exempel. Visst kan man tycka att det är orättvist, men till skillnad från någon som alltid har mött auktoriteter som bara bestämmer eller om man alltid har fått fatta alla beslut själv tror jag att man har lättare att hantera den situationen.

Vårt barn får förstås inte bestämma allt här hemma, utan hon är delaktig i en del av de beslut vi fattar. Som exempel är hon ibland med och kommer med förslag på vad vi ska äta, hon får välja hur vi ska duka, hon har medbestämmande i vad vi ska göra på lediga dagar och hon väljer definitivt själv vad hon ska ha för kläder på sig, även om vi kan komma med tips på vilken typ av kläder som kan vara lämpligt en viss dag, och ibland kan vi be henne om hjälp med att välja vilka kläder vi vuxna ska ha.

En viktig del är att när det gäller saker där hon inte får vara med och bestämma förklarar vi varför vi har bestämt att något ska vara på ett visst sätt, i stället för att bara säga ”för att vi säger att det är så!”. Vi har också märkt att i situationer där vi har bestämt att vi ska göra en viss sak blir det mycket färre konflikter om vi förbereder henne på det lite i förväg, så att hon kan avsluta det hon håller på med. Ett enkelt exempel är maten, den vill vi ju äta när den är klar. Då säger vi till kanske fem minuter innan maten är klar att det börjar bli dags att avsluta leken eller vad hon nu är upptagen med, eller om hon tittar på en film bestämmer vi en lämplig scen i filmen där det är dags att stänga av. Som vuxen skulle jag bli väldigt irriterad om jag inte fick avsluta om jag höll på med något utan var tvungen att sluta tvärt, så jag tror att genom att förbereda och visa förståelse för att barnet vill avsluta kan man undvika en konflikt.

Precis som Lady Dahmer är ett av målen att undvika konflikter i den mån det går, vilket inte sker genom att låta barnet göra som det vill (eller bara bestämma rakt av, vilket visserligen till slut gör att man slipper konflikter eftersom barnet slutar att säga emot då det ändå inte är någon idé) utan genom att samarbeta med barnet och få barnet att vilja samarbeta med oss vuxna. Det är klart att det uppstår konflikter ändå, men jag tror att de är betydligt färre än de hade varit om vi inte hade strävat efter samarbete. Forskning visar att människor har en medfödd önskan och förmåga till samarbete, så för mig är det helt självklart att samarbeta med vårt barn. Om inte annat för att vi har så roligt tillsammans när vi gör det.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Föräldraliv och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s