Monstren har kommit ut ur garderoben

När vårt barn frågar oss om det finns monster brukar vi svara ”Nej, älskling, det finns inga monster”. Men idag vet jag inte om jag längre kan ge det svaret och mena det.

För det finns visst monster. De finns mitt ibland oss. De ser ut precis som vem som helst och rör sig bland oss, men under ytan som gör att de kan smälta in bland oss andra döljer sig saker som är hemskare än det värsta monster vår 5,5-åring kan föreställa sig. De hatar. De hatar och hatar och anser sig ha rätten att agera efter detta hat. De anser sig vara bättre än andra. De anser sig ha rätten att välja vem som får leva och vem som får dö.

Monstren finns ibland oss. De döljer sitt hat bakom fina ord som ”volymer” och ”begränsning”. De döljer sina monsterkroppar i jeans och tröja eller en stilig kostym. Men ibland tar de på sig en svart mask och en svart rock och beväpnar sig med svärd för att gå ut och döda barn och vuxna. De dödar för att de hatar. Kanske hatar de sig själva, likt riddar Kato som till slut ber om att få dö för att ingen hatar honom så mycket som han själv gör och hjärtat av sten skaver så fruktansvärt i bröstet.

Men det skaver i bröstet på oss andra också, vi som inte har ett hjärta av sten. Vi som ser att monstren finns ibland oss. Vi som önskar att monstren inte fanns. Det skaver i hjärtat och det värker i magen och vi gråter. Vi gråter över att det kan finnas så mycket hat. Att en enda människa kan vara så fylld av hat. Att ett samhälle kan vara så fyllt av hat. Det brinner i bröstet på oss av en önskan om att det går att förändra världen och få hatet att vändas till kärlek.

Så nästa gång vårt barn frågar om det finns monster vore det ärliga att svara ”Ja, älskling, det finns monster men de döljer sig bland oss bakom en mask av mänsklighet”. Men det svaret kan jag inte ge mitt barn än. Det svaret kommer hon ändå att upptäcka tids nog på egen hand.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s