Jag ger upp. Eller inte. Fast kanske ändå.

Jag ber om ursäkt på förhand för eventuell deprimerande och nedslagen ton i det här inlägget.

Ibland känner jag mest bara att jag inte längre orkar vara den där föräldern som gör genomtänkta val hela tiden (eller, inte hela tiden, direkt, men så ofta jag kan). Den som väljer böcker och filmer noga så att de ska vara så lite genomsyrade av unkna normer som möjligt, som är med och tittar på filmer för att kunna livekommentera när något säger eller gör något som är stereotypt eller fördomsfullt. Som försöker resonera kring hur kompisar eller pedagoger tänker eller diskuterar vad man kan fokusera på istället för att vara duktig och fin. Som ifrågasätter saker på förskolan.

För sedan kommer samhället och hela omgivningen in och motarbetar allt det man försöker göra. De bara öser stereotyper över barnen och det ska vara ”duktigt” hit och ”fint” dit, och tjejer är si och killar är så och det känns inte som att det spelar någon som helst roll vad man gör när alla andra gör annorlunda. Jag lyckas ju för sjutton inte ens få sambon att låta bli att slänga in ”tjejen” när han pratar med vårt barn. Det känns ibland som att det är lika bra att ge upp för det inte gör någon skillnad ändå, så kan man få slappna av lite och bara låta ungen se och läsa vad hon vill och så får det vara bra så och bli som det blir.

Då har jag inte ens gått in på all skit som påverkar en själv som vuxen vareviga dag. Alla omkring som pratar vikt mest hela tiden, som tycker att feminism är att förtrycka män och som slänger sig med sin vardagsrasism åt höger och vänster. Eller bara att hela tiden försöka vara en trevlig person som folk gillar, men som ändå slutar med att jag antingen inte säger någonting eller att jag säger alldeles för mycket och i båda fallen tittar folk på en som om man just landat i ett rymdskepp.

Men så inser jag att det går ju inte att ge upp. Det är bara att fortsätta kämpa och försöka stå emot och ifrågasätta normer. Jag måste försöka åstadkomma något bra för vårt barns skull och ge henne en vettig grund att stå på så att hon kanske själv orkar stå emot och ifrågasätta åtminstone en del normer. Fast det vore skönt med en liten paus ibland, för det känns lite ensamt här emellanåt.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Föräldraliv, Feminism och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Jag ger upp. Eller inte. Fast kanske ändå.

  1. CaLLe skriver:

    Har det inte hänt förut att vi gått och funderat på samma sak samtidigt? För de här tankarna har gnagt extra outhärdligt mycket den senaste tiden. Alltid detta motstånd, den sega sörjan av normer och ogenomtänkta åsikter som ligger som en blobb över världen och som en ständigt vadar omkring i, ibland ända upp till nästippsnivå.
    Men som du skriver, en måste liksom bara orka.
    För min del känner jag allt starkare att jag behöver en fristad, ett tryggt rum att vila i när omgivningen blir för mycket. Jag har inte det nu och det blir alldeles för ensamt.
    En orkar inte ensam. Men tillsammans gör vi det.

    • Helena skriver:

      Jo, det känns som att det här hänt flera gånger. Det tar så enormt på krafterna försöka hålla emot svallvågorna av ren skit som finns. Samtidigt kan jag inte lämna mitt barn skyddslöst mot det. Om man har lyckats alls visar sig ju först mycket längre fram.

      Vi får vara varandras trygga rum, kom bara kom!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s