Inte alla män, men vilka?

Så fort någon (troligtvis en kvinna) skriver något om exempelvis hur män är överrepresenterade i brottsstatistiken och hur många kvinnor känner sig otrygga bland män kommer det alltid någon kränkt man och skriker att det minsann inte är alla män som gör sådant, så det är bara dumt att vara rädd för män. Visst är det sant att det inte är alla män, men det jag inte förstår i de här diskussionerna är hur otroligt svårt vissa verkar ha för att ta till sig det som faktiskt sägs och inte ta åt sig på ett personligt plan.

Jag vet att många andra också har sagt det här, men jag kan inte låta bli att säga det själv ändå. Vi kvinnor (med ”kvinnor” avser jag alla som tolkas/ser sig som kvinnor) får ända från barnsben lära oss att vi på olika sätt ska begränsa våra liv för att inte utsätta oss själva för risk, och med ”risk” menar man då risken för att en man utför en våldshandling mot en. Vi ska inte gå hem själva på kvällen, vi ska inte flirta för mycket, vi ska inte dricka för mycket, vi ska inte klä oss för utmanande, vi ska inte följa med okända män hem – listan kan göras oändlig. Allt det här begränsar våra möjligheter att leva våra liv så som vi skulle vilja.

Om vi trots allt låter bli att följa något av dessa ”råd” och råkar illa ut, får vi höra att vi minsann inte borde ha utsatt oss för risken. Vore det inte bättre att se till att männen kunde hantera en kvinnas närvaro på ett vettigt sätt? Det alla råden baseras på är i grund och botten tanken att män inte är att lita på, att om de ser en kvinna i en situation där hon inte vidtagit alla tänkbara säkerhetsåtgärder (vilket i princip kan sammanfattas som att låsa in sig ensam i ett slutet utrymme) kan de bara inte låta bli att utsätta henne för en våldshandling. Det är närvaron av män som är risken, inte vad kvinnor gör/inte gör.

För även om inte alla män begår våldshandlingar är det helt omöjligt att veta vilken av alla de män man möter som faktiskt är en potentiell våldsverkare. De går inte omkring med skyltar som det står ”våldtäktsman” eller ”kvinnomisshandlare” på och därför får kvinnor lära sig att behandla alla män som potentiella våldsverkare, genom att försöka följa alla de råd som är avsedda att minimera risken. Men om vi påpekar att vi känner oss osäkra och rädda i mäns sällskap (vilket samhället har lärt oss att vi borde) får vi höra att vi minsann är orättvisa som behandlar även de snälla männen som en risk. Men hur ska vi någonsin kunna veta? Det är helt omöjligt.

Om jag till exempel är ute i skogen och möter en främmande man känner jag mig direkt på min vakt. Jag funderar över om jag bör möta hans blick eller inte, eftersom om jag möter hans blick kan det hända att han ser det som en invit, men om jag inte gör det kanske han tycker att jag är otrevlig och blir sur för det. Jag brukar också hinna fundera över hur lättillgänglig min mobil är om jag skulle behöva använda den. När jag sedan har passerat mannen försöker jag på ett någorlunda diskret sätt kolla så att han inte vänder för att följa efter mig och först när jag är hyfsat säker på att han inte gör det kan jag slappna av. Allt det här för att jag hela mitt liv har fått lära mig att män utgör en risk och att jag måste vara på min vakt. Det är inget jag själv har hittat på, det är något som kommer från familj, vänner, tidningar, tv, film och samhället i stort.

Men om man påpekar att detta gör att vi måste vara vaksamma inför alla män, eftersom kvinnor omöjligt kan veta vilka män som är snälla och vilka som inte är det, får man veta att man är en manshatare och att det inte går att dra alla män över en kam. Men jag frågar återigen, hur ska vi kunna veta? När 98 % av alla våldsbrott begås av män, även om dessa män endast utgör en liten procentandel av befolkningen, är risken att bli utsatt för våld om man möter en man betydligt större än om man möter en kvinna, vilket gäller både kvinnor och män. Skillnaden är att män inte får lära sig att akta sig för varandra på samma sätt som kvinnor får lära sig att akta sig för män.

Jag skulle tycka att det var fantastiskt skönt att slippa känna oro när jag möter en man, men det går inte att komma undan, eftersom det inte finns någon möjlighet att veta vem som är snäll eller inte. Jag väljer ändå att lita på män i de flesta fall, särskilt med tanke på att risken för att bli utsatt ändå är förhållandevis liten, särskilt när det gäller överfallsvåldtäkter. För vet ni vad? Den man som en gång försökte våldta mig var inte okänd på minsta vis och det skedde inte på en enslig väg ute i skogen. Och jag kan inte isolera mig helt och aldrig umgås med män igen.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Feminism och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s