Det här med vänner…

Jag tänkte spinna vidare lite på mitt inlägg om Facebook-vänner och fundera lite över det här med ”riktiga” vänner, alltså sådana som inte bara figurerar lite sådär emellanåt i ett flöde på internet utan som man faktiskt umgås med offline. Anledningen till att jag ens vågar skriva det här inlägget, som på något sätt känns tabu och lite skämmigt, är att jag i mina försök att hitta nya bloggar att läsa kom i på bloggen Vilken cirkus. Där skriver Katarina om ett inlägg hon skrev på sin andra blogg (Katta Kvack) för några år sedan, som handlar om att inte ha så många vänner.

För jag känner igen mig så väldigt mycket i det där. Visst har jag vänner och bekanta, men om jag skulle krisa har jag ingen person som känns självklar att höra av mig till och att gråta hos. Visst har de funnits där tidigare, jag har träffat jättefina människor när jag har pluggat eller jobbat och vissa har varit sådär riktigt nära att man vet att det går att ringa mitt i natten om det av någon anledning skulle behövas. Men de personerna har jag av olika anledningar glidit ifrån, antingen pga av geografiska avstånd eller för att vi utvecklats åt olika håll.

När man sedan är 40 år fyllda är det på något sätt inte lika lätt att knyta de där nära banden. Jag har alltid känslan av att andra redan har sina ”färdiga” umgängen och med ett eller flera barn verkar det inte finnas tid att släppa in nya människor. Eller så är det bara en yta, vad vet jag. Det händer att jag träffar människor som är väldigt trevliga och att tanken då kommer att ”den här personen skulle jag gärna lära känna mer”, men jag får helt ärligt erkänna att jag inte vet hur man gör. Jag har ofta svårt för kallpratet och innan jag känner mig trygg med en person släpper jag hen inte så gärna allt för nära inpå, vilket gör att det blir ett slags moment 22. Det är också lite läskigt att blotta sig och säga ”jag gillar dig, ska vi hitta på något?”, även om man inte använder just de orden.

Det här underlättas heller inte av att jag har hamnat i situationer där jag har upptäckt att jag misstolkat hur nära jag egentligen kommit en annan person. I min ridgrupp finns t ex en person som jag för några år sedan kände stort förtroende för och öppnade upp mig en del för. Sedan visade det sig en dag att hon skulle åka på ridläger utomlands med tre andra i gruppen och jag hade inte ens blivit tillfrågad. Jag fick dessutom höra att hon hade tänkt höra av sig till mig (hoppet väcktes!) men enbart för att få hjälp med vissa engelska termer (hej då hoppet!). Att sedan läsa på FB hur hon skrev att hon skulle åka på ridläger med ”bästa ridkompisarna” blev den slutliga spiken i kistan för det jag trodde var början på en fin vänskap.

För jag tycker ju själv att jag är en rätt okej person och en bra vän, om jag bara får chansen. Jag är lojal, omtänksam, klok och (tycker jag åtminstone) ofta rätt rolig. Det gäller bara att jag ska få chansen att visa det. Om jag hade varit en sur och tråkig typ hade jag väl kunnat förstå om folk drog öronen åt sig. Det svåra är bara att fortsätta se sig själv som en bra vän när man får känslan av att andra inte ser det hos en. Plötsligt blir det mycket lättare att bara se sina egna brister och undra vad det är för fel på en egentligen.

Och jag får erkänna att jag har fällt många tårar över detta. Jag är ju inte ensam egentligen, jag har en fin sambo och en underbar unge, men ibland behövs något mer och i den aspekten kan det kännas jäkligt ensamt ibland. Jag kan prata med min sambo om det allra mesta, fast det är skönt att ha någon ”utomstående” också. Någon som man kan prata med både viktiga och fullkomligt oviktiga saker om, någon som känner att jag är lika betydelsefull i hens liv som hen är i mitt. Jag har bara inte löst gåtan hur man hittar den där personen som det känns sådär helt självklart med än.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Livet och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Det här med vänner…

  1. Lisa skriver:

    Känner igen mig. Och vet inte heller hur man gör. Är så less på ytligt småprat, vill ha det djupa på en gång, men det går ju inte.

    • Helena skriver:

      Nej, men precis. Ytligt småprat är så trist, det är när man börjar komma in på det djupa som det blir intressant. Tyvärr går det liksom inte att börja i den änden…

  2. Jessica skriver:

    Känner samma sak. Jag har bekanta och kompisar, men vågar inte kalla dem för vänner. Jag kommer bara att bli besviken och jag har blivit sviken nog i mitt liv.
    Hur sjutton gör man för att träffa vänner egentligen?
    Anser mig rätt normal, lagom smart, lagom trevlig och kan prata om djupare grejer, men vad hjälper det.
    Jag söker mig inte ens till människor längre, lättare att inte utsätta sig för att inte bli vald…

    • Helena skriver:

      Jag vet verkligen inte hur man gör för att hitta vänner. Jag märker också att jag oftare sluter till om mig, vilket ju inte direkt gör det lättare att lära känna nya människor. Samtidigt är det så jobbigt att behöva ta besvikelsen att det ibland är lättare att göra så redan från början.

  3. Mony skriver:

    Vilken bra blog du har! Har suttit och läst i över en timme, fast tvätten ligger och väntar på upphängning. Jag tycker vi har lika uppfattning om många saker. Du får gärna besöka min blog om naturligt föräldraskap. Inte så många inlägg än, men din blog ger mig mycket inspiration.
    Mony på http://moaorganic.se/?page_id=1329

  4. lenaikista skriver:

    Jag tror många känner igen sig i det du skriver, vet att jag gör det.

    Jag är ju bra mkt äldre än du, o inför 50-årsdagen var jag mkt bekymrad över hur jag skulle kunna få ihop så många som man då ”förväntas” kunna samla. (Det löste sig, med öppet hus med även jobbet, där jag gillade många.)

    Sen bestämde jag mig för att strunta i hur man förväntas vara o vara som jag är. Ytligt umgänge tycker jag är ointressant att odla. Jag har man/bästis, vuxna barn o någon kompis. Jag har lätt att få bra kontakt direkt med likasinnade. Men hur man ”frågar chans” vet jag inte. Min man träffade jag ju också på nätet. Annars hade det nog inte blivit nåt, för ingen av oss visste hur man ”frågar chans” ;).

    Numera har jag faktiskt stort utbyte av en del av bloggkontakterna. Så jag känner mig inte ensam.

    • Helena skriver:

      Det är lustigt hur många som verkar känna igen sig i detta, vilket ju även syntes på inlägget jag länkade till. Ändå är det inget man hör ”i verkligheten”. Frågan är om det är för att ingen vågar prata om det och alla håller uppe en fasad av att man är jättelyckad med en massa vänner, eller om det är så att det är de personer som har svårare för detta i den ”fysiska världen” som i större utsträckning söker sig ut på nätet och knyter kontakter den vägen?

      Jag har på många sätt också kommit till en punkt där jag har bestämt mig för att vara jag och inte försöka vara det som förväntas. Jag har heller inget intresse av att odla ytligt umgänge, problemet ligger nog i att utöver min sambo har jag i stort sett ingen som jag känner mig sådär riktigt nära, som jag skrev i inlägget, en sådan där person som man kan vända sig till både när det stormar och när allt är bra.

      Som du säger är det där med att ”fråga chans” jättesvårt, både vad gäller kärleks- och vänskapsrelationer. De har ju för övrigt många likheter med varandra 🙂

      • lenaikista skriver:

        Det gäller det mesta, är min erfarenhet: Utifrån ser alla så lyckade ut. När man berättar om sina problem delar andra med sig på ett härligt sätt.

        Jag har lätt för att öppna mig, gå direkt på djupa samtal (om jag känner gensvar hos motparten). (Har väl inte råkat illa ut hittills.) Men inte heller jag berättade för nån om mina bekymmer inför femtioårsdan, Det kändes pinsamt. Idag hade jag säkert gjort det. Finns fördelar med att bli gammal. 🙂

  5. Ping: November och jag är inte vänner | Ett tigerliv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s