Föräldraskap och makt

Igår när vi var och handlade såg jag en sak som fick mig att fundera lite. Det var en till synes helt vanlig tvåbarnsfamilj med en mamma och en pappa. Det började med att jag reagerade på att pappan sa till sonen på ett väldigt bryskt sätt att de inte skulle köpa en sak och det var kanske inte så anmärkningsvärt, det kan väl hända. Fast sedan såg jag dem igen och hör hur pappan säger till ena barnet ”fast jag skiter i vad du tycker!” och då kändes det plötsligt lite mer problematiskt. För hur känns det egentligen för ett barn som får höra att föräldrarna skiter i ens åsikt?

Jag har svårt att tro att det får barnet att känna sig särskilt värdefullt och hur det påverkar barnets agerande är svårt att spekulera i, även om man kan tänka sig att det inte direkt har en positiv inverkan, jag kan föreställa mig hur frustrerad jag skulle bli om jag själv fick höra det. Det här fick mig att tänka på förhållandet mellan föräldrar och barn när det gäller makt. Föräldrarna är ju de som sitter på makten (även om vissa gör gällande att det är barnen som har makten numera), vilket man kan hantera på olika sätt. En del anser att det är helt självklart att de som vuxna ska ha hela makten och utövar den på alla tänkbara sätt, utan att ge barnen minsta lilla att säga till om, ofta med påföljd att barnen försöker kämpa till sig makt på olika sätt. Sedan finns det de som inte tycker att föräldrarna ska ha hela makten och hanterar det genom att låta barnen vara med och bestämma i stort sett allt, t.ex. om barnet ska vaccinera sig eller inte, vilket i sin tur kan göra att barnet kämpar för att slippa bestämma eftersom det blir övermäktigt för ett barn.

Själva har vi väl försökt välja någon slags medelväg. Det finns vissa saker som vi som föräldrar måste bestämma över, t.ex. frågor som gäller vårt barns hälsa eller vad våra pengar ska gå till. Därmed inte sagt att vi inte låter vårt barn vara med och fatta beslut om en del saker. Hon får vara med och komma med förslag på vad vi kan äta eller vad vi ska göra när vi är lediga och hon får välja kläder själv, om hon inte ber oss välja åt henne (vilka hon ska ha på sig den dagen, alltså, och ibland är hon med när vi handlar kläder). Vi försöker även lyssna på henne när hon uttrycker att vi bestämmer för mycket, för att se om vi kanske har fastnat i vårt tänk och faktiskt kan ge henne mer utrymme i en fråga.

Det är ju också så att ett barn inte har samma förmåga att se handling och konsekvens som en vuxen har, vilket innebär att det händer att vi inte kan göra så som barnet tycker, men då försöker vi förklara varför. Vi gillar helt enkelt inte att vara maktfullkomliga och vi vill visa respekt för vårt barn. Vid vissa tillfällen kan det här säkert göra att vi ser ut som slapphänta föräldrar som har överlåtit all makt åt vårt barn, medan vi vid andra tillfället kan verka köra över vårt barns vilja. Det är inte en helt lätt balansgång alla gånger, men jag upplever ändå att vårt barn är ganska tillfreds. Hon vet att hon kan argumentera för sin sak och att vi lyssnar på hennes åsikt även om vi inte alltid gör som hon tycker, medan vi andra gånger gör som hon föreslår.

Jag tänker att en förälder som säger till sitt barn ”jag skiter i vad du tycker!” säkert älskar sitt barn, jag undrar bara om barnet verkligen känner att föräldern gör det. Att uttrycka sig så är att köra över barnet totalt och de allra flesta skulle nog knappast säga så till en annan vuxen, men bara för att det är ett barn är det på något sätt okej, för barn är det liksom godtagbart att inte lyssna på. På samma sätt som en anställd vill vara med och fatta beslut om situationen på sin arbetsplats anser jag att det borde vara självklart att ett barn får vara med och fatta beslut om situationen i sitt hem. Jag tror också att det är en viktig del i att dels lära sig att argumentera för en fråga, dels träna på att fatta beslut, vilket man kommer att ställas inför hela tiden som vuxen. Om man aldrig har fått träna på det och dessutom har fått höra att ens åsikt inte räknas tror jag att det kan bli väldigt svårt när man en vacker dag ska stå på egna ben.

Nu vet jag inte längre vart jag ville komma med detta, så jag avslutar helt enkelt med en fråga: hur mycket får era barn vara med och bestämma?

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Föräldraliv och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Föräldraskap och makt

  1. lenaikista skriver:

    Det här är ju utmaningen med barn. Att antingen bestämma allt eller låta barnen bestämma allt är ju enkelt (ja, jämförelsevis då ;).

    Men att ständigt ompröva hur mkt de kan avgöra själva just nu, när gränsen ständigt förskjuts, det kräver sin förälder! För vi vill (väl?) inte att våra vuxna barn ska fortsätta att fråga oss hur de ska göra i stort som smått?

    Jag gjorde som med vuxna, förklarade varför jag sa ja eller nej. Oreflekterat, tror jag, ordergivning känns onaturligt för mig. Då föll en del förbud bort, minns jag, för jag insåg att jag egentligen inte kunde motivera dem. Nyttigt. (De vuxna barnen verkar vilja ha kontakt också.)

    Minns en arbetskompis som ville vara generös och sa till sonen: 2Nu ska du få bestämma vilken leksak vi ska köpa.” Han började storgråta. Det blev för mycket för honom.

    • Helena skriver:

      Visst är det så att det är förhållandevis enkelt att bara bestämma helt eller avsäga sig bestämmandet. Det riktigt svåra är ju, som du säger, att hitta vad som är en lagom nivå för barnet att bestämma själv och sedan tänka om och våga tänja på den gränsen. I början kan det vara alldeles tillräckligt att välja om man vill ha en blå eller en röd mugg, och till och med det kan kännas övermäktigt att välja när man är riktigt liten.

      Vi gör som du och förklarar varför vi gör på ett visst sätt och precis som du upptäckte ser vi då att det finns vissa beslut som vi helt enkelt inte har några argument för och då är det bara att backa. Jag tror på ärlighet, så i de fallen säger vi helt enkelt till barnet att ”det hade jag inte tänkt på, klart att vi kan göra så”. Det behöver inte vara konstigare än så 🙂

      • lenaikista skriver:

        Den enda ggn jag minns att jag fick säga nej utan att egentligen kunna motivera var faktiskt när dottern tyckte att mamma också skulle vara naken på gräsmattan framför flerfamiljshuset, eftersom det var så varmt.. . 🙂 ”Vuxna får inte det.” ”Varför?” …

      • Helena skriver:

        Haha, ja ibland blir det lite snärjigare att få ihop en vettig förklaring 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s