Hur undviker man ”den roliga tjockisen”?

Alla föräldrar kan antagligen skriva under på att det inte är så lätt att vara förälder alla gånger. Ännu lite krångligare blir det när man försöker uppfostra sitt barn med värderingar som kanske inte alltid är helt självklara i samhället i övrigt, t.ex. om man strävar efter en genusmedveten uppfostran.

En sak som jag tycker är svår att tackla är synen på människor och deras vikt. Jag jobbar ju själv mycket med att acceptera min egen kropp som den är och pratar inte vikt när vårt barn är med. Jag är själv uppväxt i ett hem där övervikt var något som sågs ner på väldigt mycket, vilket har gjort att även om jag själv inte har någon direkt övervikt är det så djupt inpräntat i mig att minsta lilla kilo som läggs till på kroppen är lika med katastrof. Den här känslan vill jag göra allt för att undvika att överföra till mitt barn. Därför pratar vi inte om folks kroppar, vare sig de är tjocka, smala eller allt däremellan.

Nu lever ju inte barn i en skyddad verkstad och därför blev jag, kanske inte förvånad, men åtminstone nedslagen när vårt barn kom hem från förskolan och använde ordet ”tjockis” och fnissade lite. Jag vet ju att det inte är något vi har sagt här hemma innan och ändå har hon hört det och dessutom sammankopplat det med något att fnissa åt. Vi har försökt att avdramatisera det och pratat om att alla ser olika ut, en del är tjocka och en del är smala, men att ingen är bättre än någon annan, bara olika. Jag har också pratat om magen som mjuk och go’ och att det är positivt och mysigt.

Men i övrigt vet jag inte hur jag ska motverka det här. ”Den roliga tjockisen” är ju ett alldeles för vanligt inslag både här och var. Jag tycker inte att det är roligt när man skrattar åt folk, oavsett hur de ser ut, men just tjocka människor används väldigt ofta som något som är roligt. I filmer och serier är de oftast inte personer på samma villkor som de normsmala, utan de får nästan alltid vara med som ett ”roligt” inslag. Man kan ju självklart undvika sådana filmer och serier i så stor utsträckning som möjligt, men det är trots allt tyvärr en syn som genomsyrar vårt samhälle. Det anses liksom okej att skratta åt tjocka människor och det vill jag inte bidra till.

Det svåra är att jag inte riktigt vet hur jag ska prata med vårt barn om det här. Jag vet inte hur det kommer sig att hon uppfattat ”tjock” som något att fnissa åt och jag vet inte hur jag ska fråga henne utan att göra frågan mer dramatisk än jag vill att den ska vara. Vi har pratat om att vissa ord kan göra andra människor ledsna och att man därför bör undvika att använda dem. Vårt barn tycker till exempel att ”skitstövel” är ett roligt ord (tack, Ronja Rövardotter!), så vi har försökt förklara att det kan uppfattas fel om man säger det till någon, även om man själv bara tycker att det är ett roligt ord. Men hur ska jag undvika ”humorn” kring att vara tjock? Jag vet faktiskt inte just nu.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Föräldraliv, Livet och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Hur undviker man ”den roliga tjockisen”?

  1. Jag tycker att det här är jättesvårt. För å ena sidan vill jag inte lära mitt barn att kroppar är något som ska kommenteras och recenseras, å andra sidan vill jag inte att hon ska tro att ”tjock” är tabu och fel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s