Privilegiet att få barn

Redan när jag publicerade gårdagens inlägg kände jag att jag egentligen inte riktigt var klar med mina tankar, men jag publicerade ändå, för jag kände att jag behövde få ut det, sådär som man ibland behöver få ut saker som gör ont. Om man får ut det kan det helt enkelt göra mindre ont i hjärtat/kroppen/själen/var det nu är det värker när saker gör en ledsen. Fast det dröjde inte många timmar innan jag hade nystat mer i det och insåg att jag hade mer att säga.

För det är ju det där med privilegier. Det finns en himla massa privilegier här i världen som man kan ha eller inte ha, och det kan vara jättesvårt och jättejobbigt att hålla reda på dem alla. Det kan dessutom vara ganska jobbigt att inse sina privilegier, för att inte tala om ifall någon annan påpekar något som man själv inte är medveten om. Samtidigt är det så otroligt viktigt att inse sina privilegier och försöka agera utifrån den insikten.

Det ÄR nämligen ett privilegium att kunna få barn när och om man vill. Man kanske inte känner sig så himla priviligierad om man blir gravid även när man inte vill det, men det finns ändå saker man kan göra för att undvika det (även om de inte alltid fungerar till 100 %), däremot finns det inget skydd mot att inte kunna få barn. Ofrivillig barnlöshet är just ofrivillig och att då höra någon uttrycka sig på ett sätt som mer eller mindre antyder att man är lite extra bra för att man lyckas få barn direkt kommer den som inte alls lyckas att känna sig ganska dålig. Även om det inte var avsikten med det som skrevs landar det fel i en känslig fråga.

Just det här med barn (skaffa/vänta/föda/uppfostra) är ett väldigt känsligt kapitel för många och jag tror att ofrivillig barnlöshet är något av det mest smärtsamma man kan gå igenom. Det ses ofta som så självklart att man ska kunna få barn och när det då inte går kan det väldigt lätt ta knäcken på en. Varje månad väcks hoppet igen, kanske är detta månaden då det går vägen?, för att sedan krossas igen när mensen kommer. Varje gång är ytterligare en stor sten på sorgen. Även om det inte är något man egentligen kan påverka känner man sig redan ganska dålig som inte lyckas och funderar väldigt mycket över vad det kan vara man gör som är fel, vilket inte underlättas av andras attityd eller att få höra att någon annan ”satte det” på första försöket.

Jag skrev i gårdagens inlägg att man inte alltid kan anpassa sig efter alla tänkbara läsare när man skriver, men det var diplomaten i mig som talade, för jag tycker faktiskt att man bör försöka anpassa sig så mycket man kan. Jag anser egentligen att man bör försöka ha så bra koll på sina privilegier man kan och anpassa det man skriver efter det. ”Men det är ju alltid någon som blir kränkt!”, kanske någon utropar då. Nja, det håller jag inte med om. Om någon tar illa upp betyder det antagligen att du har uttryckt dig klumpigt eller olämpligt. Vissa frågor är dessutom extra känsliga och kan utlösa väldigt starka känslor hos den som läser det.

Nu är inte ofrivilligt barnlösa en förtryckt samhällsgrupp och möter därför inte alls samma svårigheter som t.ex. rasifierade eller HBTQ-personer. Däremot är det en grupp som på många sätt lever i skymundan. Många berättar inte om sin barnlöshet, kanske för att det är för smärtsamt, men jag tror att det ofta beror på att det nästan är något skamligt över att inte vara fertil. Fertila människor kan nästan stoltsera med hur lätt de blir gravida, medan de som försöker utan att lyckas tiger still. Berättar man får man dessutom ofta en massa ”goda” oombedda råd för hur man ska kunna förbättra sina chanser. Jag kan garantera att de flesta redan har provat allt och lite till. Därför håller många smärtan inom sig och bryter istället ihop i sin ensamhet.

Jag förväntar mig inte att folk ska trippa på tå pga att det kan finnas människor som är ofrivilligt barnlösa som läser det man skriver eller hör det man säger. Det jag däremot hoppas på är att människor i allmänhet (och kanske innehavaren av en av landets största bloggar i synnerhet) lägger lite tanke bakom hur man uttrycker sig. Det är nämligen rätt lätt att glömma, men det är viktigt hur vi uttrycker oss, språket är viktigt. Det har makten att både lyfta och trycka ner och ofta behöver man fundera lite över vad man säger. Man behöver inte anpassa sig till alla hela tiden, men om man exempelvis skriver om rasifierade behöver man fundera över hur rasifierade kan tänkas uppfatta det man skriver, och skriver man om att bli gravid behöver man fundera över hur människor som inte blir gravida hur gärna de än vill kan tänkas uppfatta det man skriver. Jag tror det är det man kallar respekt och hänsyn.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Föräldraliv, Livet och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Privilegiet att få barn

  1. lenaikista skriver:

    Jag tror jag förstår vad du menar, trots att jag själv haft oväntat lätt både att bli med barn och att föda. Bådadera fullständigt oförtjänt, vilket jag verkligen hoppas (och tror) att jag förmedlat när jag pratar om detta. När jag berättat om mina lätta förlossningar (jämfört med vad jag väntat mig, nervös o otränad som jag var) är det för att ge en motvikt mot alla dramatiska, skrämmande skildringar som blivande mammor ibland (märkligt nog) matas med.

    Så en stor tacksamhet känner jag, på samma sätt som jag är glad (inte mallig) över att jag fått vara så frisk. Hittills.

    (Den stora bloggen tycker jag blir mindre givande än den kunde vara, eftersom det tyvärr inte verkar vara meningen att man ska ifrågasätta, bara applådera. Är i alla fall mitt intryck, så jag läser den sällan numera.)

    • Helena skriver:

      Även om en del av mig tycker att det är djupt orättvist att vissa har lätt att få barn medan andra inte har det är jag helt med på att det är så världen fungerar. Som jag tror att du förstår handlar det så mycket om hur man uttrycker sig om man har turen att vara en person som har lätt för det och som har mått bra både fysiskt och psykiskt, det är inte så svårt att prata om det på ett sätt som inte strör onödigt salt i såren på den som det är jobbigt för. Det låter som om du pratar om det med hänsyn och det tycker jag verkar jättebra 🙂

      Vad gäller den stora bloggen både håller jag med och inte. Till viss del finns det utrymme för olika åsikter, samtidigt kan jag inte sticka under stol med att jag var/är lite nervös över hur innehavaren skulle reagera på det jag skrivit här.

  2. lenaikista skriver:

    Ja, jag förstår dig och tycker det är bra att du tar upp/påminner om detta.

    Bra om det finns utrymme i den stora bloggen. Jag är som sagt sällan där, sen jag försökte mig på ett (mkt försynt!) ifrågasättande av ett kategoriskt utropstecken… Lite trist, för det fanns även tankeväckare där ibland.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s