Lägga sig i andras föräldraskap

Häromveckan hände en grej som har legat och gnagt i mitt huvud, så det är bara att inse att det är lika bra att skriva ner det. Jag följer normalt principen att inte lägga mig i andras föräldraskap, oavsett vad jag tycker om hur de uppfostrar sina barn (undantaget om ett barn skulle må uppenbart dåligt, men den situationen har jag inte ställts inför), och jag brukar inte ge oombedda råd. Fast det händer att jag känner ett starkt behov av att tänja på den gränsen.

På tigerns förskola finns ett barn som väldigt ofta är ledset vid lämningar. Jag ser inte familjen varje dag, men ett par gånger i veckan, och åtminstone varannan gång när mamman lämnar gråter barnet, vilket har varit fallet i flera år. För ett par veckor sedan hade de dock en riktigt jobbig lämning. När jag och tigern kom var barnet väldigt ledset och ville inte låta mamman gå, utan försökte hålla henne kvar till varje pris. Den pedagog som var med var (tyvärr, måste jag säga) den pedagog som jag och sambon känner lägst förtroende för och som jag ofta upplever är ganska opsykologisk mot barnen. Det som gjorde ont i mig var att se hur mamman (och pedagogen) avfärdade barnets gråt och sa saker som ”mamma måste gå nu, jag har ju mitt jobb och du har ditt här på förskolan”, ”jag måste gå ut till [syskon] som väntar i bilen”, ”du vet ju att jag kommer tillbaka” och ”så, nu räcker det med gråt”.

Inte helt oväntat blev barnet helt förtvivlat när mamman till slut gick och ställde sig och bankade med nävarna på fönstret och grät fullkomligt hjärtskärande. Pedagogen försökte få hen därifrån med lock och pock, frågade om hen inte ville komma in och pyssla med de andra barnen (svaret? ”NEJ! Jag vill ha min mamma!”) och övergick till slut till ”Jag måste gå in till de andra barnen nu, följ med mig”. Det var otroligt jobbigt att se, så jag kan knappt föreställa mig hur det kändes för barnet och föräldern.

Fast jag kunde ändå inte låta bli att tänka på det synsätt som jag har tagit till mig av Petra Krantz Lindgren i hur man kan bemöta barns känslor genom att (försöka) lyssna till vad barnet försöker förmedla och möta barnet i känslan i stället för att göra allt man kan för att helt enkelt få barnet att sluta gråta. Jag tänkte också på Petras inlägg om de jobbiga lämningar hon själv hade med sitt barn första året på förskolan. Jag undrade hur det hade sett ut om förälder och pedagog i stället hade försökt lyssna på barnet, fråga vad det är som känns jobbigt med att mamma går, prata om att det är helt ok att längta när man är ifrån varandra och hur det kan kännas när man måste säga hej då till någon man tycker om, även fast man vet att personen kommer tillbaka, och om det finns något de kan göra för att det ska kännas mindre jobbigt. Det kliade verkligen i mig att själv börja prata med barnet, men dels känner jag hen inte så väl, dels var jag osäker på hur det skulle tas emot av pedagogen.

Hur som helst sa jag i alla fall hej då till mitt eget barn och gick. När jag sedan hämtade tigern på eftermiddagen var mamman från morgonen där och hon stod och pratade med en av pedagogerna vid samma bord där tigern satt och pysslade, så jag kunde inte undgå att höra att de pratade om morgonen. Eftersom jag ändå hade varit där på morgonen kunde jag bara inte vara tyst, utan jag var helt enkelt tvungen att lägga mig i rekommendera Petra Krantz Lindgrens bok för att få tips om hur man kan bemöta barns känslor. Jag försökte sälja in det med ”jag såg ju hur ledsen XX var så det kanske kan vara värt att testa vad som helst som kan tänkas hjälpa”. Jag är inte helt säker på hur föräldern tog det, det kändes inte som om hon tog det jättebra, men vad ska man göra? Det finns ingen garanti för att Petras sätt att tänka hjälper, fast det kan knappast göra situationen sämre, för det känns ganska tydligt att det inte funkar för den familjen i nuläget.

Nu vill jag inte dra allt för stora växlar på det här, men jag får erkänna att jag inte är jätteförvånad att det är just det här barnet som ibland blir ganska arg på tigern när de leker. Tigern kommer ofta hem och berättar att det här barnet har varit arg på henne och vi har pratat med pedagogerna som har en teori om att ilskan utlöses av att tigern ibland har ett behov av att vara själv och därför drar sig undan. Så kanske kan man tänka sig att en bättre avskedssituation på morgonen skulle göra det lättare för hen att hantera kompisars avvisande under dagen. I så fall känner jag att jag ändå har viss rätt att lägga mig i.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Föräldraliv och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Lägga sig i andras föräldraskap

  1. Freja skriver:

    Sånt där är så jobbigt! Att se hur andra föräldrar och pedagoger inte kan hantera en situation, men inte själv vara tillräckligt nära och/eller insatt för att kunna hjälpa till. Att tipsa om en bok tycker jag är ett bra sätt!

    • Helena skriver:

      Ja, jag kände att det var det bästa jag kunde göra i det läget, för jag kunde inte bara ignorera situationen. Med tanke på att jag gick därifrån med tårar i ögonen gör det ont i mig att tänka på barnet som är i den situationen…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s