Att bry sig om sitt barn är inte att curla

Efter helgens skogsutflykt la jag upp den här bilden på Facebook av när tigern har klättrat ungefär två meter upp i ett träd, med bildtexten ”Jag skulle ju ljuga om jag sa att jag inte blev lite nervös…”

2015/01/img_4459.jpg

Det ledde till följande kommentarer, den första från svärmor och den sista från en släkting:

2015/01/img_4462.jpg

Jag måste erkänna att jag blir otroligt (orimligt?) provocerad av det här och jag fick verkligen behärska mig för att inte bita ifrån på ett otrevligt sätt, även om en sådan kommentar som ändå är rätt överlägsen kanske förtjänar det. Till att börja med förstår jag inte var någonstans man lyckas läsa in att jag curlar, vet man ens vad curlingföräldrar är då? Jag skulle vilja påstå att det är helt normalt som förälder att bli lite nervös om ens snart-5-åriga unge klättrar två meter upp i ett träd, iförd vinterkängor och med minimalt utstickande pinnar som stöd (ser ni ens pinnarna hon har klättrat upp via?). Däremot var jag rätt stolt över vårt barn som klarade av det så lätt och vi förstod varför de andra barnen på förskolan är imponerade av hennes klätterförmåga. Om jag hade varit en curlingförälder hade jag antagligen inte låtit henne klättra där alls, men framför allt hade jag hjälpt henne både på upp- och nervägen.

Är det något jag vill så är det att vårt barn ska få chansen att utforska sin egen förmåga. Det gör mig jättenervös ibland, eftersom jag med min vuxna riskbedömning ser allt som skulle kunna hända. När hon var mindre var det nervöst att se henne klättra upp på en stol, sedan kändes det nervöst att se henne hoppa från stolen och nu känns det nervöst att se henne klättra från stolen upp till diskbänken och balansera på kanten vid diskhon för att plocka fram glas. Men jag låter henne göra det. Jag tar medvetet ett (mentalt) kliv tillbaka och ger henne chansen att prova och utvecklas, för om man inte utmanar sina gränser kommer man inte vidare. Att då få höra att jag curlar för att jag blir lite nervös emellanåt känns helt enkelt rätt orättvist.

Det jag också blir väldigt irriterad på är den här inställningen som många har att alla föräldrar idag curlar sina barn. Jag tror att det är en stor missuppfattning. Däremot tror jag att många av dagens föräldrar är betydligt mer lyhörda mot sina barn än vad som har varit normen tidigare, och bemöter dem som fullvärdiga människor, inte som små ofärdiga dumskallar som ska foga sig och lyda allt vuxna säger. I vissas ögon ser det kanske mjäkigt ut, men eftersom jag har tagit mig tiden att lyssna på vårt barn vet jag hur mycket klokt som ryms i det där lilla huvudet och jag vet att det ofta är värt att lyssna när hon pratar.

Curlingföräldraskap handlar ju om att sopa undan alla hinder som kan tänkas stå i barnens väg, så att de aldrig stöter på några svårigheter utan bara kan glida fram genom livet. Att lyssna på sitt barn och bemöta det med respekt är något helt annat. Det tror jag snarare är något som kan ge barnen styrka att bemöta svårigheter som dyker upp, för barnet har fått lära sig att diskutera, tänka självständigt och lösa problem. Om man dessutom låter barnet prova på saker och utmana sina gränser kan man också hjälpa till att stärka barnet, eftersom det dels upptäcker att det klarar av saker själv, dels ser att föräldern/föräldrarna litar på dess förmåga. Det betyder dock inte att det inte kommer att finnas tusentals ytterligare tillfällen då jag kommer att känna mig lite småsvettig när vårt barn står där och balanserar på gränsen till vad (jag inbillar mig att) hon kan.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Föräldraliv och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Att bry sig om sitt barn är inte att curla

  1. CaLLe skriver:

    Men vad jag håller med!
    Jag har också barn som gladeligen klättrat upp i lyktstolpar och åkt på skateboard nerför rutschkanan under tiden som jag stått bredvid med hjärtat i halsgropen. Har som tur är aldrig hört att jag curlat barnen, snarare tvärtom, att jag borde bestämma mer över dem. Som vad de ska ha på sig (normativt, förstås), vad de ska äta (normativt förstås) eller vad de ska pyssla med på fritiden (normativt förstås). Suck. Kan inte bara folk låta bli att lägga sig i och tycka så förbaskat mycket om saker de inte har med att göra? I alla fall så länge barn inte uppenbarligen far illa, DÅ borde de verkligen lägga sig i (fast då gör de det inte, för då blir det besvärligt).
    Så vi fortsätter väl som vanligt då? Eller hur?! Och säger som Gudrun Schyman – skit i dom! 🙂

    • Helena skriver:

      Ja, vi skiter i dem och fortsätter som vanligt! 🙂 Ibland vill man ju bara snäsa åt folk att ge fasen i att lägga sig i ens föräldraskap, men det är i alla fall jag oftast lite för feg för. Blir vi för övrigt förvånade över att det var en man som kom med den överlägsna kommentaren?

      Även om jag blir lite nervös emellanåt är det ju jättekul att se vad ungen klarar av, dels för att jag alltid själv blir överraskad, dels för att jag ser hur stolt hon själv blir. Därmed inte sagt att det inte finns gränser för vad hon får göra, som häromdagen när jag sa stopp när hon ville gå balansgång på en smal rund bom med ett islager på. Där gick i alla fall min gräns 😀

  2. Ping: Saker som inte förvånar | Ett tigerliv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s