Behovet av etiketter

För dem som läser feministbloggar är det antagligen ingen nyhet att When darkness falls förra veckan förklarade att hon inte längre kallar sig feminist. Min första tanke var förvirring, eftersom jag tänkte att hon ju ändå i grunden står för samma tankar fortfarande, så jag fattade inte riktigt grejen. Samtidigt är det inte så förbaskat viktigt om jag fattar eller inte, hon har fattat ett beslut efter sitt hjärta, och oavsett vad hon kallar sig tror jag många som läser hennes blogg ändå har blivit (och kommer att bli) stärkta av hennes analyser och sätt att inte ta någon skit.

Sedan började jag fundera vidare över det som egentligen är en intressantare fråga, nämligen det här med vilka etiketter vi sätter på oss själva och andra. De är ju ett sätt att förenkla verkligheten och slippa en massa jobbiga gråzoner som tvingar oss att tänka och analysera. Vi träffar en person och sätter exempelvis etiketten ”man” på denne och har därmed en massa färdiga föreställningar som vi kopplar till det begreppet och som färgar vår syn på personen. Eller så får vi veta att en person är ”norrlänning” och har då en annan uppsättning föreställningar som vi kopplar till det begreppet. Eller så träffar vi en ”feminist” och tror oss veta vad hen står för. När sedan personens innehåll inte stämmer med etiketten, för att inte tala om ifall de avsäger sig etiketten, blir det lite jobbigt, för då måste vi börja tänka om, vilket man ibland lyckas bättre med än andra gånger. Det blir lite som när man ska ta en klunk vatten och så visar det sig vara hallonsaft – man tycker först att det smakar jättekonstigt, för det var inte vad man var beredd på, men när man ställt om sig till att det är hallonsaft man dricker smakar det finfint.

Det jag insåg när jag läste WDF:s förklaring till sitt beslut var att jag på många sätt tänker likadant. Jag anser mig ju vara feminist, men det är sällan jag benämner mig som det ”i verkligheten”, dvs när jag träffar människor offline. Ett tag tänkte jag att jag var feg som inte gjorde det, ”vågar jag inte stå för mina åsikter?”, fast jag har insett att det inte är så egentligen. Anledningen till att jag inte säger det är att jag inte vill behöva ta ansvar för andras förutfattade meningar och ibland missuppfattningar om vad en feminist är. Jag vill inte stå till svars för andra feministers åsikter, för även om mina åsikter i många fall överensstämmer med andras finns det annat där vi inte tänker lika, och jag kan bara svara för och stå för det jag själv tycker och tänker. Då föredrar jag att ha en feministisk syn i diskussioner och argumentera utifrån en feministisk ståndpunkt utan att för den skull deklarera att det är det jag gör. Jag har sett allt för många exempel på att människor förblindas av en etikett de har satt på någon person, så att de inte klarar att ta till sig det personen säger.

Visst kan det här tyckas fegt, som att jag försöker låtsas vara någon jag inte är, fast det gör jag ju inte. Jag framför fortfarande samma synpunkter och åsikter, men jag slipper vada genom ett träsk av andras föreställningar, ett träsk som ibland är så djupt att själva frågan som man försöker diskutera försvinner. Som jag ser det är inte det viktiga vilken etikett man sätter på sig själv, utan vad man gör, och ibland kan man känna sig friare utan en etikett. Andra människor kommer att fortsätta att placera en i fack i alla fall, för det är ju så himla bekvämt. Då kan det faktiskt vara roligare att vara lite obekväm.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Feminism och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Behovet av etiketter

  1. ”De är ju ett sätt att förenkla verkligheten och slippa en massa jobbiga gråzoner som tvingar oss att tänka och analysera.”

    Huvudet på spiken raring! Tänk själva mina små lamm 😉 Och folk tänker så det knakar nu och jag kunde inte vara nöjdare. Skitbra inlägg, ska länka till det i nästa inlägg jag skriver ❤ ❤ ❤

  2. Jag visste att du skulle förstå min humor 😉

  3. Ping: Även bra ledare kan leda fel | When darkness falls

  4. Lisa skriver:

    Otroligt bra sammanfattat! Själv har jag mycket lätt att kalla mig feminist på nätet men irl. . Inte lika lätt, alls!

    • Helena skriver:

      Tack! Visst är det lite märkligt att det är så mycket lättare att kalla sig feminist på nätet, men samtidigt finns det ju en skillnad där i och med att man får tala till punkt och förklara sitt resonemang klart utan att någon annan kan avbryta. Och så har man ju stöd av en massa andra coola feminister på nätet, vilket oftast inte är fallet irl.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s