Komplimangernas vara eller inte vara

För ett tag sedan skrev både Hej Blekk och Lady Dahmer om det här med komplimanger. Lady Dahmer menar att om man undviker komplimanger är det lättare att släppa fokus på sitt utseende och man kan därmed känna sig mer avslappnad i förhållande till utseendet. Hej Blekk håller till viss del med, men menar även på att för den som inte anses normsnygg och kanske ibland får höra att man är ful kan det vara ett sätt att orka med, att man faktiskt duger som man är. Båda de här inläggen har legat kvar i mina tankar, så nu äntligen blir det text av de tankarna.

Jag håller med båda i flera av deras argument och mina känslor kring komplimanger är väldigt dubbla. Jag känner själv att komplimanger gör mig mycket mer medveten om mitt utseende och jag känner mig ofta ganska besvärad av dem. Jag brukar ha lättast att ta emot komplimanger för min frisyr, eftersom det är något som jag själv kan påverka och där jag till stor del gjort ett aktivt val kring hur det ska se ut. Till skillnad från Lady Dahmer har jag väldigt sällan i mitt liv fått komplimanger för att vara söt eller snygg, undantaget var faktiskt det år då jag pluggade i England, där jag tydligen plötsligt ansågs ”snyggare än medel” och därför fick en hel del komplimanger för mitt utseende, men det var i stort sett bara där och hemma i Sverige igen var allt som vanligt, dvs inga komplimanger. Till skillnad från Hej Blekk har jag heller dock i stort sett aldrig fått höra att jag är ful. Jag har i stället hamnat i något slags utseendevakuum, nästan en känsla av att vara osynlig.

Samtidigt som jag kan känna att det är skönt att inte ha förväntningarna på mig att vara snygg, har det faktum att jag så sällan fått komplimanger för mitt utseende (jag har inte ens några minnen av att ha fått höra det som barn) gjort att jag känner att jag inte riktigt duger. Det är förstås en effekt av de förväntningar vi har, särskilt på kvinnor, vad gäller att man ska vara snygg och smal för att duga, som gör att om man inte är snygg är man ful och då är man värdelös. Den här föreställningen vill jag inget hellre än att den försvinner, eftersom den påverkar oss alla mer eller mindre, oavsett om vi är normsnygga eller inte. Att vara snygg har fått en alldeles för stor betydelse i vårt samhälle, vilket är skadligt på alldeles för många sätt.

Mig påverkar det på så vis att jag känner att det är något fel på mig, att jag inte lever upp till förväntningarna. Ibland kan jag bli avundsjuk på människor som får många positiva omdömen om sitt utseende, samtidigt som jag känner att det är skönt att slippa dem. Om man är van att få många komplimanger kan det ju också göra att man undrar vad som är fel den dagen de slutar komma. Bakom den positiva bedömningen ligger hotet om att få en negativ, att inte längre duga. Det kan då vara ganska skönt att slippa att uppmärksamhet dras till ens kropp. Själv reagerar jag ofta med misstro när jag får en komplimang (undantaget mitt hår då), eftersom jag själv inte ser det den andra personen ser och jag blir också väldigt medveten om den kroppsdel som omtalas, tillsammans med de kroppsdelar som inte får beröm, då jag genast antar att dessa inte duger för jag fick ju inte höra något positivt om dem.

Därför känner jag mig otroligt kluven inför att ge komplimanger till mitt barn för hennes utseende. Å ena sidan vill jag inte lägga någon vikt vid utseende och jag vill inte att hon ska känna att hennes värde ska ligga i hur hon ser ut, å andra sidan lever vi i ett samhälle som på många sätt betonar vikten av att ha ett tilltalande yttre för att duga, och jag är rädd för att hon ska känna att hon inte duger genom att aldrig få höra något positivt om sitt utseende. Och det är så otroligt frustrerande att känna att man inte kan vinna hur man än gör.

Därför har jag försökt lägga mig på något slags mellanläge. Vi undviker att lägga fokus på tigerns utseende, både när det gäller det hon är född med och det hon kan förändra i form av frisyr eller kläder. Vi pratar framför allt om hur saker och ting känns (t.ex. när håret flyger när man skakar på huvudet eller hur skön en tröja är) eller vad de har för funktion. Vi försöker också att uppmärksamma goda egenskaper och handlingar, eftersom vi anser att det är viktigt hur man är mot andra och ens beteende är något man kan påverka (vi säger dock hellre ”det var snällt gjort” än ”nu var du snäll”, eftersom man i det första fallet säger något om handlingen och i det andra något om barnet själv, vilket kan ge barnet känslan av att det är något oföränderligt som är inbyggt hos barnet, något som är särskilt viktigt att tänka på när det gäller mer negativa saker, så vi skulle aldrig säga ”nu var du dum”). Men det händer också att vi säger att hon är söt och fin, dels för att hon ibland frågar om vi tycker att hon är fin, dels för att hon inte ska känna att vi aldrig säger något positivt om henne när det gäller något som omgivningen betonar som så viktigt.

Det här är alltså ett sätt att försöka förhålla oss till utseendekraven från samhället, samtidigt som vi försöker lyfta fram andra saker som viktigare. Jag hoppas på att den här medelvägen kan ge henne en känsla av att det inte är utseendet som är det viktigaste i livet och att hon därigenom har en stark grund att stå på när hon ställs inför utseendekraven som bara kommer att växa med åren, samtidigt som hon vet att åtminstone vi tycker att hon är fin och duger de gånger hon inte kan stå emot kraven.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Genus och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Komplimangernas vara eller inte vara

  1. Freja skriver:

    Spännande, jag håller med dig i så mycket. Jag behöver nog nyansera mitt eget inlägg några gånger, utifrån de kommentarer jag får, men det är ju tjusningen med att blogga. Diskussionerna i kommentarsfältet kan hjälpa en vidare! En sak som jag inte tänkte på var till exempel transkvinnor. De har så stora krav på sig att passa in i könet att komplimanger kan bli extra viktiga. Fast jag kan ju inte veta eftersom jag inte är i den situationen själv. Det skulle vara så skönt om vi slutade bedömas utifrån vårt utseende och istället fick vara våra handlingar och inre egenskaper!

    • Helena skriver:

      Ja, det är det som är så roligt med både att blogga och att läsa andras bloggar, att man får nya perspektiv på saker som man tidigare kanske tagit för givna. Just frågor som gäller transpersoner tycker jag är jättesvåra, för jag vill gärna inkludera det perspektivet, som så ofta glöms, samtidigt som jag känner att eftersom jag inte är i den situationen själv skulle det kännas som spekulationer och tolkningsföreträde. Men ja, tänk om vi fick vara våra inre personer och inte vårt yttre skal!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s