Mitt barn har inte två pappor

Det händer att man hamnar i diskussioner som börjar på ett sätt och sedan längs vägen kommer de in på ett spår som inte riktigt är vad man var beredd på. Jag hamnade nyligen i en sådan diskussion på Facebook (ja, nu igen). Det började med att en person länkade till en artikel om Anja Pärson som har ansökt om att adoptera det som är hennes och frun Filippas gemensamma barn. Personen som länkade ansåg att vi behöver en könsneutral familjelagstiftning, så att man inte ska behöva adoptera sitt eget barn. Gott så.

Sedan började folk dock spekulera i att barnet redan har en annan vårdnadshavare eller att det finns en pappa någonstans. När sedan en person fällde kommentaren ”Någon pappa nämns inte överhuvudtaget i artikeln, vilket säger att Sverige inte är jämställt. Män ska endast spruta ur sig och betala underhåll. Barn ska inte behöva se dem överhuvudtaget.” blev det lite för mycket. Jag påpekade att så vitt jag vet har Anjas och Filippas barn kommit till genom spermiedonation och det finns därför ingen pappa med i bilden. Jag fick då det underbara svaret ”Det finns bara ett sätt att utesluta en pappa och det är via jungfrufödsel.” samt ”Som jag säger, BARN ska ha rätt till sina BÅDA föräldrar. Jag tycker att BÅDA behövs. Lika mycket. Och i det fallet är tyvärr männen diskriminerade. Eller rättare sagt deras barn.” och ”Vad inseminationer beträffar så ser jag även där den biologiska pappan som pappan oavsett parets läggning.” Någonstans här såg jag fullkomligt rött.

För är det något mitt barn inte har så är det två pappor. Ej heller har ett barn som ett lesbiskt par skaffat genom insemination två mammor och en pappa (läs gärna Sannas utmärkta inlägg om biologi och sociala band). En person som väljer att donera sina spermier eller ägg gör det inte för glädjen i att bli förälder, utan för glädjen i att någon annan, som annars inte skulle ha möjligheten, kan få bli förälder. Det är därför inte diskriminerande mot donatorn att inte träffa sitt barn, eftersom donationen inte görs med utsikten att ha någon form av förhållande till ett eventuellt blivande barn. På vilket sätt det skulle vara diskriminerande mot barnet att inte träffa sitt biologiska ursprung fick jag ingen klarhet i.

Som jag har skrivit om tidigare blir man inte automatiskt pappa eller mamma bara för att man bidragit med arvsanlag till ett barn. Förälder blir man för att man har en föräldrarelation till ett barn, man älskar barnet, tar hand om det, vägleder det genom livet – man är den person barnet kallar för mamma eller pappa. Många sätter likhetstecken mellan barn som blivit till genom donation och barn som adopterats, och även barn som man fått som ”bonus” när man gått in i ett förhållande med någon som redan har barn. Jag kan inte tala för hur adoptivbarn och bonusbarn upplever sin situation, men det finns en viktig skillnad. Adoptivbarn och bonusbarn blir till i en relation, men lever sedan sitt liv i en annan relation, som inte var upphovet till barnet. Barn som blir till genom donation lever sitt liv i den relation som var upphov till barnet. Det gör att donatorn inte är någon som barnet har någon form av relation till. Adoptiv- och bonusbarn har däremot en relation till en pappa/mamma som eventuellt inte längre finns med i bilden. Detta anser jag vara en jättestor och viktig skillnad.

När det gäller adoptiv- och bonusbarn har den/de biologiska föräldrarna troligtvis någon form av känslomässig koppling till sitt barn, och barnet har det troligtvis till den/de biologiska föräldrarna. Det kan handla om känslor av att ha blivit övergiven, stolthet över att ha ett till land att kalla ”sitt”, sorg över att ha lämnat bort sitt barn eller till och med likgiltighet. Men hur det än är finns det känslor inblandade. När det gäller ägg- eller spermiedonation finns dock inte samma sorts koppling. Visst kan barnet vara nyfiket på sitt biologiska ursprung och visst kan det finnas ärftliga faktorer som i vissa situationer kan vara bra att känna till, men att gå från det till att säga att donatorn är mamma/pappa till barnet anser jag vara att hitta en koppling som inte finns.

Jag vill inte på något sätt neka barn deras rätt till föräldrar, men jag anser också att man inte ska dra det för långt. Barn behöver människor som älskar dem och tar hand om dem – människor som fungerar som föräldrar. Om det sedan är en, två eller flera, någon med biologisk/genetisk koppling eller någon med ett visst kön är inte det viktiga. Det är de sociala banden som är det viktiga. Jag kan inte tänka mig att vårt barn någonsin kommer att se donatorn som en ”pappa”. Hon kanske kommer fundera över vem han är, men en pappa har hon redan, en pappa som fanns där för henne igår, finns där för henne idag och kommer att finnas där för henne varje dag under överskådlig framtid.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Föräldraliv och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Mitt barn har inte två pappor

  1. Jag har lite dåligt samvete över att jag inte har kommenterat det här inlägget. Det är väl lite så att riktigt bra och uttömmande inlägg inte precis lämnar något i övrigt att tillägga, och då blir det lite magert i kommentarsfältet – när det är just de inläggen man egentligen tycker är viktiga och intressanta…

    • Helena skriver:

      Äsch, inte behöver du ha dåligt samvete (även om jag förstår känslan)! Jag får ta det som en komplimang istället 🙂 Sedan kan jag i och för sig inte förneka att det är roligt att höra andras reflektioner kring de ämnen man skriver om också, men det är mest en bonus.

  2. Lyckan skriver:

    Väldigt bra skrivet! Jag tackar för inspiration till hur jag kan bemöta sådana där provocerande kommentarer. Jag tror nämligen att människor som hakar upp sig på att ett barn med två mammor (vårt barn t.ex.) måste ha en ”pappa” någonstans kanske förstår bättre när de tittar på det från er situation – ert barn HAR en pappa men det är självklart inte donatorn. Det gör det väldigt tydligt hur konstigt det blir när man anser att donatorer är pappor. Nu blev det snurrigt, hoppas du förstår vad jag menar!

    • Helena skriver:

      Tack! Och vad bra att min text kanske kan vara till lite hjälp 🙂 Det är så frustrerande att så många dels hakar upp sig på biologin, som ju egentligen bara är en liten del i sammanhanget, dels hakar upp sig på det här att föräldrar måste vara ”en av varje kön”. Barn behöver kärlek, var den kommer ifrån är inte på långa vägar lika viktigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s