Vanligt Lego och tjej-Lego

Det jag ska skriva om nu är väl inte direkt något nytt, eftersom det var länge sedan Lego Friends släpptes. Jag retade mig på konceptet redan då, men nu när vårt barn sedan ett tag tillbaka har börjat bygga med Lego har tanken blivit aktuell för mig igen.

Jag tycker Lego är fantastiskt. Jag älskade att leka med det när jag var barn och tycker att det är roligt även som vuxen. Det stimulerar kreativiteten när man ska hitta på saker att bygga, man får öva problemlösning för att få ihop det man tänkt sig och det väcker fantasin i allt man kan göra. Det här är ju saker jag ser som något som det är bra för både flickor och pojkar att öva på, det är väldigt allmängiltiga saker. Förut marknadsfördes Lego även lika mycket till båda könen.

Men så på senare år har det hänt något. Leksakerna har fått en allt skarpare uppdelning i saker för flickor och saker för pojkar. I leksaksaffärerna finns det helrosa avdelningar för tjejsaker och mörka, murriga avdelningar för killsaker. Och någonstans längs vägen hamnade tydligen Lego i ”pojkkategorin”. Därför finns det en väldig massa Lego på teman som riktar sig mot vad man antar att pojkar ska vara intresserade av, som bilar, flygplan, rymdskepp och riddare.

Så vad gör då Lego när de vill förbättra sin försäljning? Jo, de kommer på den extremt nyskapande idén att flickor också kan bygga med Lego. Tänka sig, va? Men flickor kan förstås inte leka med flygplan och sådant, utan man måste ta fram en ny serie, nämligen Lego Friends. Här går bitarna i pastelligt lila, rosa och blått. Figurerna gör visserligen olika saker och har jobb, men de marknadsförs så att man ska få en relation till figurerna, eftersom de alla har namn, till skillnad från de mer anonyma gubbarna i annat Lego. Jag ser det också som problematiskt att alla yrken är olika typer av service- eller vårdnadsyrken, som butik, glassförsäljare eller djurräddare. Här figurerar dessutom små husdjur, alltså återigen något som måste tas om hand.

Det jag också har reagerat på är nivån på hur avancerade byggsatserna är. Tigern har några olika Lego-satser från olika serier, bl a en från Lego Friends. Om man då jämför dem med varandra blir skillnaderna rätt tydliga. Båda byggsatserna nedan är för samma ålder (5–12 år).

20140713-123516-45316850.jpg

20140713-123516-45316003.jpg
Flygplanet är betydligt mer invecklat att bygga än uppsättningen med Ariel. Dessutom lockar det till en mer aktiv lek när man har byggt färdigt, eftersom planet kan flyga och det finns även med en mekanikerbil som kan vara med i leken. Ariel däremot kan liksom bara … stå framför portarna och vara fin. Och som tigern irriterat konstaterade häromdagen: ”hon kan ju inte stå själv!”. Inte helt förvånande är tigern heller inte särskilt intresserad av att bygga Ariel-satsen, för jag tror inte den stimulerar henne tillräckligt.

Jag tycker inte det är något fel att bredda vad Lego-satserna innehåller, det behöver inte bara vara bilar, Star Wars och riddare, de kan gärna ha en affär eller andra yrken och modeller som bygger relationer. Det som är problematiskt är att de så tydligt riktas mot olika kön. Genom att marknadsföra den ena serien mycket specifikt mot det ena könet (och alla övriga mot det andra) kommer de flesta köparna att gå på detta och köpa rosa tjejlego som lär flickorna att ta hand om andra, medan pojkarna får fordon och krig, vilket befäster dessa könsroller ännu en gång. Barnen lär sig återigen att det är skillnad mellan könen och vad de är lämpade för, och killarna kommer att slå bakut inför tanken på något så larvigt som rosa tjej-Lego, vilket innebär att de även här förnekas kontakten med sin vårdande sida, samtidigt som flickorna förnekas kontakten med tekniken (krigsleksakerna behöver egentligen inte något av könen).

Dessutom ser jag ett stort problem i att svårighetsgraden i de olika byggsatserna skiljer sig åt, beroende på om det är Lego Friends eller övriga serier. Nu har jag inte jämfört alla varianter, men av de jag har sett är Lego Friends-satserna enklare, vilket nedvärderar flickors förmåga att följa bygginstruktioner, men även deras intresse för teknik och byggande. Jag är helt övertygad om att om man ställs inför en större utmaning när man bygger en särskild sats lär man sig mer om hur man kan använda bitarna för att bygga andra saker också, eftersom man får en förståelse för hur saker är uppbyggda, något som stimulerar den egna kreativiteten, vilket är själva poängen med Lego. Genom att förenkla det som är inriktat mot flickor fjärmas flickorna ytterligare från det tekniska och i förlängningen tanken på att de kan ha tekniska eller fordonsrelaterade yrken.

Därför anser jag att hela konceptet med Lego Friends blir fel. Det är som sagt absolut inte fel att bredda utbudet, men det borde kunna göras på ett sätt som inte separerar en serie så tydligt från de andra. Dels innebär det att majoriteten av Legos utbud anses vara reserverat för ena könet, medan det andra får nöja sig med en betydligt mindre del, som dessutom gör att könsroller cementeras ytterligare. Sedan kan man såklart invända att det inte är någon som förbjuder någon att köpa det ena eller det andra, men när marknadsföringen (och samhället i övrigt) ser ut som den gör innebär det att majoriteten av konsumenter kommer att falla i just den här fällan och ge barnen ännu en lektion i var de hör hemma.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Genus och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s