Stora frågor på kvällskvisten

Igår när jag skulle natta tigern utspelade sig följande samtal:

Tigern: Kommer jag att få en egen bebis?
Jag: Ja, kanske om du träffar någon du tycker om och som du vill leva med och få barn med.
T: Men jag vill alltid bo med er! Jag vill alltid vara med er!
Jag: Du får självklart bo hos oss så länge du vill, när du blir stor kanske du vill bo på ett eget ställe.
T: Nej, jag vill alltid bo med er.
Jag: Ok.
T: Kommer ni att dö?
Jag: Ja, alla dör någon gång.
T: Kommer jag att dö?
Jag: Ja, du kommer också att göra det någon gång, men jag hoppas att det dröjer länge, länge.
T: När kommer jag att dö?
Jag: Det vet man inte.
T: När kommer du att dö?
Jag: Man vet aldrig när man kommer att dö. Men jag hoppas att jag får leva länge så att jag får se dig när du är vuxen och om du får barn någon gång.
T: Kan man dö i ett hus?
Jag: Ja, man kan dö i ett hus eller kanske på ett sjukhus eller något annat ställe.
T: Hur känns det att dö?
Jag: Jag vet inte. Men när man är död känner man ingenting, för då är man ju död.
T: Då kan man inte prata.
Jag: Nej, det kan man inte.

Så många stora funderingar om svåra frågor! Det gäller att väga sina ord på guldvåg, särskilt eftersom hon var ledsen under i stort sett hela samtalet. Det är väl rätt vanligt med funderingar kring livet och döden i 4-5-årsåldern, men det är inte helt lätt att svara på, särskilt inte när frågorna gör en själv alldeles tårögd.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Föräldraliv, Ur tigermun och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Stora frågor på kvällskvisten

  1. Calle skriver:

    Åh… samtalen om livet, döden och universum med en femåring! Jag önskar att jag hade spelat in samtalen jag haft med mina barn, det skulle kunna fylla upp en hel filosofibok! Det är bara för dig att njuta av samtalen, även om det känns tungt ibland. Barn lägger sällan några större värderingar i saker och ting, de bara konstaterar sakernas tillstånd och vandrar vidare i livet, i alla fall om vi vuxna intar en avslappnad hållning till samtalsämnena.

    • Helena skriver:

      Ja, de är ju helt underbara de där samtalen! Det som gör det lite jobbigt är just att hon själv är ledsen när hon tänker på att hon själv och vi ska dö. Men det är ju en jättestor och svår fråga även när man är vuxen, så vad ska det då inte vara när man är fyra?

      • Calle skriver:

        Jag fick frågan av ett av barnen en gång om hur det är att vara död och då svarade jag nåt i stil med:
        – Det är väl som att inte vara född. Hur kändes det?
        – Ingenting, svarade hen och såg nöjd ut. Var det inte läskigt att inte vara född lär det ju inte vara läskigt att vara död…
        Men som du skriver, det är stora frågor och det kan vara jobbigt för alla att tänka på.
        I nioårsåldern kommer en nästan jobbigare period då barnen kommer till insikt om att de inte bara är dödliga utan att de också står ensamma i världen som är så stor. Den sorgen och vilsenheten behöver mycket stöd från de vuxna. Men som alla förändringens åldrar är det också en möjlighet till utveckling, både hos barnet och en själv. 🙂

      • Helena skriver:

        Ja, det gäller ju att svara så att man inte förvärrar situationen utan håller det rätt ”enkelt”, utan att för den skull ”dumma ner” det. Men som du säger är det enormt utvecklande och spännande för både vuxna och barn. Alla åldrar har sina egna utmaningar, det är då ett som är sant 🙂

  2. Vi pratar också mycket om döden, om när vi ska dö, och vad som händer efter döden. Jag (och jag tror att min fru gör likadant) säger att jag inte vet, att ingen kan veta vad som händer efter döden, men att människor tror olika saker. Fyraåringen är övertygad om att man kommer till himlen och får träffa alla man tycker om. Jag undrar varför den bilden är så stark hos så många.

    • Helena skriver:

      Så är det ju, ingen vet vad som händer efter döden och det är väl just det som gör att vi människor aldrig sluta fundera över det. Bara det här med att förstå att man inte kommer tillbaka är svårt att ta in. Jag tror vår unge fått tanken om himlen från Lejonkungen, där Simbas pappa visar sig uppe på himlen. Det är väl något trösterikt att tänka att de man förlorat finns där och håller koll. Har du läst The Lovely Bones (Flickan från ovan)? Jag gillar bilden av himlen/livet efter detta som målas upp där.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s