För att jag måste

Okej, jag fattar att det här inte är jätteintressant för andra, men jag behöver skriva av mig lite nu igen. Det är bara att gå vidare för den som inte tycker mina personliga förehavanden är särskilt spännande.

Sedan det blev lite familjekris i julas, när resten av min familj bestämde sig för att fira jul hos min lillasyster utomlands, där jag inte är välkommen, har jag haft väldigt svårt att förlåta mina föräldrar. Det största problemet är egentligen inte att de gjorde som de gjorde, även om jag blev väldigt sårad av det, utan att de visade sådan total brist på förståelse för hur jag upplevde både den situationen och de senaste nio åren. En av de saker min mamma hade svårt att förstå var hur jag har känt att jag gång efter annan har stått åt sidan för att lämna plats åt min syster, eftersom jag inte velat pressa henne och heller inte vetat om hon velat träffa mig alls, så jag har hållit mig undan.

Nu är jag där igen. På semestern ska vi åka till Öland en vecka, vilket vi bokade i början av året. Eftersom vi ville vara säkra på att ha kattvakt frågade vi mina föräldrar, redan innan vi bokade, om katterna kunde vara hos dem den veckan, vilket skulle gå bra. Nu är det som så att min lillasyster med familj är på gång att flytta hem igen efter sina år utomlands. De har också två katter, vilka för närvarande bor hos mina föräldrar och ska göra det tills lillasyster flyttat hem. Självklart visar det sig nu att de andra katterna kommer att bo hos mina föräldrar den veckan vi ska vara bortresta, så vår noggranna planering faller och jag känner mig jättestressad över det.

Mamma tyckte att alla katterna kunde bo hos dem, men det funkar tyvärr inte. Framför allt beroende på att vår ena katt är okastrerad, vilket ökar risken för bråk rätt ordentligt. Han är dessutom inte ens vår, eftersom vi bara är fodervärdar åt honom, så vi känner att vi inte kan ta några risker (jag tror inte hans ägare skulle gå med på att vi gör så heller). Då båda våra katter är extremt sällskapliga är det inget alternativ att de är hemma själva hela veckan med någon som tittar till dem, för de skulle vantrivas så av det. Så nu måste vi hitta en annan kattvakt, vilket inte är helt lätt med tanke på att de flesta vi känner antingen är allergiska eller har egna katter. Detta blir ett stressmoment som jag kände att jag absolut inte behövde.

Så nu är situationen sådan att jag kliver tillbaka IGEN och lillasyster får sätta spelreglerna IGEN. Mina föräldrar verkar inte alls förstå problemet och istället för att be om ursäkt för att de försatt oss i en knepig situation tycker de bara att vi får hitta en annan lösning. Jag får också erkänna att om jag hade varit dem hade jag känt att efter att det blev som det blev i julas hade jag velat göra allt jag kunde för att göra det bättre den här gången. Istället känner jag mig än en gång oviktig och bortprioriterad, och fast mina föräldrar säger att de inte väljer någons sida känns det som att det är precis det de gör. IGEN. Och jag blir ledsen. IGEN.

Nåja, färdiggnällt för idag. Jag återkommer med något som är mer läsvärt för utomstående (t ex svar på era frågor, tack så mycket för dem, jättekul!) en annan dag.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Livet och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till För att jag måste

  1. Knyttet skriver:

    Men usch vilken trist situation. Är aldrig kul att känna att man blir bortprioriterad och dessutom inte möts av någon förståelse alls. Hoppas att det löser sig för dig! Kram

  2. Den andra mamman skriver:

    Det ÄR jätteintressant, tycker jag, om än sorgligt och tråkigt. Jag tror knappast att du är ensam om trassliga familjerelationer, utan antar tvärtom att vi är flera som känner och tacksamma över att vi får spegla våra släktneuroser i dina …

    • Helena skriver:

      Då fyller det i alla fall någon mer funktion än ventilering för mig 🙂 Jag har ju insett att när man börjar prata med folk är det nästan mer regel än undantag att det är något trassel i familjen. Inte för att det gör ens egen situation lättare egentligen, men det känns lite mindre ensamt, på något sätt.

  3. Ping: Tänkandet, hjärnan | Äpplen och päron

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s