Ibland gör det ont fast det egentligen är bra

Den senaste tiden har jag funderat en del på det här att vi inte kommer att skaffa några fler barn. Det är inte så att jag är missnöjd, jag har bara insett att det är en sorg som finns hos mig. Och ibland gör det ont. Ibland är det som att någon kommer och pillar bort den där nästan läkta sårskorpan och det börjar blöda litegrann.

Både sambon och jag är ju helt överens om att det inte blir några fler barn och jag vet inte om det hade blivit det ens om vi hade kunnat. Vi tyckte båda att bebistiden var enormt jobbig och nu när vårt barn är fyra är allt så mycket enklare. Visst har den här åldern sina utmaningar, men vi kan göra saker tillsammans alla tre, vi har inte ett hjälplöst knyte med oss utan en självgående unge som älskar att uppleva nya saker, vi kan prata med varandra och vi har väldigt roligt tillsammans. Även om det har gått tillräckligt lång tid sedan hon var bebis för att jag ska ha lyckats idealisera den tiden lite inser jag ändå att jag inte har den minsta lust att börja om.

Det förhindrar dock inte att det finns en sorg över att det blev som det blev. Minnet av den tunga tid som var innan vi fick vårt älskade barn ligger kvar i sinnet och kroppen. Jag som växt upp med två systrar har dessutom alltid haft en bild av att jag skulle få minst två barn känner en viss sorg över att det inte blev som jag tänkt mig. Jag kan också sörja att jag bara fick uppleva att vara gravid en gång. Även om det inte var någon dans på rosor direkt var det ändå en häftig upplevelse och det känns konstigt att veta att jag inte kommer att uppleva det igen.

En annan sak som jag funderar en hel del över är hur tigern kommer att uppleva det att hon inte få några syskon. Vad går hon miste om? Kommer hon själv uppleva att hon går miste om något? De allra flesta av hennes kompisar har eller ska få syskon och hon pratar mycket om att ha syskon. Att se kärleken mellan andras barn kan hugga i hjärtat, eftersom jag vet att tigern aldrig kan uppleva det. Samtidigt inser jag ju att genom att vi inte har fler än ett barn kan vi vara de bästa tänkbara föräldrarna till det barn vi har, vi orkar lägga all vår kraft och kärlek på henne. Hon kommer aldrig att behöva konkurrera med någon om vår uppmärksamhet. I det sammanhanget gör det mig ledsen att de kusiner hon har som är i hennes ålder är för avlägsna för att hon ska kunna få en nära relation med dem.

Ibland inträffar situationer som gör att den här sorgen väcks till liv lite extra, som vissa graviditetsbesked. Till exempel vännerna vi pratade med som lät helt övertygade om att de inte skulle ha fler barn, vilket fick mig att känna en skön samhörighet och ett samförstånd, men så ett halvår senare väntade de nästa barn. Eller som igår när vi fick veta att min lillasyster (hon som jag inte pratar med) väntar barn i december. Delvis för att hela situationen med henne är som den är, delvis för att de inte direkt har gett intrycket av att de längtar efter ett till barn utan mest vill ha det för att man ”borde”, men också för att det river i gamla sår från vår barnlöshetstid. De väntade nämligen sitt första barn när det var som allra jobbigast för oss. Beskedet om att de skulle ha barn fick jag av min mamma under det samtal då jag berättade för henne att vi inte kunde få barn. Jag kan inte tänka mig någonting som hade kunnat göra mer ont just då.

Så allt det här bildar tillsammans en enda röra av känslor som spretar åt alla håll och man vet aldrig riktigt när de ska väckas till liv. Det är som att gå barfota på gräsmattan och plötsligt trampa på en tistel. Gräsmattan är inte mindre grön och mjuk i övrigt, men just den platsen där tisteln växer gör ändå ont under fötterna. Jag älskar ju vårt barn över allt annat. Ofta tittar jag på henne och blir alldeles tårögd av lycka över att hon faktiskt finns hos oss. Det betyder dock inte att sorgen över att det inte blev som vi hade tänkt oss inte finns där. Och så kan det väl få vara då.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Föräldraliv, Livet och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Ibland gör det ont fast det egentligen är bra

  1. Ja, det kan det få vara.

    Och ja. Precis så.

    Jag kan känna mig lite…snuvad ibland. Visst finns det en liten sorg som ligger och skaver – över att jag aldrig fick vara gravid, över att jag inte vill ha fler barn, över allt mitt barn går miste om. Men som jag har skrivit tidigare så är jag fullständigt och odelbart övertygad om att det hon vinner är större än det hon går miste om. Visst kan jag önska att livet vore annorlunda, att jag vore annorlunda, men nu är det som det är, och det gäller att göra det bästa av situationen. Och det är ju, som du säger, en på många sätt så otroligt underbar situation.

    • Helena skriver:

      Visst är det så, jag vet ju att vi nu kan vara så bra föräldrar som möjligt. Vi mår som bäst både fysiskt och psykiskt som det är nu och det är trots allt det bästa för vårt barn också. I en perfekt värld hade det antagligen sett annorlunda ut, men världen är inte perfekt. Ungen däremot, hon är perfekt 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s