5. De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är

Här kommer den femte av mina 10 texter om feminism, den om de vanligaste motargumenten.

Det allra vanligaste jag har sett måste vara ”Men män är också förtryckta” alternativt ”Men jag upplever inte att jag har någon särskild makt”. Det första brukar oftast följas av exempel på män som inte får vårdnaden om sina barn i tvister och det andra av hur synd det är om dessa män som känner sig maktlösa i sina liv.

Det man missar i det första exemplet är att männen i dessa fall är drabbade av just de strukturer som feminismen försöker motarbeta. Att kvinnor exempelvis i större utsträckning än män får vårdnaden om barnen har att göra med de uppfattningar om manligt och kvinnligt som finns så rotade inom de flesta av oss, nämligen att kvinnorna är de som är bäst lämpade att ta hand om barn. Genom att arbeta för större jämställdhet och uppvärdera männens förmåga att klara ”kvinnliga” uppgifter, eller snarare att i grunden omvärdera vår syn på vad män och kvinnor är bra på (hint: samma saker), vill vi motverka de strukturer som missgynnar både kvinnor, män och barn.

Här kommer även sådant som den traditionella synen på män och kvinnor in, där männen ska vara starka och inte visa känslor, eftersom det är något ”kvinnligt” och därmed icke önskvärt. Det gör att män i större utsträckning håller sina känslor inne, vilket gör att självmord är vanligare bland män, samt att män måste upprätthålla en tuff och aggressiv manlighetsyta som gör att de i större utsträckning skadar både sig själva och andra. Om vi kan tillåta att alla oavsett kön har tillgång till hela känsloregistret kan vi med största sannolikhet minska dessa tendenser.

I det andra exemplet missar man att det inte går att analysera strukturer på individnivå. Sett till individen kan en specifik enskild kvinna ha betydligt större makt än en specifik enskild man. Det betyder dock inte att kvinnor som helhet har mer makt än män som helhet om vi sätter in dem i den struktur som råder i vårt samhälle, eftersom strukturerna och attityderna som helhet gynnar männen och missgynnar kvinnorna. Det innebär att en arbetslös man med ursprung i ett annat land kan sägas stå lågt på maktskalan ur ett perspektiv, men han är ändå strukturellt gynnad jämfört med en kvinna, särskilt om han ställs intill en arbetslös kvinna med ursprung i ett annat land. Strukturerna går i varandra och kan inte skiljas den ena från den andra, men det betyder inte att de inte finns där, även om de kan vara svåra att bena ut i ett enskilt fall.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Feminism och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till 5. De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är

  1. Ping: Tio texter om feminism | Ett tigerliv

  2. Så himla bra förklarat! De som klagar över att feminister inte vill utbilda dem har uppenbarligen inte brytt sig om att vare sig googla, följa länkar eller läsa mer än ett halvt inlägg på någon blogg de råkade snubbla över för fem år sen typ.

  3. Lisa skriver:

    Här måste jag protestera. Att män oftare ”förlorar” vårdnadstvister har inte alls främst att göra med uppfattningen om att kvinnor är bättre på att ta hand om barn utan med att män generellt sett har en betydligt sämre anknytning till sina barn eftersom de tillbringar betydligt mindre tid med dem innan separationen. Det finns forskning som visar att kvinnor ”vinner” inte vårdnaden för att de är kvinnor i sig utan för att de har en starkare anknytning till barnen. Med undantag för enstaka fall på individnivå är pappor alltså inte alls ”diskriminerade” och det är inte ett dugg synd om dem som grupp för att de ”förlorar” vårdnadstvister. Att man numera tar stor hänsyn till hurdan anknytning barn har till respektive förälder i vårdnadstvister är enbart positivt eftersom det självklart är barnets rätt till trygghet och inte fäders behov av ”rättvisa” som ska vara i fokus vid en vårdnadstvist.

    Om pappor var föräldralediga, vabbande och hämtade på dagis i lika stor utsträckning som mammor skulle resultatet bli följande:

    1: Förre skilsmässor och separationer (med färre vårdnadstvister som bieffekt)

    2. Om det ändå blir skilsmässa eller separation är det betydligt större chans att saken inte hamnar i rätten överhuvudtaget eftersom bägge föräldrarna är eniga om att dela lika på vårdnaden.

    3. Om saken ändå går till rättegång kommer pappor ha lika stor ”chans” som mammor att få vårdnaden, möjligtvis med undantag för riktigt små barn som fortfarande helammas.

    En annan aspekt som inte går att bortse från när man pratar om att pappor ”diskrimineras” i vårdnadstvister är det faktum att män begår betydligt fler vålds och sexualbrott även inom familjen än vad kvinnor gör. Självklart ska ingen förälder, oavsett kön som begått vålds eller sexualbrott mot barnen eller den andra föräldern ha vårdnaden och det är en stor framgång att rättsväsendet äntligen börjat förstå det.

    Hela samhället , män kvinnor och barn skulle vinna på alla möjliga sätt om pappor tog större ansvar för sina barn både under och efter en separation. Men lösningen på jämställdhetsproblemet är knappast att pappor oavsett hur relationen till barnen ser ut automatiskt ska ha ”rätt” till t.e.x halva tiden med barnen efter en skilsmässa enbart för att han är biologisk förälder. De pappor som inte bemödat sig om att skaffa en ordentlig anknytning till barnen innan skilsmässan får helt enkelt acceptera att barnens trygghet kommer i första hand och efter skilsmässan steg för steg bygga upp en god anknytning i barnets takt och på barnets villkor. Och detsamma gäller självklart det fåtal fall där det rått ombytta roller och det varit pappan som tagit hela ansvaret och mamman inte har bemödat sig om att skaffa någon ordentlig anknytning.

    • Helena skriver:

      Det känns lite som att du har missförstått mig och tror att jag menar att det är synd om män som grupp och att de diskrimineras eller att de ska ha någon slags automatisk ”rätt” till vårdnad, men då har du nog inte läst mitt inlägg ordentligt. Jag anser absolut att män bör ta större ansvar och att vi ska arbeta för jämställdhet, jag är ju trots allt feminist.

      Visst finns det problem med män som har en dålig anknytning till sina barn, men frågan är då vad det beror på. Jag tror nämligen inte att män har någon medfödd oförmåga eller ovilja att anknyta till barn (även om sådana förstås finns, men då pratar vi individnivå och det gäller både män och kvinnor). Däremot är jag säker på att den syn som råder på män som sämre på att ta hand om barn påverkar så att män anknyter i lägre grad. De har helt enkelt fått lära sig att de inte kan och det är också sannolikt att de i många fall inte får chansen, just för att många anser att de inte har den förmågan. Synen att män inte ska vara känslosamma, eftersom det anses som något ”kvinnligt” och därmed dåligt, hindrar förstås också mäns möjligheter till ett fullgott förhållande till sina barn. Det är dessa strukturer jag försöker lyfta fram här och som måste förändras, eftersom det påverkar både män och kvinnor och står i vägen för jämställdheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s