Bekräfta utan att bedöma

Vi har för närvarande ett litet dilemma här hemma. Vi har alltid försökt tänka på att inte bedöma och ”betygsätta” saker som tigern gör, vilket jag har skrivit om tidigare. När det till exempel gäller saker hon ritar pratar vi om vad teckningen föreställer, vad djuret/människan/rymdskeppet kan göra och hur roligt/spännande/häftigt det verkar. Vi pratar även om själva upplevelsen att rita (eller vad det nu kan vara hon gör) och att det är roligt och spännande.

På senare tid har det här förhållningssättet dock komplicerats lite av att hon själv börjat fråga oss om en bedömning. Jag misstänker att det är något som kommer från förskolan, om det är kompisar eller pedagoger låter jag vara osagt, men hon har börjat visa saker hon gjort och sedan fråga ”tycker du den är fin?”. Och här tycker vi att det blir riktigt svårt. Man kan ju inte gärna svara ”nej”, det känns ganska självklart, men det känns också avigt att svara ”ja, den är jättefin”. Det brukar oftast bli ett lite mer neutralt ”mm” och sedan försöka prata om själva teckningen och kanske fråga om hon själv är nöjd. Det som gör att detta inte heller känns riktigt bra är att vi känner att vi undviker att svara på en direkt fråga. Det kan heller inte hjälpas att vi funderar över om hon tror att vi aldrig tycker att något hon gör är fint.

Jag försökte prata med henne för några dagar sedan och fråga om det är viktigt för henne att andra tycker det hon gör är fint. Vi pratade om att alla tycker olika, så att det en tycker är fint kanske en annan tycker är fult, och det är okej. Jag sa också att jag tänker att det som är viktigt för mig är att jag själv är nöjd och att jag tycker det känns roligt och bra att göra en viss sak, att det kan vara spännande att rita och måla för att det kanske blir något annat än det man tänkt sig från början. Jag upplevde att det var ett bra samtal, men jag vet inte hur mycket som gick in, för hon avslutade det hela med att fråga mig om teckningen hon gjorde innan var fin. Jahapp. Fast man kan ju inte begära hur mycket som helst av någon som inte ens fyllt fyra.

Men jag vet inte, jag tycker det är svårt att veta hur man ska hantera det här, för jag vill så gärna kunna förmedla att det är hennes egen upplevelse som är det viktiga, inte vad andra tycker om den. Samtidigt blir det konstigt att förneka henne ett svar på en rak fråga. Vi vill ju inte att hon ska sätta så stor vikt vid vad andra tycker att hennes värld rasar om hon inte får höra hur fint hon ritat eller hur duktig hon är, samtidigt som vi inte vill använda vår vuxna auktoritet åt att diktera för henne vad hon ska tycka och känna. Jamen, ni hör ju hur snurrigt det här är just nu. Nä, idag är det jag som beställer Petra Krantz Lindgrens ”Med känsla för barns självkänsla”, som kanske kan vara till lite hjälp att bena ut det här.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Föräldraliv, Ur tigermun och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Bekräfta utan att bedöma

  1. Åsa skriver:

    Det där är så svårt. Alltså det är lätt att undvika att slänga ur sig ”fin-kommentarerna”, men hur gör man när barnet frågar rakt ut? Som du säger kan man inte direkt svara Nej. Jag har jobbat inom förskolan och där finns det ibland barn som väldigt ofta söker bekräftelse på att de är fina eller det de gjort är fint. Man vill ju inte heller såra barnet genom att inte säga att det är fint. Om det sedan innebär att barnet tror att man tycker det är fult.

    Jag tror att man måste arbeta på det hela tiden, genom att diskutera kring varför det skall vara fint, är det viktigt? Vad det innebär för barnen. Och fokusera mera på innehållet och processen än slutresultatet. Och vänja barnen av med ytlig bedömning. Det känns väldigt svårt när det samtidigt finns andra personer i barnens närhet som häver ur sig fin och fint i tid och otid. Och när visa barn verkar uppskatta mera att få höra ”Vad fin du är i dag” än ”Vad roligt att se dig i dag”.

    (Ursäkta flummigheten)

    • Helena skriver:

      Ja, det är de banorna jag är inne på också, att man får prata om varför det ska vara fint och på vilket sätt det är viktigt. Det är ju den banan vi är inne på, så förhoppningsvis leder det någon vart så småningom, även om hon än så länge kanske har lite svårt att sätta ord på de tankarna själv. Det känns som att hon precis har lärt sig att omgivningen tycker att det är viktigt att saker eller personer är fina och då kanske nästa steg framöver kan vara att känna att hon själv inte tycker att det är så viktigt, om du förstår hur jag menar. Men nog är det svårt när det kommer som en direkt fråga.

  2. presens skriver:

    Jag tycker också att det här är apsvårt. Min fyraåring är inne i en period just nu där det verkar vara väldigt viktigt för henne att vi tycker att det hon gör är fint. Vi pratar, precis som ni, mycket om varför det är viktigt, och vad hon själv tycker, och om det var roligt att göra den där teckningen/grejen, men hon har ett behov av att få bekräftelsen från oss – inte att *hon* duger, men att det hon skapar duger. Jag vill inte landa i att hon aldrig får höra att det hon gör är bra, för jag tänker att avsaknaden av beröm och bekräftelse inte nödvändigtvis kommer att tolkas av henne som ”skönt, en trygg hamn där jag slipper prestera” utan, förstås, som ”de tycker aldrig att det jag gör är fint nog”.

    Men jag tänker också att det trots allt är en skillnad. Skillnad på att jämt och ständigt svara ”ja, vad fin” på vad ungen än vill visa, och att faktiskt, på en rak fråga, svara ”ja, den är jättefin”, *samtidigt* som man visar intresse för barnet och alstret.

    (Och vem var det som sa att ”jag tänker” är det nya inneuttrycket som borde förbjudas…?)

    • Helena skriver:

      Det kanske är någon 4-åringsgrej…? Tigern fyller ju fyra nästa månad. Men jag tror det ligger något i det du säger att det är skillnad på att i princip rutinmässigt hojta ”vad fin!” så fort barnet visar något och att svara ja på en direkt fråga. Bara för att man svarar ja behöver ju inte samtalet ta slut där. Tack för den tanken, den ska jag ta med mig!

  3. Anelan skriver:

    Jag har tänkt mycket på detta, speciellt de sista månaderna då M varit inne i en ”visst är jag duktig?!” och ”titta vad fint/coolt/häftigt/snyggt jag gjort/är!” – period. Det är ju jättesvårt att svara på det utan att bedöma! I vanliga fall brukar jag fokusera på vad M tänker och känner men hur nonchalerar jag att det finns ett uppenbart svar som han vill ha?! Jag har också pratat mycket med M om varför det är viktigt för honom och vad det betyder att någonting är fint/coolt/häftigt/bra/etc. Det sista har jag svarat något i stil med ” Jag gissar att tycker att du är fin i kläderna som du har på dig” eller ” Det låter som att du tycker att det är viktigt att jag tycker att teckningen är häftig, Vad tycker du om den?” Jag har ingen aning om ifall det är vettigt. Men det känns ändå som att M vanligen vill få bekräftelse på att sin känsla av att vara fin. Och även om jag önskar att han inte tyckte att det var viktigt (här morrar jag på nya förskolan och diverse vuxna i hans närhet) så kan jag kanske i alla fall få honom att känna och förstå att det är hans känsla som är den viktiga, vad han tycker. Jag vet inte. Jag har också köpt Petra Krantz Lindgrens bok och hoppas på att få tips genom att läsa den. Mest hoppas jag dock på att kunna ge den till nya förskolan som ett sätt att försöka få dem att se på delar av sitt förhållningssätt med andra ögon…Så jobbig förälder är jag.

    • Helena skriver:

      Jag undrar om det delvis är åldersrelaterat att börja fråga om bekräftelse på det sättet, om jag inte missminner mig är våra barn ungefär lika gamla. Hur som helst är det en jättesvår avvägning, förnekar jag mitt barn bekräftelse på något specifikt hon efterfrågar eller hjälper jag henne att fokusera på det som är viktigt (den egna känslan)? Vi försöker också prata så som du beskriver, men efter att jag läst Presens kommentar på detta inlägg känner jag att det nog faktiskt är okej att ibland bekräfta att det barnet gör är fint, eller vad det nu kan vara. Det är ju faktiskt det hon efterfrågar och jag tror de till slut tycker det känns konstigt om man hela tiden förnekar dem något specifikt de frågar efter. Man kan ju ändå fortsätta samtalet om andra saker, t ex vad teckningen föreställer eller hur det känns. Jag tror det viktiga är att inte fastna i ett slentrianmässigt ”vad fint!” så fort barnet visar något, så att det hela tiden blir en bedömning som inte efterfrågas och som inte leder till något vidare samtal.

      • Anelan skriver:

        Jag håller absolut med dig och presens om att det är okej att ibland rätt och slätt bekräfta det som barnet fiskar efter (även om jag har svårt att säga att mitt barn är duktig, då formulerar jag i ärlighetens namn om) och kanske är det en åldersgrej. Såg på dagens inlägg att ni inhandlat födelsedagspresenter så jag gissar att Tigern snart fyller år? M fyller i juni så de är snart fyraåringar båda två. Även om M tycker att det är evigheters evighet till sommar och födelsedag 😉 Precis som du skriver tänker jag att det viktiga är att svara utan att tänka, eller att foikus hamnar på produkt istället för process eller på utsidan istället för insidan. Svårt det där. Tänker också på det i relation till de komplimanger som M ger exempelvis mig och hur jag reagerar på dem. Det där med att reflektera, analysera och få tid till introspektion är allt bra grejer det!

      • Helena skriver:

        Ja, hon fyller år om två veckor, så det är bara några månader som skiljer dem åt då 🙂 Vad gäller bekräftandet försöker jag just nu tänka att även om det tar emot att svara att något hon gjort är fint, tror jag ändå att vi genom att i första hand fokusera på processen och insidan (som du säger) så har hon något av en fördel jämfört med de barn som endast får bekräftelse kring hur fint de ritar eller hur duktiga de är.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s