Att vara blind för sitt eget förakt

I helgen firade vi sambons födelsedag och därför var mina föräldrar och min syster med man över på lite fika. Under fikat berättade mina föräldrar att de varit på konsert som hade varit jättebra. Fint för dem, liksom. Berättelsen om konserten kom dock in på ett litet sidospår när pappa berättade att det intill dem suttit en överviktig kvinna. Han berättade om hur stor plats hennes mage tog och mamma höll med om att hon var ”riktigt stor”. Sedan klämde mamma till med den makalösa kommentaren ”Men jag tycker ändå det är strongt att komma ut och göra saker när man är så stor”.

Och skäll gärna på mig, men jag sa inget, vilket jag är så arg på mig själv för så här i efterhand. Jag vet varför jag inte sa något: jag ville inte vara den som skapar Dålig Stämning™. Jag orkade inte för det har varit tillräckligt dålig stämning i min familj de senaste månaderna och jag orkade inte just den här gången bevisa för mina föräldrar att jag är den där jobbiga dottern som ifrågasätter och säger ifrån och har ”svårt att fördra folk” (mammas ord till mig). Men fan vad jag önskar nu att jag hade sagt något.

Jag önskar att jag hade tittat på mamma och frågat ”hur menar du nu?”. Jag är helt förundrad över att de verkligen inte ser att det är människor som dem som gör att överviktiga inte vill visa sig bland folk, som gör att man måste vara ”strong” för att göra saker. Om jag visste att människor som såg mig skulle titta på mig med det föraktet, notera omfånget på min mage och sedan dessutom prata om det med familj och vänner flera dagar efter skulle jag inte heller vilja ge mig ut bland folk, att deras förakt bygger ett fängelse. Jag önskar att jag hade ifrågasatt varför en annan människas utseende och vikt är så viktig för dem, varför de upplever det som så otroligt provocerande. Jag hade velat förklara för dem hur kommentarer som dessa under hela mitt liv gjort mig livrädd för att gå upp i vikt, eftersom jag avskyr tanken på att de ska se på mig med det föraktet. Dessutom hade jag velat be dem att aldrig någonsin diskutera sådana saker så att mitt barn hör det.

För det är ett vidrigt beteende och att inte se sin egen del i det förtryck man utövar och den situation man skapar för en annan människa, ett förtryck och en situation som man dessutom har mage att tycka att en person är ”strong” när hen går emot det, genom att bete sig på det sättet gör mig så arg. Dock är jag inte överviktig själv och drabbas därför inte personligen av förtrycket, och vill därför istället rekommendera att ni läser When darkness falls inlägg som handlar om just omgivningens syn på överviktiga. Ett inlägg som jag önskar att mina föräldrar kunde läsa och ta till sig, men jag vet att det aldrig kommer hända.

Som fet tänker jag förstås massor på hur vi bemöts av omgivningen. Oftast är det på ett av följande två sätt: Rent och skärt förakt. […] Det är de som tittar äcklat på mig i väntrum, shoppinggallerior och bussköer. Det är de här personerna som gör att jag aldrig mer vill ”visa” mig bland folk (som om jag skulle vara bland andra människor för att visa upp mig) och det gör jag inte heller särskilt ofta längre.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Livet och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Att vara blind för sitt eget förakt

  1. Så bra skrivet. För PRECIS såhär är det. Jag vet att folk pratar om mig på det här viset och därför går jag bara ut bland folk när jag av nöd är tvungen, som vid läkarbesök. Folk ser inte en människa när de ser mig. De ser en fettklump och därför har de bestämt sig för att det är strongt av oss att gå utanför hemmets dörr. Eller att vi är lata och utnyttjar de nyttiga och dugliga samhällsmedborgarna. Eller att vi hetsäter och mår dåligt och därför är det synd om oss. Inget har fått mig att förstå rasism bättre än att ha blivit fet i en värld där smalhet är normen.

    • Helena skriver:

      Tack! Det gör mig så ledsen att tänka på alla människor som har hemmet som sitt fängelse på grund av andras fördömande och förakt. Jag förstår verkligen din nya förståelse av rasism, för jag ser också den likheten. Samtidigt som det känns jobbigt gör det mig glad att jag har insett dessa strukturer och min egen del i dem så att jag kan göra mitt bästa för att inte föra dem vidare. För jag har ju själv impregnerats i det där föraktet hela livet och det är svårt att bara lägga det bakom sig, men jag gör mitt bästa för att rannsaka mig själv för att förhoppningsvis kunna bryta cirkeln.

  2. noboytoy skriver:

    Det är otroligt jobbigt när ens närmaste ger uttryck för den här typen av förakt för andra människor. I min egen familj har jag både smygrasister, homofober, kvinnohatare och tjockis-hatare. Jag orkar naturligtvis inte ta alla diskussioner med dem, i alla sammanhang eftersom jag inte är en supermänniska som kan bära hela världens problem på mina axlar. Det är inte heller min uppgift att utbilda alla andra människor i alla möjliga sammanhang – en del saker blir man tvungen att släppa, helt enkelt.

    Det finns människor som på fullaste allvar tycker att människor som har blivit tjocka, är värda att föraktas och det finns människor som tycker att både kvinnor, ”utlänningar” och bögar är värda övriga människors förakt. Lampan lyser inte hos dessa människor, helt enkelt och det uppenbart viktigaste för dem, är att utmåla sig själva som ”bättre” än andra, vilket förmodligen bottnar i någon form av mindervärdeskomplex. ”Titta där – han har blivit tjock men jag är iaf fortfarande smal” = bättre, ”Titta där – en bög men jag juckar iaf fortfarande i kvinnors rövhål istf mäns” = bättre, ”Titta där – en blatte men jag är iaf svensk” = bättre.

    De här människornas dumhet, idioti, uppblåsta egon och grova vanföreställningar är tragiskt att bevittna och ibland får man nöja sig med att tänka om dem och skratta åt dem i smyg.

    • Helena skriver:

      Nej men exakt, ibland orkar man bara inte och som du säger kan man inte alltid vara den som upplyser och utbildar människor överallt. Men den där inställningen att man själv är bättre baserat på något man faktiskt inte kan påverka är ju bara så dum. Den klassiska ”jag är stolt över att vara svensk”, eh jaha, du är stolt över att råka vara född i ett visst land alltså? Grattis då. Visst finns det saker i Sverige jag kan känna mig stolt över, men just svenskheten som sådan, nja…

  3. Jag tycker att den här debatten är superläskig. Jag är en sån där människa som är (eller åtminstone har varit) rätt omedveten om blickar, gester och signaler (så länge de inte är supertydliga), och jag har inte precis märkt av något tjockisförakt på det viset. Och nu, plötsligt, ser jag det välla fram överallt. Från rent och skärt hat till förakt till ”ja, det är ju okej om andra är tjocka, bara jag slipper”. Och fy fan vad dåligt jag mår. Jag visste förstås att normen är att vara smal. Jag visste förstås att det inte är helt okej att vara tjock, och jag mådde dåligt av det. (Hej, hej, ätstörningarna.) Men jag hade ingen aning om hur stort hatet och föraktet faktiskt var. Nu är jag inte fet längre, bara tjock, men plötsligt är jag så jävla medveten om min kropp. Plötsligt förstår jag hur äcklig folk tycker att jag är, inte bara allmänna idioter, utan vanliga, vanligtvis trevliga människor.

    • Helena skriver:

      Åh, det gör ont i hjärtat att läsa det du skriver. För mig som icke-tjock har det varit tillräckligt jobbigt att inse det här föraktet och hur det formar oss, och att inse det som tjock måste vara hemskt. För mig har det tagit lång tid att inse hur mina föräldrars tjockisförakt har påverkat mig och min syn på både mig själv och på andra, hur dåligt det får mig att må och hur dåligt det även får andra att må, eftersom det på något vis fortfarande anses vara okej att förakta tjocka människor. Rasism och homofobi rynkas det rent allmänt på näsan åt, men någon som kommenterar en annan persons vikt anses inte göra något fel. Galet.

  4. Och med ”den här debatten” menar jag förstås inte det här inlägget, utan hela debatten som har seglat upp i den del av bloggosfären där jag hänger.

    Å andra sidan har den lett mig till When Darkness Falls, och det är ju ett stort plus, förstås. Tack.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s