Jag har funderat tidigare på om jag skulle skriva om hur det var när vår lilla tiger föddes, men det har inte riktigt blivit av. Men så skrev Oxhen ett inlägg om att bli förälder för första gången och igår uppmanade One-way Communication-Hannah till att berätta om förlossningar, så då får det väl bli så. Och med tanke på att jag berättat historien om hur det blev en tiger överhuvudtaget och dessutom för några dagar sedan om hur mitt underliv mådde efter förlossningen kan jag väl lika gärna ta det som hände däremellan.
Vårt barn gick över det beräknade datumet med 13 dagar och jag kan säga att det var de längsta 13 dagarna jag varit med om. Ett tag var jag övertygad om att bebisen aldrig skulle komma ut, utan hade bosatt sig därinne för gott. Det blev inte bättre av att sambon dessutom blev inlagd på sjukhus för blindtarmsproblem, samtidigt som jag vaggade omkring som ett kylskåp därhemma (han hann dock komma hem innan det var dags). Droppen var nådd då jag en dag var ute på min dagliga ”promenad” och tre byggjobbare tittade på mig och skrattade. Hade de inte varit på andra sidan vägen och jag själv helt oförmögen att springa kan jag inte garantera deras hälsa.
Hur som helst, dag 13 efter beräknat datum var vi inne på sjukhuset för kontroll inför eventuell igångsättning. Vi träffade en läkare som gjorde en hinnsvepning för att eventuellt få igång processen. Jag hade innan haft en del sammandragningar och frågat flera personer hur jag skulle veta skillnad på sammandragningar och värkar och det enda svar jag fick var ”det märker du!”, vilket inte hjälpte ett dugg. Jag ställde samma fråga till läkaren och fick det enkla svaret ”är det en sammandragning kan du fortsätta prata som vi gör nu, är det en värk måste du ta en paus innan du fortsätter”. Glasklart! Och det dröjde inte länge innan jag förstod vad han menade. Vi åkte hem, ordnade lite lunch och jag hann ta några tuggor innan värkarna satte igång. Rejält. 3–4 minuter emellan direkt, så jag fick inte i mig så mycket mer mat, istället vände vi mer eller mindre om tillbaka till sjukhuset.
När vi kom fram blev vi emottagna av en barnmorska som föreslog att vi skulle gå en promenad ute ”för att få igång värkarbetet”, men med tanke på att jag vid det laget inte ens kunde gå den 20 meter långa vägen till toaletten utan att ta en paus stödd på sambon avskrev jag den idén direkt. Jag antar att hon tänkte att eftersom jag var förstföderska skulle det ta sin tid. Nu gjorde det dock inte det. Jag hade på förhand sagt att jag ville försöka klara mig på lustgas, eftersom jag är spruträdd och bara tanken på en epidural gjorde mig skräckslagen. På så vis hade jag nog tur att det gick så fort, för jag hade helt enkelt inte tid med mer än lustgasen. Jag klarade mig utan större delen av tiden, men när värkarna satte igång på riktigt gick det bara inte, men jag tyckte att den hjälpte även om det var rejält jobbigt emellanåt. Jag minns att jag vid något tillfälle tänkte att jag inte orkade mer, ville inte mer, men det är ju lite svårt att bara avsluta, gå hem och fortsätta en annan dag…
Sex och en halv timme efter den första värken satte krystvärkarna igång. Det gick så fort att jag rent mentalt inte hängde med, trots att jag gått över tiden kände jag ändå att jag inte hann förbereda mig på att bebisen faktiskt var på väg nu. Det snabba förloppet gjorde också att bebisen blev påverkad, så det bestämdes att man skulle använda sugklocka. Därför lades även en bäckenbottenbedövning. Hade jag inte varit rätt fast där jag låg hade jag rest mig upp och sprungit när jag såg instrumentet de skulle använda för att lägga bedövningen: en två decimeter lång metallpinne med en nål längst ut. Rena skräckinstrumentet. Nu var det bara att snällt ligga kvar, så det var i med bedövning och på med sugklocka, och sedan tog det bara ett par värkar innan hon var ute.
Och här kommer vi till det som var jobbigt. Eftersom bebisen hade blivit påverkad hann hon bara ligga på mitt bröst ett ytterst kort ögonblick, i princip bara tillräckligt för att jag skulle få se henne. Sedan sprang de ut med henne (sambon följde med) för att ta hand om henne och lägga henne i en kuvös så att hon skulle få andas syre ett tag. Själv låg jag och blev sydd i vad som kändes som en evighet. Jag vet inte exakt vad klockan var när de började sy, men den var 20.00 när bebisen kom ut och jag tittade på klockan när de var klara och då var hon 21.00. När jag äntligen fick ta ner benen gick de knappt att röra. I en och halv timme fick vår bebis ligga i kuvösen, visserligen bredvid oss, men jag kände mig ändå så otroligt snuvad på den där första stunden tillsammans med det nyfödda lilla livet. Man ser ju framför sig hur man ska ligga och mysa med sin lilla bebis, men allt vi fick göra var att klappa henne genom en liten öppning. Så liten och sårbar var hon där hon låg. Den där känslan av att har förlorat en viktig stund sitter fortfarande som en liten tagg i mitt hjärta.
På grund av påverkan vid själva förlossningen och att hon hade bajsat i fostervattnet ville man hålla lite koll på henne och eftersom det även var problem med att få igång amningen (något jag skrivit mer om här) blev vi kvar flera dagar på sjukhuset. När vi väl kom hem stod vi bara och tittade på vår lilla bebis och undrade vad sjutton man skulle göra nu. De första två veckorna hade jag fruktansvärt ont i underlivet, det hade tydligen blivit ett sk hematom (som ett rejält blåmärke) på ena blygdläppen och det gjorde så ont att jag knappt kunde gå och jag grät av smärta när jag satt ner. Då hade jag kunnat sälja min själ för en sittring, för man sitter onekligen en del när man ska amma.
Ungefär så gick det alltså till när vår lilla tiger bestämde sig för att först vänta så länge som möjligt och sedan komma till världen med en rivstart.
Ett tigerliv 
Åh jag blir alltid lite rörd av förlossningsberättelser Helena! Jag känner igen den där känslan av en liten tagg i hjärtat när det inte blir som en tänkt sig. Och ändå tycker jag att det är nästan det vanligaste jag hör: ”Det blev inte som jag tänkt mig…” Kram på dig och tack för din fina berättelse om när er lilla tiger föddes 🙂
Tack själv! Och visst är det något med förlossningsberättelser som alltid gör att man blir rörd? 🙂 Jag blev väldigt berörd av din berättelse också, så där så man sitter efteråt och känner att man vill säga något, men det känns omöjligt att samla sina tankar i ord. De flesta målar nog upp en bild av hur det ska vara att föda barn, men jag har svårt att tänka mig att fantasin uppfylls för särskilt många.
Tack för att du delar med dig. 🙂
Jag borde skriva ner min, men lika rädd som jag är för att glömma om jag inte skriver, är jag för att förstöra skimret om jag sätter ord på upplevelsen…
🙂 Det kan ju vara en svår balansgång det där, men för mig är förlossningen inte höljd i något direkt skimmer, när jag tänker tillbaka på det känns det mest som ett virrvarr som dessutom avslutades med en stor dos tomhet när vi inte ens fick krama vårt lilla knyte. 1,5 timme är kort tid i vissa sammanhang, men det är en evighet när man måste vänta på att få hålla sin lilla bebis 😦 Så för mig var det rätt skönt att få sätta ord på upplevelsen, även om det skedde flera år senare.
Ja, absolut. Det förstår jag. För mig (jag vill dock inte tala för min fru) var det verkligen fantastiskt och skimrande – så det är ju en annan utgångspunkt.
1,5 timme är otroligt mycket. Det var väl det värsta för mig – att lämna dem och åka hem. Det var långa åtta timmar, men skönt att komma tillbaka någorlunda utsövd.
Ja, det blir ju en helt annan upplevelse när man står vid sidan om. Det vore roligt att höra din berättelse av just den anledningen, för det känns som om det är sällan man får höra hur en förlossning var ur partnerns perspektiv. Om du skulle känna dig bekväm med att berätta det, alltså.
Vi hade turen att få eget rum på BB, så sambon kunde stanna kvar med mig och bebisen. Att åka iväg över natten måste kännas som en enormt lång tid, även om det kan vara skönt att sova lite.
Jo, det är en stark anledning till att faktiskt skriva öppet – just för att vidsidanomperspektivet sällan hörs. Jag är väl lite rädd att bli igenkänd också, men den risken får jag kanske ta. 🙂
Vi låg inte på BB/patienthotell. Tyvärr, får jag väl säga, för då hade jag ju fått stanna.
Inte för att pressa dig eller så, men kör, bara kör! 😉
Åh, skriv din berättelse! Jag kanske kan skriva min också. Fast jag har ju tangerat det och hur stor är sannolikheten egentligen att jag faktiskt kommer att skriva? Hinner inte riktigt formulera mig som jag vill just nu. Kanske till semestern .. Därför: Hej presens, skriv gärna! Jag vill spegla mig!
Konstigt att säga efter att ha läst en så fin och personlig skildring, men det gör mig lite… lugn? att få läsa om någon annan som inte fick ligga och mysa med bebisen när den kommit ut. A andades inte och blev bortplockad direkt, och just det där svärtar onekligen hela minnet. Har väldigt svårt numera för att läsa om andras förlossningar (innan jag födde älskade jag det), i synnerhet om de slutar lyckligt med att den födande ligger där med ungen på bröstet. Kan ärligt säga att jag avskyr dessa mammor i det läget. Vi kommer få gå i Aurorasamtal inför nästa förlossning då jag är livrädd för att inte kunna unna min fru en lyckad sådan
För även om förlossningen är vår så är det hon som kommer få belöningen som jag aldrig fick.
Förlåt, nu fick du min i kommentarsfältet också… Tack för att du delade med dig!
Ja, ibland kan det vara verkligt svårt att unna andra något som man själv gått miste om, särskilt när det är saker som känns så där viktiga som den första stunden med sitt nyfödda barn. Jag hoppas att ni kan få hjälp så att du inte känner någon bitterhet mot din fru om hennes förlossning får en bättre avslutning än din fick. Jag tror att det är både oron för den lilla och det där förlorade idealiserade ögonblicket som gör att det gör så ont i efterhand. När andra berättar om enorm lycka när bebisen kommit ut känner jag mest en tomhet. Jag hoppas i alla fall allt jag kan att det ska gå bra för er nästa gång, på alla sätt.
Åh, det där att känna sig snuvad på konfekten … återkommer om det på egna bloggen! Jag vill först bara tacka för att du beskriver din förlossning så fint – trots att det handlar om sorgliga saker. I den MVC-grupp vi gick före förlossningen fanns det två familjer som redan hade ett barn, vi andra var förstagångsföräldrar. En av de kvinnor som tidigare fött barn berättade hur hon upplevde en enorm tomhet och förvirring när hon fött familjens första barn. Hennes bror hade ringt och frågat om hon kände sig himlastormande lycklig, om inte allt kändes förändrat, vidunderligt? Med gråten i halsen stammade hon väl fram några ord, tills brodern var tvungen att fråga om hon tog honom på allvar. I dimmorna hade kvinnan inte uppfattat broderns ironi – han var helt på det klara med att många, kanske var det en personlig erfarenhet, känner motsatsen.
Åh ja, skriv din berättelse du med! Jag tror det är vanligare än man tror att det inte alls blev som man tänkt sig när ens barn föds och ändå är det omgivet av så mycket förväntningar och föreställningar att det är väldigt lätt att bli besviken. Förändrat? Ja. Himlastormande? Kanske för en del.
Pingback: Så här var det | Äpplen och päron