Ska jag behöva lära min dotter att undvika män?

Som förälder vill man helst skydda sitt barn mot allt otäckt, man vill att barnet ska slippa bli sårat eller råka illa ut. Samtidigt vet man att det går inte att skydda dem mot allt, eftersom det skulle innebära att man måste hålla dem isolerade från världen och då har man lyckats skada dem själv alldeles på egen hand. Efter den senaste tidens debatter om våldtäkter och samtycke är just sexlivet något jag känner är riktigt svårt inför framtiden.

Jag vill gärna uppmuntra mitt barn att så småningom utforska sin sexualitet för att upptäcka vad hon gillar eller inte gillar och för att det faktiskt kan vara rätt roligt med sex. Jag vill att hon ska känna att hon kan ta för sig om hon vill, men även att hon har rätt att sätta stopp för sådant hon inte vill och det helt oavsett vad som har hänt eller sagts innan. Jag vill att hon ska få upptäcka kärleken, även om det kommer att innebära att hon får sitt hjärta krossat, antagligen fler än en gång. Men allt det kommer att lära henne viktiga saker inför framtiden och bana väg för den partner som någon gång i framtiden kommer att kännas helt rätt.

Problemet är bara att jag inte vet hur jag ska kunna låta henne uppleva allt detta när jag helst av allt vill säga åt henne att hålla sig borta från män, för hur ska hon någonsin kunna veta vem som kommer att utsätta henne för övergrepp? Jag vill inte att hon ska vara rädd för killar och män, jag vill att hon ska få bli kär i män (om det är vad hon vill) eller vara vän med män (om hon föredrar det), för de allra flesta är faktiskt helt normala människor som förstår var gränsen går. Jag vill inte att hon ska behöva se en potentiell våldtäktsman i alla män hon möter, men har jag något val så som samhället ser ut idag?

I nuläget spelar det ingen roll hur kvinnor beter sig, vare sig före, under eller efter en våldtäkt, för oavsett vad hon har gjort eller inte gjort verkar det inte finnas något hon kan göra för att vare sig förhindra eller bevisa en våldtäkt. På något sätt slipper männen undan ansvaret, trots att det är männen som våldtar och rimligtvis borde vara de som har ansvar för sitt eget beteende och för hur de behandlar en annan människa. Jag vill inte säga till min dotter att män är djur, men jag vet inte vad jag har för val när så stora delar av samhället utmålar dem som just djur som inte kan tänka klart eller ta ansvar för sina handlingar.

Jag vill att min dotter ska veta att om någon utsätter henne för något som inte är okej så är det aldrig hennes fel. Men hur ska jag få henne att tro på det när världen runt omkring ger ett helt annat budskap? När de säger att det är kvinnans kläder, kvinnans sexliv, kvinnans beteende som borde ha varit annorlunda? Jag vill inte att min dotter ska behöva lära sig självförsvar eller skaffa vapen för att kunna freda sig, men ibland undrar jag om jag har något val, när det finns människor därute som inte vet var gränsen går gentemot en annan människa och inte förstår när det är dags att sluta.

Vi kan inte ha det så här. Jag vill inte behöva lära min dotter att undvika män. Det är dags för kvinnor och män att börja mötas på lika villkor. Det är dags att sluta värdera kvinnors och mäns sexliv, sexualdrift och sexualitet annorlunda. Det är dags att sluta värdera kvinnors och mäns kroppar och sinnen annorlunda. Kvinnor är inte objekt som män har rätt att göra vad de vill med, kvinnor är människor med lika stort värde som männen. Män är inte okontrollerbara djur som inte kan behärska sig, det går alldeles utmärkt för män att låta bli att våldta, de allra flesta låter bli det dagligen. Det är inget man förtjänar en medalj eller beröm för, lika lite som jag förtjänar beröm för att jag låter bli att stjäla grannens fina bil. Vi måste börja värdera kvinnor och män lika. Det är dags nu.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Feminism och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Ska jag behöva lära min dotter att undvika män?

  1. Anelan skriver:

    Jag har tänkt mycket på det som du skriver. Både i relation till min dotter och min son. Hur ska jag få min dotter att känna sig trygg i sig själv och sin sexualitet, känna att hon har rätt till utrymme och att lyssna på vad hon vill, samtidigt som jag utan att skrämma får henne att vara trygg. Flera gånger jag har påbröjat ett inlägg om hur jag tänker kring det där med att fokus ligger på nej, inte bara i frågan om det är en våldtäkt eller inte utan i de flesta situationer. Hur jag när M var bara några månader gammal reagerade på alla ”det är okej att hen tog vaddetnuva för mitt barn verkar inte bry sig” eller ”du måste säga nej när x tar hinken annars vet hen inte att du vill ha den” eller ”hen sa nej så då får du lämna tillbaka” eller ”behåll du den hen kan ta denna istället” eller, ja du förstår. Hela tiden fokus på det där med att säga ifrån, och det är ju viktigt såklart men varför inte fokusera på att fråga? Varför ligger inte fokus på att lära barnen att det är först när det andra barnet sagt (eller visat som i att hen sträkt fram spaden eller nu vad det är) ja som du får ta spaden. Varför är ett inte svar lika med ja? Varför är avsaknaden av ett nej lika med att barnet inte bryr sig? För mig är det absurt att det är så. Jag försöker alltid (både i relation till mina egna barn och de jag möter i jobb och studier) att fokusera på att fråga och att så länge det inte finns ett ja med i bilden så betyder det nej. Parallellen till synen på ansvaret som en person har i en situation som innehåller sex är kanske inte spikrak. Men jag tänker ändå att om det är så vi skulle tänka i andra situationer så skulle det inte vara speciellt märkligt eller konstigt (vilket det verkar som att det är många som tycker idag) att det är samma fokus då. Fokus på att fråga, på att få ett ja. På att allt förutom ja betyder nej. Okej, nu är det inte så enkelt. Det är massor av andra dimensioner och strukturer som spelar in (varför det där inlägget aldrig blir färdigt) men någonstans måste vi ju börja och varför inte med de yngsta barnen. De om några skulle ju kunna förändra framtiden.

    Nä, om jag skulle sluta babbla osammanhängande i ditt kommentarfält och skriva det jag tänkte först; jag håller med om det du skriver att det är en svår fråga. Kommer du på ett sätt att lyckas med allt du skrev ovan så får du gärna hojta. Nu ska jag avrunda denna novell. Tack för tänkvärt inlägg. Igen.

    • Helena skriver:

      Jag tänker (hoppas? inbillar mig?) att den allra viktigaste grunden är att lära både pojkar och flickor att respektera sina och andras kroppar, dvs att man har med sig att man själv har en okränkbar rätt att bestämma över sin egen kropp och att det även gäller andra människor. Jag har ju skrivit en del om det där med rätten till sin egen kropp tidigare. Om alla barn skulle lära sig det tror jag att mycket skulle vara vunnet. Inte så att man skulle utrota fenomenet våldtäkter, eftersom det har många andra orsaker, men det vore åtminstone ett steg i rätt riktning.

      Tyvärr är det ju många föräldrar som inte tänker så, utan insisterar på att deras barn ska krama både den ena och den andra, vare sig de vill eller inte. Jag minns när vårt barn var i krypåldern och vi träffade släktingar med ett barn som absolut ville kramas fast vårt barn inte ville och hon blev jätteledsen. Det andra barnets mamma kom då med kommentaren ”men, var det så farligt?”, tyvärr kom jag inte på något svar då, eftersom jag hade fullt upp med att trösta, men säg den vuxen som uppskattar att bli tvångskramad bakifrån? Jag är snarare glad att vårt barn har en sådan integritet att hon känner att det inte är ok.

      Jag tycker absolut att du har en poäng i det du skriver att uteblivet nej är lika med medgivande eller att man inte bryr sig och att det finns en koppling till sexuella situationer. Många menar ju på att det skulle bli stelt och tråkigt att kolla så att den andra verkligen vill ha sex och målar upp urlöjliga scenarier om kontrakt och annat trams, men det behöver ju inte vara svårare än att säga ”vill du?” och ge den andra chansen att svara ”ja, jag vill”, det går faktiskt att få in i stundens hetta också.

      Nu blev mitt svar också långt, jag kanske borde ägnat ett eget inlägg åt det 🙂 Vem vet, det kanske blir det också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s