”Vad duktig du är!”

På samma sätt som vi försöker att undvika att värdera vårt barns utseende genom att säga att hon är ”fin”, försöker vi även undvika att värdera hennes handlingar genom att säga att hon är ”duktig”. Vi uppmärksammar självklart saker hon gör som är bra, men vi försöker anstränga oss för att göra det på ett sätt som stärker hennes självkänsla.

Som alla andra föräldrar tycker vi ju att vårt barn är duktigast i hela världen, hon är duktig på allt hon gör. Men genom att säga att hon är just ”duktig” lägger vi en värdering i det hon gör, i stället för att se till hennes upplevelse av det hon gör. Kloka Petra Krantz Lindgren har skrivit om detta, till exempel här och här. Vårt barn gillar till exempel att bygga pussel och eftersom hon gör det så mycket gör hon det utan några som helst problem. Vi kan till exempel säga ”det märks verkligen att du har tränat på att bygga pussel” eller ”jag märker att du gillar att bygga pussel, visst var det roligt att vi hittade de här i affären?” eller om hon har ritat en teckning pratar vi om vad den föreställer.

Vi vuxna har även fått träna en hel del på att lägga vår egen oro åt sidan när tigern utforskar världen och lär sig att använda sin kropp. Även om man har hjärtat i halsgropen när hon försöker klättra upp på något får man tvinga sig själv att backa och låta henne försöka. Vi finns så klart där om hon inte skulle lyckas, men vi ser till att säga exempelvis ”akta!” så lite som möjligt, för att inte överföra våra egna nojor på henne och för att stärka henne i att försöka själv. För oftast går det ju alldeles utmärkt och då syns det så tydligt på henne hur hon växer av att ha klarat det själv. Ibland får man dock rycka in, som häromdagen när hon ville vara inne i sin tunnel samtidigt som hon klättrade över fåtöljen till soffan. Det lyckades inte riktigt, kan man väl säga, men får man inte prova så vet man inte.

Ibland hamnar vi i situationer där hon säger att hon inte kan, men istället för att göra det åt henne, till exempel lyfta upp henne på den där stenen, hjälper vi henne och guidar henne igenom att göra det själv. Vi hjälper henne genom att visa var hon kan sätta foten för att komma upp och genom att hon får göra det själv stärks hennes självkänsla. När hon klarat det hon inte trodde att hon kunde säger vi ”du kunde!” och man ser verkligen hur lycklig hon blir över att inse att hon klarat något hon inte kunde. Det får henne att växa lite till mentalt och det gör att hon nästa gång kan gå in i en ny svår situation med känslan av att det går om man bara försöker. Vi vill lära henne att det mesta faktiskt är möjligt, det är bara det att vissa saker måste man arbeta lite mer för.

När det gäller att hjälpa till hemma säger vi heller inte att hon är duktig som dukar eller plockar undan i sitt rum. Vi väljer att istället prata om hur trevligt det är när det är undanplockat eller hur stor hjälp det var för oss att hon hjälpte till. Nu är det väl i och för sig så att det inte alltid går direkt fortare när en 3,5-åring ska vara med och duka av bordet, men ju större hon blir, desto större är den faktiska hjälpen vi får. Om vi redan nu visar tacksamhet för den hjälp vi får och pratar om att det innebär att vi blir klara i köket snabbare och därmed kan vara med henne och leka snabbare, förstår hon att det finns en faktisk nytta med att hjälpa till: det blir lättare och roligare för alla.

Just vad gäller det här med att vara duktig har jag på senare tid fått något av en personlig insikt. Jag har ju nämnt tidigare att jag rider en gång i veckan och vår ridlärare är inte alltid världsbäst på att ge beröm, men det händer ibland och en del av dessa gånger säger hon ”nu var du duktig!”. Jag har upptäckt att när hon säger det känns det för mig bara… futtigt. Det säger mig ingenting om vad det faktiskt var jag gjorde bra. Dessutom känner jag mig lite som att jag blir klappad på huvudet, lite ”vilken duktig liten flicka”, och jag gillar inte den känslan. Genom att inse hur jag själv reagerar om någon säger till mig att jag är duktig har jag blivit ännu mer motiverad att inte säga det till mitt barn. Det känns som ett ytligt sätt att värdera en handling och jag vill heller inte att mitt barn känner att jag inte tar henne på allvar, eller att jag med min vuxna auktoritet lite överlägset klappar henne på huvudet.

Så även om det kan vara jättesvårt och det är lätt att falla i ”duktighetsfällan” känns det ändå som något som är värt att tänka på. Jag vill hellre att mitt barn går genom livet med en känsla av att hon kan och att hon är värd något som person, inte för det hon gör. Om man tror att det är det man kan och gör som gör en värd något är det alldeles för lätt att fastna i att kämpa livet igenom för att få andras godkännande och beröm, vilket man som vuxen får väldigt sällan, och man kan därför kämpa förgäves. Om man däremot har en känsla av ett eget värde, en god självkänsla helt enkelt, behöver man inte prestationer och andras godkännande på samma sätt, och därför känns det som en värdefull gåva att kunna ge sitt barn.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Föräldraliv och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till ”Vad duktig du är!”

  1. Dubbelcheck på både ”vad fin du är”-komplimangerna och ”vad duktig du är”-uttalandena… jag tänker på det VARJE gång jag säger det, men kan inte sluta, haha. Oftast lägger jag dock till nåt om nyttan med det han gjort eller liknande, men det sitter så djupt rotat i mig att lovorda på det sättet. Hatade dock själv att endast bli beskriven som duktig när klassen skulle säga gott om alla (duktig på att skriva, duktig på teater, duktig i skolan… inte nånting annat över huvud taget) och även hemifrån har jag med mig att jag är så himla duktig på allt (= gott självförtroende) men rätt misslyckad som person (= låg självkänsla).

    Med andra ord, det ligger mycket i det du skriver! Funderar dock på exakt hur man gör för att bygga god självkänsla hos sitt barn… vad man INTE ska göra har jag inga svårigheter att se, däremot.

    • Helena skriver:

      Visst sitter det djupt, det är jättesvårt att undvika, men jag tycker det blir lättare vartefter. Lite åtminstone… Sedan det där med att bygga självkänsla tycker jag också är svårt, men jag hoppas att det åtminstone hjälper lite att försöka tänka på att inte komma med ”tomt” beröm, utan försöka fokusera på annat. Facit får man dock inte förrän om ett antal år och då är det ju liksom redan gjort.

  2. Ping: Bekräfta utan att bedöma | Ett tigerliv

  3. Ping: Kan man bryta duktighetshetsen? | Ett tigerliv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s