Mer om julen

Flera av er har blivit engagerade och upprörda av mitt inlägg häromdagen om hur min familj har planerat julen och valt att helt utesluta mig och jag vill tacka er för era kloka ord. Det är så skönt att se att det är fler än en själv som blir arg och upprörd. För lite är det så, att när man fått någon dags distans till något man blivit rosenrasande och ledsen över händer det ändå att man tänker ”överreagerade jag?” och då är det skönt att få andras reaktioner och inse att man faktiskt inte överreagerade.

Sedan jag skrev sist har jag formulerat ett mail och skickat till min mamma och min storasyster. Där beskrev jag hur allt det här fick mig att känna och hur det upplevs ur min synvinkel. Här tänker jag också vara lite självgod och berömma mig, för jag är faktiskt väldigt nöjd med det jag fick ihop. Trots att jag var så fruktansvärt arg lyckades jag hålla mig från anklagelser (även om läsaren självklart kan läsa in det ändå, pga sina egna känslor), utan jag höll det helt från mitt perspektiv och gjorde inga antaganden om hur andra tänkt. För det är inte så lätt när man är mitt uppe i sina känslor.

Det har i alla fall lett till en längre mailkonversation med min storasyster (så härligt dysfunktionellt det låter…) och jag har fått en bättre förståelse för det hela ur hennes synvinkel. Utan att gå in på detaljer är det en massa kring hela planeringen av julen som gjort henne väldigt irriterad och därför har det inte riktigt blivit som hon trodde. Hon ångrar att hon lät det bli som det blev, men hon orkade inte ta tag i det och gav liksom upp. Den delen kan jag godta, jag känner mig dock fortfarande sviken att de tyckte att det var en bra idé att åka dit, trots att de hade sina aningar om att vi inte skulle vara välkomna dit. Mamma har jag dock fortfarande inte hört något ifrån.

Det som är en liten ljuspunkt i det hela är att storasyster även mailat lillasyster om detta och har fått höra att hon egentligen hade velat bjuda oss, men hon vet inte hur hon ska gå tillväga för att göra situationen mellan oss bättre. Och det är klart att jag har förståelse för att det kan vara svårt att vara den som tar första steget efter så många år och efter att man gjort något som man antagligen förstår har sårat en annan människa. Jag kan också säga att jag tidigare försökt ta kontakt och komma med trevare för att kanske förändra situationen, men dessa har inte gett någon respons. Därför känner jag att det ligger hos lillasyster att ta första steget. Fast kanske vi faktiskt äntligen kan lägga det här bakom oss, gudarna ska veta att det vore en sten i Mount Everests storlek som skulle falla från mina axlar.

Med det sagt kan jag bara konstatera hur fruktansvärt less jag är på ett par saker. För det första, människor som är fega och inte gör saker som de egentligen borde, bara för att de är rädda för vilken reaktion det ska få. Ja, jag kan förstå att mina föräldrar var oroliga för hur jag skulle reagera när de berättade att de skulle fira med lillasyster utan mig, men ingenting någonstans har ju blivit bättre av att de dragit ut på det så länge som möjligt så att jag i stället får det som en käftsmäll i sista stund. Och ja, jag förstår att det är svårt för lillasyster att ta första steget, men om man nu vill att det ska bli bättre finns det faktiskt bara ett sätt och det är att ta tjuren vid hornen, bita i det sura äpplet och ta kontakt och förklara att man vill förbättra läget.

För det andra är jag urless på människor som inte vill lägga sig i, inte vill komma emellan och inte vill medla. INGEN vill vara den som hjälper till för att göra det bättre, utan alla ställer sig vid sidan om med armarna i kors och verkar hoppas på att någon annan ska ta tag i det. Själv känner jag att mina händer till viss del är bundna, eftersom lillasyster tidigare uttryckligen sagt att hon inte vill ha kontakt med mig och de försök jag gjort att närma mig som sagt inte fått någon respons. Om då hon inte vet var hon ska börja måste ju någon gå in och säga ”ok, nu ser vi vad vi kan göra för att lösa det här, för så här kan vi inte ha det, det är inte bra för någon”. Suck, för det.

Nåja, planeringen är i alla fall i full gång för att åka till sambons bror och även om jag på många sätt gärna vill glömma allt vad julen heter just nu, blir det i alla fall bra att tigern får träffa sina mer avlägsna släktingar som hon inte ser så ofta. Dessutom måste vi hitta en bra lösning på var vi gör av åtta kilo katt…

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Mer om julen

  1. presens skriver:

    Jag tycker faktiskt att det låter som om lösningen kan ligga hos din man. Han, som står utanför konflikten och inte är känslomässigt engagerad, men som samtidigt har ett personligt intresse av att allt blir löst – han kan ha precis rätt position för att komma med, om inte en utredning och en lösning, så åtminstone ett rejält alexanderhugg. Varför ringer han inte bara sin kompis och säger något i stil med ”Fan, jag saknar dig. Nu skiter vi i tjejerna och deras tjafs – ska vi inte hitta på något/snacka som vi brukar/whatever?”. Det är ju svårare eftersom de verkar bo långt bort, men ändå – ta upp relationen oberoende av dig och din syster, och därifrån kanske få lite insikt?

    • Helena skriver:

      Trots allt som hänt har de ändå behållit kontakten, bara inte lika tätt som tidigare. Vännen har varit och hälsat på hos oss ett par gånger och de hörs i telefon då och då. Men kanske att det kan bli annorlunda nu när allt ställts lite på sin spets.

      Jag fick för övrigt ett kort mail från lillasyster och hennes man igår där de beklagade att det blivit så här och att det egentligen var meningen att vi skulle bli bjudna också. Lite känns det nästan som en efterkonstruktion, för om de verkligen velat från början att vi skulle komma hade ju mannen kunnat prata med min sambo om det någon gång under det halvår som tydligen gått sedan planerna började. Hur som helst känns det i alla fall bra att de tar detta steg och hör av sig, kanske kanske är det början på något bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s