Ventilering big time

Idag tänkte jag använda denna min blogg till att ventilera något privat. Vi får se om jag låter det stå kvar i längden, men eftersom jag ändå är hyfsat anonym här känner jag inte att jag hänger ut någon. För vissa saker behöver man liksom skriva av sig om.

Lite bakgrund: Min sambo är bästa vän med min lillasysters man och det var på den vägen vi träffades. Jättekul, tänkte jag, men det visade sig att lillasyster inte höll med. Av anledningar som egentligen bara hon förstår kunde hon inte acceptera mitt och sambons förhållande, utan hon bröt helt enkelt kontakten med mig. Eftersom jag inte kunde förstå hennes resonemang, utan kände att jag i min nuvarande sambo träffat en person som jag var fruktansvärt kär i och kände att jag kunde bli lycklig med, valde jag att ändå fortsätta vårt förhållande och hoppas på att hon så småningom skulle förstå hur seriöst vårt förhållande var. Det här var alltså 8,5 år sedan. Med åren har det så smått blivit bättre och nu kan vi faktiskt prata lite med varandra när vi råkar ses. Det här har dock varit en stor sorg för mig.

För närvarande bor lillasyster med man och barn utomlands. Jag är naturligtvis inte välkommen att hälsa på, men både mina föräldrar och min storasyster med familj har varit där och hälsat på flera gånger. Jag får erkänna att det hugger i hjärtat varje gång de åker dit och hälsar på, för jag vill så ofantligt gärna också åka dit och träffa min älskade syster. De här åren då de bott utomlands har de kommit hem några gånger om året, bland annat till jul. Den här julen hade vi inte hört något om och sambon och jag har pratat en del om att vi skulle vilja fira jul med alla (inklusive lillasyster med familj) hemma hos oss i år. Nu visar det sig att det inte riktigt blir så.

Igår var mina föräldrar här och vi var på julmarknad tillsammans. Efteråt fikade vi hemma hos oss och när vi började nämna julen lyckades mamma klämma ur sig att de ska fira jul hos lillasyster. Dessutom ska även min storasyster med familj dit. Och nu är jag så fruktansvärt upprörd. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör mig mest arg eller sårar mig mest, men jag kan dra lite i några trådar.

Till att börja med förstår jag inte hur de kan tycka att det är en bra idé att alla åker och firar jul på ett ställe där jag (och därmed mitt barn och min sambo) helt enkelt inte är välkomna. Det gör att jag känner mig bortvald, oönskad och oälskad. Jag undrar också om de hade någon tanke på vad vi skulle hitta på till jul istället, med tanke på att vi faktiskt i princip alltid firar tillsammans.

Dessutom känner jag mig lurad och att de har gått bakom min rygg. Även om jag i alla lägen hade blivit ledsen för att de väljer bort att fira med oss, hade jag kunnat acceptera det om de hade pratat med mig om det INNAN de bokade in något. Nu har de i stället väntat till långt efter (hur långt vill jag inte fundera över) att allt är bokat och bestämt med att berätta något. De har gått och hållit det här hemligt och berättar det först nu, tre veckor före jul. Nu kommer vi troligtvis att fira med sambons mamma och hans storebror med familj, vilket visserligen är helt ok, men jag hade gärna velat välja det själv, inte få det som ett påtvingat val som en nödlösning i sista stund.

När jag fick veta det här igår blev jag ledsen, men framför allt fruktansvärt arg. Jag frågade hur de egentligen tänkte när de bestämde sig för att fira allihop någonstans där jag inte är välkommen, men det kunde de inte svara på. Istället pratade de om hur jobbig den här situationen är för dem och mamma grät och sa att hon kände sig som en dålig mamma för att hon inte kunnat med att säga något. Men alltså WTF, vem är det jobbigast för egentligen här? Den som blir bortvald eller den som väljer bort? Och även om jag kan förstå att det är en besvärlig sits för dem tycker jag faktiskt att man bör kunna sätta sitt eget jobbiga åt sidan och fundera över vem det egentligen är värst för och försöka göra det så bra som möjligt för den personen. För det är ju inte direkt så att det blir lättare för mig att hantera när de har gått och dolt det så här länge.

När mamma och pappa skulle åka ville mamma kramas, fast jag fixade inte det. Jag var tvungen att säga att jag var alldeles för arg för att kunna trösta eller tröstas. Så här efteråt har jag funderat på om det var för hårt, men jag ville verkligen inte. Jag orkar inte ta ansvar för hennes dåliga samvete. Med tanke på hur svårt mina föräldrar har med att ta konflikter får jag se om de hör av sig, jag tänker i alla fall vänta lite, för det är inte jag som har gjort fel här. I första hand är det min systers agerande för åtta år sedan som är fel, i andra hand är det resten av familjens agerande i år som är fel. Det skär i mig att tänka på att jag, som inte har gjort fel, är den som får ta den största smällen. Jag som i åtta år har saknat min lillasyster så fruktansvärt mycket känner mig nu grymt sviken av resten av familjen.

Så dagens avslutande fråga blir: hur mycket får man egentligen tröstäta i ett sådant här läge? A. Lite B. En del C. Tills det sprutar kakdeg ur öronen

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Ventilering big time

  1. Sofia skriver:

    Usch, jag förstår att det måste vara en sjukt jobbig situation. Jag blir själv arg bara av att läsa det så förstår verkligen att du är det. Tycker verkligen du har all rätt att vara ledsen, arg och besviken och tycker du kunde få större förståelse för din situation eftersom det inte är du som valt bort någon.
    Du behöver absolut inte svara om du inte vill, men jag kan inte låta bli att undra hur din sambo och hans vän ställer sig till det här? De borde ju inte heller få så stora möjligheter att träffas så länge situationen är så här infekterad.

    Stor kram till dig, jag håller alla tummar och tår jag kan för att det här ska lösa sig så småningom.

    (ursäkta om det blivit dubbelposter, fick skicka om flera gånger för det blev bara fel)

    • Helena skriver:

      Tack, snälla du! Situationen med min lillasyster har som sagt blivit lite bättre med åren och mamma nämnde igår att hon (lillasyster) vill göra det bättre men vet inte hur, det blir ju heller inte lättare ju längre tiden går. Det känns dock jäkligt surt att i åtta år ha varit den som fått kliva tillbaka på grund av det här, medan min syster dikterat villkoren. Och så nu det här…

      Min sambo har försökt prata med sin vän om detta, men vännen vill inte ”lägga sig i”. Som du säger begränsar det ju deras möjligheter att träffas en hel del. Jag hoppas med allt jag har att det här löser sig någon gång, men just idag känner jag mest för att skippa julen helt.

      • Sofia skriver:

        Jag som utomstående kan ju lite hårt svara då att ville hon göra det bättre hade ju en bra start varit att bjuda in er också till jul. Men det är klart, en åtta år lång vana/sätt att bete sig på bryts ju inte så lätt tyvärr. =/
        När du fått distans till just det som hänt nu kanske du kan fundera på om du kan ta första steget eller iaf tala om för henne (via ett brev kanske?) vad du vill ha och behöver för att ni ska kunna försonas. Även om det bär emot och det känns som att det är hon som ska ta första steget så får du kanske fundera på vad som är viktigast, att hon tar första steget eller att ni försonas. Nu är det ju inte självklart att allt löser sig bara för att du gör det heller men då har du gjort det du kan. Det är så klart helt upp till dig och jag skulle ha full förståelse för om du inte vill det.
        Men jag tänker mig att det kan vara så att hon skäms och inser att hon gjort fel och att hon inte vet hur hon ska göra det rätt. Om det är så och du talar om vad du vill ha för att kunna försonas, en förklaring, en ursäkt, en möjlighet att få skälla på henne ett tag eller vad det nu kan vara så blir det kanske lättare att börja. Är man den som gjort fel kan det lätt kännas som att inget man kan göra nånsin kan gottgöra det för att allt man kan komma på att göra/säga känns så futtigt. Trots att det som den som blivit felaktigt behandlad oftast bara vill ha är ett enkelt ”förlåt, jag gjorde fel”.

        Jag önskar så att jag kunde säga eller göra något för att det ska kännas bättre för dig men jag vet att det inte går. Jag blir bara så ledsen när människor kastar bort relationer för något som inte borde vara viktigt (syftar så klart på henne). Som jag sa ovan, jag håller tummar och tår och tänker på dig och hoppas att allt det här får en bra lösning snart.

      • Helena skriver:

        Jag håller absolut med dig och jag tror också det kan vara så att hon skäms och vet att hon gjort fel, men inte vet hur hon ska rätta till det. Jag sa till mamma i söndags att om hon (lillasyster) kommer med en ärligt menad ursäkt så är jag beredd att lägga det här bakom mig, för jag vill inte ha det så här. Jag skulle helt enkelt behöva höra att hon inser att hon gjort något dumt och att hon är ledsen för det. Självklart lär det ändå ta ett tag att bygga upp det som raserats, men det skulle vara en början åtminstone.

        Tack i alla fall för dina fina ord, det värmer.

  2. Den andra mamman skriver:

    Jag har inte många ord just nu, men ÅH vilken frustrerande och hemsk situation du befinner dig i! Jag hoppas, hoppas, hoppas att julen blir något så när lugn och harmonisk ändå.

    • Helena skriver:

      Tack, det hoppas jag också! Det är i alla fall bestämt att vi firar med sambons bror och mamma, och även om jag just nu helst vill glömma allt som har med julen att göra kommer det säkert att bli bra när vi väl är där. Om inte annat är det bra att tigern får träffa några av de släktingar som bor lite längre bort, eftersom det inte händer så ofta.

  3. presens skriver:

    Jag blir så ledsen av det här. Att din syster gjorde som hon gjorde är en sak – det är taskigt, men det finns kanske en anledning. Men dina föräldrar? Din andra syster? Hur kan de ens tänka att det här skulle vara okej? Och vad tänker de att de vinner genom att mörka? Det är ju knappast för att undvika att såra dig.

    Är det ingen av dem som har försökt medla, reda ut, försöka förstå? Och hur menar mannen/kompisen att han inte vill lägga sig i? Okej att han inte vill lägga sig i en konflikt mellan sin fru och hennes syster, men att han inte bryr sig om att vårda en vad jag har förstått som en viktig och nära relation?

    Mycket underligt alltihop.

    Jag hoppas att ni får en fin jul, i alla fall!

    • Helena skriver:

      Jaa du, jag förstår inte heller riktigt hur de tänkte. Jag har fått lite mer information från storasyster och har fått viss förståelse av hennes synvinkel, men jag känner fortfarande att jag inte förstår hur de alla verkligen kunde tycka att det var en bra idé.

      Av någon anledning verkar alla runtomkring vara rädda för att ens ta i frågan med tång och ingen vill ”lägga sig i” eller medla, vilket jag är urbota less på. Jag förstår heller inte varför de beter sig så. Nu har jag idag fått vissa antydningar om att lillasyster vill försöka förändra läget, så kanske kan det vara tillfälle för min sambo att göra ett nytt försök att prata med sin kompis. Jag hoppas i alla fall att vi kan lösa alltihop någon gång.

  4. Ping: Gnäll och gnöl | Ett tigerliv

  5. Ping: En låg dag | Ett tigerliv

  6. Ping: Ibland gör det ont fast det egentligen är bra | Ett tigerliv

  7. Ping: November och jag är inte vänner | Ett tigerliv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s