Man ska ha lite tur ibland

En gång i världen hade jag en egen häst, men eftersom det kostar en hel del och framför allt tar enorma mängder tid, nöjer jag mig numera med att rida på ridskola en gång i veckan. När antalet ridpass per år minskas, minskar naturligt nog även antalet gånger det händer olyckor. Därför var det nog 10 år sedan jag ramlade av en häst senast. Men sådant kan väl inte hålla i sig hur länge som helst och häromdagen var olyckan framme.

Vi gjorde inga konstiga eller särskilt riskfyllda grejer, utan hästkraken snubblade. Den som ridit vet att hästar är helt fenomenala på att hitta balansen och de gör verkligen allt för att inte ramla. Men den här gången gick det inte. Jag kan berätta att känslan av att sitta på hästryggen och inse att det går faktiskt inte, hästen hittar inte balansen igen, vi kommer att gå omkull, den är inte rolig. Man gör vad man kan genom att släppa efter på tyglarna så att hästen har huvudet fritt att balansera sig med, men det hjälps inte. Vi faller.

Det sker något märkligt med tiden när sådana här saker inträffar. Samtidigt som det känns som en hel evighet som hästen kämpar för att hitta balansen, går det så otroligt fort. Man hinner inte tänka på någonting och man hinner tänka jättemycket. ”Oj, hon snubblar. Men gud, hon hittar inte balansen. Stackars lilla vän. Shit, nu faller vi. Tänk om hon bryter nacken. Satan, min fot sitter fast under hästen, hur ska det gå. Hon är uppe. Jag kan röra både armar och ben, tack och lov. Men jösses, jag har ju sand precis överallt.” Ungefär så.

Direkt efteråt är man så full med adrenalin att man egentligen inte har ont någonstans. Dessutom bryr man sig mer om hästen än sig själv och eftersom hon trampat sig och blödde hade jag inte tid att tänka på mig. In i stallet och väl där var det en i personalen som upptäckte vad som hänt och tog resolut över vården av hästen och skickade mig att sätta mig ner. Och då, när adrenalinet släpper, då kommer tårarna. Sådana där tårar som egentligen inte beror på att man är ledsen, utan att kroppen har varit i maximalt skyddsläge en stund. Fast det gjorde ändå inte så ont då, så jag förstod att jag i alla fall inte var allvarligt skadad.

Så här ett par dagar efteråt känner jag mig mest mörbultad. Foten som hästen la sig på känns otroligt nog ingenting, jag trodde jag hade en muskelbristning i ena vaden, men det verkar inte ha blivit något mer av det. Ett stort blåmärke börjar sprida sig på ena knät och höger arm har fått sig en rejäl snyting så jag undviker gärna att lyfta den för högt ett par dagar. Men ändå, med tanke på omständigheterna är jag otroligt tacksam för att varken jag eller hästen råkade mer illa ut. Jag kan acceptera att jag får ta det lugnt ett par dagar, för jag vet att det hade kunnat bli så mycket värre. Extrem tur i oturen, helt enkelt.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Livet och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s