Reflektioner kring att förbjuda reklam om flaskmatning

Jag läser idag om ett lagförslag om att förbjuda reklam för modersmjölksersättning. Det man säger är:

Reklam för modersmjölksersättning riktad till allmänheten ska förbjudas. Förpackningarna ska märkas med att ersättning ”endast bör användas på rekommendation av en person med utbildning i medicin, näringslära eller farmaci eller någon annan som arbetar med mödra- eller barnavård”, samt att ”amning har fördelar” (Regeringens proposition 2013/14:17).

Grunden till det hela ligger i kampanjer som fördes för många år sedan i utvecklingsländer som fick katastrofala följder för barnen. Dessa följder är dock inget vi har sett här i Sverige. Jag tror ingen här i Sverige väljer amning eller flaskmatning hur som helst, utan att man faktiskt har en grund till det alternativ vi väljer och det behövs inte lagstiftning som reglerar våra val i detta fall. Det finns flera anledningar till att jag anser att den typen av lag är helt galen.

När tigern var alldeles nyfödd hade hon problem med att ta bröstet, men amma skulle man ju göra så vi var kvar på BB flera dagar och försökte få ordning på det hela. Eftersom hon inte verkade få i sig tillräckligt med mat fick hon även ersättning, fast målet var ändå att få amningen att fungera. Redan här fick jag en enorm oro och stress kring detta som ledde till stor frustration och många tårar. När vi sedan kom hem fortsatte det på ungefär samma linje.

Jag kunde sitta och amma i timmar utan att tigern blev nöjd. Jag försökte ta bort henne från bröstet när hon legat där så länge att hon rimligtvis borde vara klar, men då blev hon ledsen. Alltså var det bara att sätta sig igen. Soffan blev mitt fängelse. Jag visste exakt vilka program som gick vid vilken tid på tv om dagarna, för titta på tv var det enda jag kunde göra. För det mesta kunde vi i alla fall ta en liten promenad så att hon sov i vagnen och varje gång hoppades jag på att hon skulle fortsätta sova när vi kom hem, så att jag i alla fall kunde göra något annat än att sitta i soffan med vad som emellanåt kändes som en liten parasit vid mitt bröst.

När sambon kom hem föreslog han ofta att vi kunde ge lite ersättning, så att jag kunde få en paus. Då hände det att jag blev helt rabiat, för jag skulle ju amma! Det skulle bara funka! Jag skulle vara en Bra Mamma™! TILL VARJE PRIS! Fast hur bra mamma är man egentligen när man är konstant orolig och känner sig fullkomligt otillräcklig och faktiskt som Världens Sämsta Mamma, när man inte klarar av något så grundläggande som att ge sitt barn mat? Amning är ju så naturligt! Amning är det bästa för barnet, det hade man ju fått lära sig. Och det var dessutom så att när hon fick lite ersättning blev hon nöjd och mätt, så hon hade uppenbarligen svårt att få i sig tillräckligt genom amningen, och att hon ville ligga vid bröstet så länge berodde alltså inte på att hon bara ville ha närhet, utan att hon helt enkelt inte blev mätt.

Vi började därför ha med oss lite ersättning om vi skulle iväg för att jag skulle slippa sitta och amma i en hel evighet om man var och hälsade på någon. Om hon fick flaskan blev hon mätt direkt och vi kunde fortsätta umgås. Självklart fick detta också reaktioner. Vid ett tillfälle var det en släkting som frågade ”men du ammar väl också?” när vi gav flaskan. Artig som man är svarade jag ”ja” men egentligen hade jag lust att fräsa ”skit du i det, kärring!”, för det var faktiskt inte hennes ensak. Vi gjorde det som vi ansåg vara bäst för oss och vårt barn. För det är ju det man gör som förälder.

Fördelen med att kombinera amning med flaskmatning var också att det gav min sambo möjlighet att vara med och mata vårt barn, vilket är en stor fördel för anknytningen. När man flaskmatar sitter man i princip exakt likadant som man gör när man ammar, men istället för ett bröst har man en flaska. Närheten till barnet är precis densamma och det är guld värt att båda föräldrarna kan få den kontakten.

Men ändå, i sex månader kämpade jag verkligen med amningen, med ständig oro. Ibland fick jag mer eller mindre panik av att känna mig så låst, fast jag var för envis och hade fått det för inpräntat i mig att jag var tvungen att få amningen att fungera, eftersom det är så bra. Efter sex månader fungerade det plötsligt bättre och tigern ammade så där som jag sett att andra barn gjorde, dvs hon åt en stund och sedan var hon nöjd. Plötsligt var jag fri att faktiskt kunna göra saker och veta att om hon blev hungrig var det bara att amma en stund så var det klart. Fast vid åtta månader var hon inte längre intresserad av det jag kunde erbjuda, utan ville bara ha fast föda. Så jag hade sex månader av amningshelvete och två av amningsmys.

I efterhand har min sambo sagt att jag kanske inte borde ha ammat och det ligger nog något i det. Men även om ingen direkt sa till mig ”du måste amma” var det ändå så tydligt att det var det alternativ som ansågs vara det rätta. Jag kände ofta skuld när vi gav flaskan, trots att den egentligen inte är så mycket sämre. Som nybliven förälder är det inte fler pekpinnar du behöver, utan stöd. För så mycket kan jag säga, att om det på förpackningen med ersättning hade funnits en text av den typ som föreslås av lagförslaget, en text som på så många sätt skuldbelägger den som av någon anledning (vilken ska vi andra skita i) väljer att flaskmata sitt barn antingen helt eller delvis, hade mitt motstånd antagligen varit ännu större. Vad det hade gjort med mitt mentala tillstånd att aldrig få den paus som ersättningen kunde ge när det var som värst törs jag inte ens tänka på.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Föräldraliv och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Reflektioner kring att förbjuda reklam om flaskmatning

  1. Ja puh… det där lagförslaget alltså. Eller är det realitet nu? Jag vågar nog inte läsa tidningen i morgon. Fullständigt galet är vad det är, men precis det som du beskriver lider ju så otroligt många mammor av. Själv hade jag sjukliga mängder mjölk, vilket var påfrestande åt andra hållet – men då kom istället känslan av att jag borde vara tacksam, att jag borde njuta osv när mjölken droppade på golvet genom dubbla tröjor och BH och när barnet spydde decilitervis efter exakt varje måltid. Jag hade precis som du sex månaders amningshelvete och sedan fyra månader delamningsmys, men hade heller inte pallat dela med mig i början: Om jag inte ammade så var jag inte förälder. Och varifrån kommer den skeva föreställningen tro..?

    • Helena skriver:

      Jag förstår faktiskt inte hur man tänker när man vill lagstifta om något sådant. Jag har svårt att se att det är ett problem här att för många barn får ersättning istället för att ammas. Det finns så fruktansvärt mycket (uttalade och underförstådda) krav på föräldrar att det inte direkt behövs en lag som i princip dikterar vilken mat man ska ge sitt barn. Det är en sak om det gäller marknadsföring riktad mot utvecklingsländer, med tanke på den historik som finns där, men det är ju inte det vi pratar om här.

      Det finns miljoner sätt att vara förälder på och jag är helt övertygad om att de allra flesta verkligen fattar de beslut de ser som bäst för sig själva och sina barn.

  2. presens skriver:

    Jag har hört många liknande historier, och kan relatera samtidigt som jag inte förstår alls. Å ena sidan var det extremt viktigt för mig att kunna mata mitt barn, och att det bara var något vi föräldrar gjorde, men å andra sidan har jag aldrig någonsin känt skuld för utebliven amning eller fått minsta kommentar eller blick. Min unge fick donerad bröstmjölk i början, inte för att bröstmjölk var Det Bästa För Barnet, utan för att det fanns att tillgå, och var mer lättsmält när hon skulle äta varannan timme.

    Jag är så glad och tacksam för ersättningen, och så jävla förbannad över att det ska vara så svårt att få bra information.

    • Helena skriver:

      Självklart är det olika för alla. Det jag kan föreställa mig är att det blir skillnad i omgivningens inställning till flaskmatning om man är två mammor, för det är ju så självklart att man som mamma ska vilja vara med och mata, även om man inte är den som har fött barnet och då blir det självklart att den ena måste flaskmata. Verkar det rimligt att det kan vara så?

      Men det är helt sjukt att det ska vara så svårt att få vettig information och det lär ju inte direkt bli lättare om man stiftar en lag av den typ som finns på förslag.

  3. presens skriver:

    Ja, absolut är det en rimlig slutledning. Var det inte hos Sanna vi diskuterade det en gång? Att det för en ”ickebiomamma” kan vara extra viktigt att få mata sitt barn – att dra gränsen inte mellan ammande biomamma och resten av världen, utan mellan matande mammor och alla andra.

    Jag fastnade i en diskussion med en kompis i dag, förresten. Hon hävdar att lagen är bra, för att allt annat uppmuntrar mammor att inte amma, och det är dåligt. Att amningsförespråkare kommer att drunkna i marknadsföring från ersättningsföretag, och att ingen längre ska ha möjlighet att fatta ett fritt beslut.

  4. Ping: Om en förlossning för snart fyra år sedan | Ett tigerliv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s