Dagen då en leksakskatalog gav mig tårar i ögonen

De senaste veckorna har jag känt mig lätt uppgiven och nedstämd. Det känns som att gå i konstant motvind. Jag blir frustrerad av att den feministiska diskussionen nyligen mest har handlat om hur man är en bra feminist och hur man egentligen bör uttrycka sig för att vara en bra feminist, medan jag tycker att alla har sin egen personlighet och att det viktiga är att man faktiskt är feminist. Jag blir deprimerad av att se hur Sverigedemokraterna växer sig allt starkare, trots (tack vare?) att de har en partiledare som manipulerar statistik och en partisekreterare som ljuger i tv (länken går till en cachad version av sidan, eftersom Inte rasist, men-sidan ligger nere pga attack). Överallt hör jag människor som gör gällande att pojkar/män och flickor/kvinnor är olika och att det ligger i pojkars natur att vara intresserade av bilar och maskiner (what? tänker jag när jag ser vår dotter köra omkring med sina bilar och brumma med flygplanen). Jag blir bedrövad över att skulden för våldtäkt fortfarande läggs på offret, inte förövaren. Jag blir galen på att allt för många män fortfarande inte fattar någonting om utseendekraven som ställs på kvinnor. Dessutom är det allra mörkaste november just nu och jag är urless.

Med denna bakgrund dök igår Toys R Us nya leksakskatalog upp i brevlådan. Jag visste på förhand att de hade gjort om den till att vara mer könsneutral (självklart till vissas stora förtret), så jag var till viss del förberedd på vad som komma skulle. Men ändå, när jag i morse stod och bläddrade i katalogen kunde jag inte hjälpa att jag kände en liten tår bränna i ögonvrån. Det må ses som en fånig grej att bli rörd av, men när det känns som att det inte händer någonting och mycket är kvar på 50-talet vad gäller könsroller var det vad i alla fall jag behövde för att känna en liten strimma av hopp, att det faktiskt går att förändra.

Här är något av det som gjorde att jag åtminstone för ett tag la åt sidan planerna på att dra täcket över huvudet och fantisera om soluppgångar och obegränsad tillgång till godis och bakverk.

20131111-103637.jpg

20131111-103648.jpg

20131111-103658.jpg

20131111-103742.jpg

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Föräldraliv, Genus, Livet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Dagen då en leksakskatalog gav mig tårar i ögonen

  1. Oskar skriver:

    Glad jag blir när jag ser sånt här! 🙂 Skönt när det finns något som lyser upp eller så.

    • Helena skriver:

      Ja, ibland behöver man de här små ljusglimtarna. Den sista bilden med pojken som leker med dockan gör mig alldeles varm i hjärtat, för han ser genuint glad ut över att få leka med den där dockan 🙂

  2. Åsa skriver:

    Jag har suckat över leksakskatalogerna som trillar in genom postluckan nu till jul. Jag skulle också gråta glädjetårar över lite flera som den där.

  3. Ping: Var gömmer sig alla de kloka människorna? | Ett tigerliv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s