Trösta eller skämma bort – det är frågan

Precis som med så mycket annat när det gäller barnuppfostran finns det olika åsikter om hur man ska göra när barnet är ledset. En del tycker att det inte är så farligt om ett barn får gråta lite, medan andra tycker att man alltid ska trösta. Personligen tycker jag det är helt självklart att alltid trösta. Jag kommer nog aldrig förstå mig på föräldrar som låter sitt barn gråta utan att göra något. Att ge ett barn trygghet kan aldrig räknas som att skämma bort.

Jag anser att man bör trösta ett barn som är ledset oavsett vad orsaken är, för jag är övertygad om att det skapar empatiska barn. Om man redan från början lärt sig att det är någon som bryr sig om en om man är ledsen, tror jag att det blir lättare att senare bry sig om andra som är ledsna. Jag är till exempel emot metoder som går ut på att låta bebisar gråta själva i sängen, även om det handlar om en kort stund, i någon slags tro att det gör barnet tryggt i sig själv. Trygga barn får man av att vara en trygg famn. För några år sedan var vi hemma hos en släkting som lät sin 4-månaders bebis ligga och gråta själv i sängen ett bra tag. Till slut stod varken jag eller sambon ut, utan gick upp till barnet som då var så ledset att hen skakade. Ingenting kan få mig att tro att det på något vis kan vara bra för ett barn att utsättas för sådant.

När man tröstar kan man som vuxen även hjälpa barnet att lära sig att sätta ord på sina egna känslor och varför man känner på ett visst sätt. Alla vet ju hur svårt det kan vara att förklara sina känslor, men ju mer man tränar desto lättare blir det. Som liten kan det vara svårt att förstå och förklara samband, fast ofta har man som vuxen en idé om vad som gjort barnet ledset och kan därför hjälpa det att förklara. Då hjälper man även till att bekräfta barnets känslor och det blir lättare för barnet att förstå sin egen reaktion.

Visst händer det att man kan uppleva att gråten är överdriven, men även då tror jag det är viktigt att finnas där och trösta. För om det nu är så att gråten är överdriven finns det antagligen en orsak till det och om orsaken är att man vill få uppmärksamhet och ömhet från sina föräldrar blir det knappast bättre av att man struntar i att trösta för att man tycker att det ”är väl inget att vara ledsen över”. Ibland kan det också hända att vårt barn ramlar och börjar gråta, och även om det egentligen inte verkar som hon faktiskt gjort sig illa säger hon att hon slagit sig. Jag tycker då det är viktigt att inte säga ”äsch, det där kan inte ha gjort ont!”, för vad vet jag egentligen om hur det känns på henne? Det är bara att trösta och blåsa som vanligt.

En annan viktig aspekt är också att man får lära sig att det är ok att känna saker, att ha känslor. Om trösten mest handlar om att få barnet att sluta gråta (vilket i så fall mer är tysta än trösta), snarare än att få det att känna sig bättre, lär sig barnet snabbt att lägga locket på sina känslor. Om man däremot bekräftar barnets känslor, vare sig det handlar om gråt eller ilska, och hjälper det att sätta ord på dem minskar man risken att skapa en tryckkokare av känslor som kan explodera när som helst. Med en treåring i huset är det mycket känslor åt alla möjliga håll och tigern kan ibland bli arg på oss. Det är inte ovanligt att hon vill vara ifred då och i dessa fall låter vi henne vara ett tag genom att säga ”ok, då får du vara här själv en stund så kan du komma sedan när du inte är arg eller så kommer vi tillbaka om en stund”. Antingen kommer hon sedan till oss eller så går vi till henne och frågar om hon fortfarande är arg eller om hon vill prata och kanske kramas. Vi pratar också självklart igenom det som hände, så att hon får förklara varför hon blev arg, men också så att vi får förklara varför vi vuxna gjorde som vi gjorde.

För det handlar ju inte bara om att ens egna känslor ska respekteras, det handlar också om att respektera andras känslor. På samma sätt som vi bekräftar vårt barn i det hon känner, vill vi även visa att vi vuxna också har känslor och kan bli ledsna eller arga. Om vi aldrig visar några känslor utan alltid låtsas att allt är finemang tror jag att man gör barnet en otjänst. För även om vi är vuxna är vi också människor, inga maskiner som man kan säga vad som helst till eller göra vad som helst med utan att vi reagerar. Ömsesidig respekt, förståelse för andras känslor och empati tror jag är något av det viktigaste man kan förmedla till sitt barn.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Föräldraliv och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Trösta eller skämma bort – det är frågan

  1. Trösta är självklart för mig också! När man tröstar så går det ju över fortare, problemet får en lösning och barnet känner att man finns där. Det är ju ytterst sällan som ett litet barn (aldrig när det gäller riktigt små barn…) som de gråter bara för att jävlas liksom, det finns alltid en anledning och tänk vilket kaos som pågår inne i små barn som lär sig förstå världen. Däremot händer det förstås i enskilda stunder att man (jag) blir helt tokig till slut, om det är en gnällig dag och jag inte kan låta bli att ryta till, men det känns skitviktigt att då bli sams efteråt och förklara varför jag blev sådär arg – även om A ännu inte fullt ut förstår exakt vad som sägs

    Förra veckan hade vi en liten konflikt innan förskolan när han inte ville ha på sig jackan, vilken slutade med att jag sa ”hejdå” och började stänga igen källardörren (ett sånt ögonblick som inte direkt är att önska, men oundvikligt i vissa stressiga stunder…), men då dröjde det bara två sekunder innan han gråtande började ropa att han ville följa med och utan protester tog på sig jackan – och då var vi kompisar igen, jag tröstade, förklarade att jag var stressad och måste till jobbet osv. Där väljer ju vissa att istället fortsätta bestraffa barnet i oändlighet genom att sura och säga ”jaha, nu passar det” osv – men det är också något jag avskyr, snacka om dubbla budskap och att skapa osäkerhet hos barnet: ”jaha, nu gör jag som hon vill och ändå är hon arg?!”

    //mvh skriver snabbt mellan lektioner och därför säkert aningen osammanhängande och eventuellt upprepande

    • Helena skriver:

      När det är som jobbigast med konflikter om diverse småsaker hit och dit brukar jag tänka just på vilket kaos det måste vara inne i ett litet barn. Om jag tycker att det är jobbigt måste det vara hundra gånger värre för barnet. Men visst tappar man tålamodet ibland, det tror jag är oundvikligt. Tigern och jag hade en konflikt när jag hämtade på förskolan häromdagen (om ett par vantar…) och jag kan säga att hade vi inte varit just där hade jag tappat humöret helt, nu var jag liksom tvungen att behärska mig :-S

      Och visst är det viktigt att kunna släppa det hela när det löser sig, så att man inte skickar ett konstigt budskap. Eftersom vårt barn kan tala för sig nu gäller det verkligen att ta henne på allvar. Häromdagen sa hon t ex att jag skrek på henne, fast jag inte gjort det, men det var bara att säga förlåt för att hon upplevde det så, trots att jag inte tyckte att jag gjorde det. Det handlar ju om respekt och hur man kan uppleva en situation olika.

      För övrigt kan jag säga att vi släppt konflikter om saker som jacka på eller av helt. Om hon absolut inte vill ha ett plagg på trots att vi förklarar att det är kallt struntar vi i det, så får hon själv se hur kallt det blir. Oftast tar det inte lång stund innan kläderna ska på. Dessutom brukar det gå fortare att göra så än att diskutera om det ska på till att börja med 😉

  2. presens skriver:

    Jag fick onda ögat av flera personer på Ica Maxi en gång nu i sommar. Jag och barnet hade kommit ihop oss om något, och hon grät och var ledsen. Som hon brukar sa (ja, eller skrek) hon att hon ville få gråta ifred, och det respekterade jag förstås. Hon var inte högljudd eller störde eller så, hon gick och ställde sig lite ur vägen och grät uppgivet men ganska tyst, och jag fick *inte* stå inom synhåll. Så jag sa som jag brukar – ”jag går bort här borta och ställer mig och väntar, så kommer du när du har gråtit färdigt” – gick en bit bort och hittade en plats där jag kunde stå och se henne, men där hon inte såg mig, och så väntade jag.

    Flera personer gick förbi henne under tiden och tittade underligt på henne, och omkring sig, men ingen stannade eller något. Sen såg de mig, att jag hade koll på henne och att vi förmodligen hörde ihop, och jäklar vad de blängde. Jag kan bara föreställa mig vad de tänkte om mig och mitt föräldraskap.

    Det slutade förstås som det brukar. Efter en minut eller två slutade hon gråta, gick till mig och ville kramas, och så pratade vi om saken.

    Jag tror nog att man kan trösta i onödan, för övrigt, men då handlar det ju om situationer när barnet inte är ledsen. Ramlar min unge och slår sig rusar jag inte fram och tröstar och blåser direkt – börjar hon inte gråta frågar jag hur det gick. (Och det kan låta självklart, men det är det tydligen inte – inte alltför ovanligt att se föräldrar som tröstar och liksom framkallar gråten. Precis som det inte är ovanligt med föräldrar som tittar på sitt gråtande barn på marken och bara ”upp igen, det där var väl inget”.)

    Och ja, jag missbrukar diviser. Jag erkänner. Jag är medveten.

    • Helena skriver:

      Ah, jag kan just tänka mig blickarna du måste ha fått. Men vad ska man göra, man måste ju respektera att barnet inte vill att man är där just då. Vårt barn blir också sådär att man inte får vara i närheten och hon vill inte se oss.

      Jag håller absolut med om att man kan trösta i onödan. Jag hade till och med tänkt ha med det i inlägget, men så glömde jag såklart bort det när jag väl satte mig och skrev. Just vid de där tillfällena då hon ramlar och det inte framgår om hon gjort sig illa eller inte brukar vi fråga hur det gick, och oftast får man ett glatt ”det gick bra!” till svar. Men då har hon i alla fall sett att man bryr sig, utan att göra någon stor grej av det.

      Och det gör ont i mig när föräldrar ignorerar sitt barns gråt och bara tycker de ska fortsätta, fast man märker att det är något som gör ont. Jag tror det är de föräldrarna som får barn som verkligen gråter överdrivet när det sedan är ett tillfälle då de faktiskt gjort sig illa. Det eller ingen gråt alls.

  3. Ping: Bekännelser från hon som inte är årets mamma | Ett tigerliv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s