Tillbaka till vardagen

Då var man hemma igen då. Det är onekligen något av en omställning att ena dagen befinna sig i ett solvarmt Grekland, för att nästa dag sitta framför datorn och svara på jobbmail och försöka få något vettigt gjort.

Men skönt har det varit. Tigern har ömsom älskat det, ömsom testat oss till bristningsgränsen. Och trots att hon har tyckt att det varit jätteroligt att vara i poolen och leka dröjde det till eftermiddagen den sista dagen innan hon vågade doppa sig frivilligt. Plötsligt var hela kroppen i vattnet och hon åkte omkring med händerna på botten och fötterna släpandes efter sig. Glädjen i hennes blick visade tydligt känslan inom henne när hon plötsligt vågade. När hon låg där och plaskade slogs jag dessutom av en häpnadsväckande tanke: poolen var 45 cm djup och hon nådde lagom ner så att hon blev blöt upp till axlarna, vilket innebär att hennes armar från axel till fingerspets nu är i princip lika långa som hela hon var när hon föddes. Tanken svindlar.

Vi har kunnat konstatera hur mycket mer försiktig hon är jämfört med andra barn, inte bara när det gäller att kasta sig i vattnet. Jag ser väldigt mycket av mig själv i hennes sätt att vilja kolla läget och känna in andra människor innan hon gör något. Ja, det är roligt att titta på clownerna, men nej, de får inte någon high five. Även om det ibland kan göra att man funderar lite på om det kan komma att begränsa henne längre fram i livet, tycker jag ändå att det är bra att hon inte bara kastar sig in i okända situationer hur som helst.

De flesta människor vi har träffat på har varit väldigt snälla och glada mot tigern och sökt kontakt med henne och det har blivit många klappar på huvudet. Det senare har såklart inte undgått henne, utan hon har konstaterat att ”han klappade mig på huvudet”. Även om jag håller benhårt på att hon har rätt till sin egen kropp, vill jag inte göra någon stor grej av något som inte är mycket mer än en vänlig gest, så vi har mest svarat ”ja, en del gör så”. Hade hon verkat besvärad över klapparna hade vi nog pratat mer om det, men hon verkade mest förvånad.

En del gillar ju att shoppa på sin semester, men det är inte riktigt vår grej, fast vi hittade en helt underbar liten keramikbutik där ägarinnan hade målat varenda grej som fanns till salu. Vi hade kunnat köpa nästan varenda grej i hela butiken, men vi nöjde oss med ett par presenter och tre skålar till oss själva.

20130911-153441.jpg

Så här på hemmamark kan man konstatera att de är lite för sällsynta de där tillfällena att kunna umgås alla tre utan några av vardagens krav på städning, matlagning och jobb över sig. Å andra sidan gör ju det att man värdesätter den tid man faktiskt har tillsammans lite mer, de där samtalen om både stort och smått och att ständigt få uppleva världen på nytt, sett ur ett barns ögon. Fast de upptäckterna slutar ju inte bara för att vardagen är tillbaka, de fortsätter varje dag.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Föräldraliv och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s